Lilo & Stitch 2025 - min själ dog av detta

Disney fortsätter göra det dom gör bäst: Ha ihjäl allt som vi håller kärt

Suck.....Alltså, jag känner inte för att göra en engagerande inledning som i mina tidigare recensioner då jag inte känner någon större passion om detta, ungefär lika mycket passion som Disney kände när dom skapade denna quote on quote'' ''remake''. Jag hoppades verkligen. Jag hoppades att detta skulle bli remaken som verkligen skulle vara bra. Alla trailers såg bra ut, musiken fanns kvar, Chris Sanders är tillbaks som Stitch. Allt finns på plats. Och ändå...på något jävla sätt så lyckas Disney som vanligt glömma bort varför deras dåtida filmer ens var älskade redan från början.

Ni kan storyn. Den lilla flickan Lilo känner sig utanför då många befattar henne som konstig, samtidigt som hon och hennes storasyster Nani kämpar med att ta hand om varandra efter deras föräldrar dött i en olycka. Hon önskar till en stjärna om en vän. En ängel som inte lämnar henne. Och in i bilden kommer den blåa, massförstörande utomjordingen Stitch, som flytt från Galaktiska federationen. Stitch är till en början skygg mot all kärlek Lilo ger honom, men sakta så börjar han att tänka om, och fundera om hans syfte verkligen är att bara vara ett massförstörande monster, eller om han kan bli något mycket mer och höra hemma någonstans.

Okej, vi ska få klart en sak här: Jag avskyr dagens Disney med varje fiber av min kropp. Det finns nog inget annat underhållningsföretag som jag hellre vill se brinna ner till grunden och förlora allting som deras pengahungriga sliskiga fingrar lyckats nafsa åt sig. Deras animationsstudio dock älskar jag och vill se den frodas, men allt annat kan brinna ner. Och en grej som Disney fått bäng på är att göra om filmstudions, i synnerhet animationstudions klassiska animerade filmer som har älskats av människor generation efter generation. Och syftet med dessa remakes är inte att försöka göra en trogen återskapning av en älskad film. Utan istället handlar det om att få näring och pengar från folks nostalgi. Inget annat. Vi såg vad dom gjorde med Lejonkungen, Skönheten och Odjuret (en av mina top 10 favoritfilmer), och den senaste smörjan Snövit som vi alla vet var en av de största bombnedslag till fiaskon som någonsin förpestat moderna Hollywood.

Och så nu har vi Lilo och Stitch-remaken, baserad på filmen från 2002, som än idag står som en av många människors personliga favoriter från Walt Disney Animation Studios enorma katalog. Och ni har nog säkert listat ut hur denna remake blev. Jag kan förkorta det till ett ord: Meningslös. Alltså, jag hade mina förhoppningar låga, men jag hade som en liten gnista av hopp om att denna film blir den som rentvår Disneys namn. Men ack så fel jag hade. Och det är ingen vidare nyhet heller. Denna remake är ett starkt bevis på att Disney inte ens fattar själva varför deras tidigare filmer har älskats av miljarders människor världen över.

Det animerade originalet är en sån unik film att diskutera, för att den är så mirakulöst bra att det är svårt att få fund om hur ens filmen faktiskt kan vara så bra som den är. Om man ignorerar Lejonkungen och Disneys andra mastodontverk så förstår man att Lilo och Stitch är en av dem mest genuina, vackraste, hjärteknipande filmer som man någonsin sett. Du har en vacker berättelse om två systrar som inte har några andra än sig själva och måste hjälpa varandra ta sig genom sitt gemensamma trauma. Man ser också hur mycket paralleller mellan Lilo och Stitch det finns, som när båda biter andra i sin ilska, och sen när sagda bitna person frågar om det är infekterat. Båda är utom kontroll och kaotiska men ändå så förstår dom varandra. En scen som djupt berör mig är när Lilo frågar om Stitch familj eftersom hon hör honom gråta om nätterna, och att hon vet det är därför som han förstör saker och kör med henne. Det är ett sånt djupt förstående från någon så ung som hon. Det känns så äkta.

Återskapar remaken något utav det? Självklart inte, vad tror du? Remaken behåller många saker från originalet, men till större delen så har dom ändrat på så mycket andra grejer och pågrund av så leder det bara till det sämre. Filmen känns så fördummad av sig, troligtvis för att våran Tiktok-besatta hjärnfrätna generation inte kan fokusera på en rörande berättelse i två sekunder. Det är fruktansvärt förolämpande mot oss som verkligen vill ha en underbar filmupplevelse med genuina budskap, tankeställande teman och mera. Det finns så många problem med remaken, men jag tänker inte dra upp allihopa då jag skulle nog hålla på för alltid, så jag nämner bara några få.

Vi börjar med Stitch. Han är i stort sett nästan oförändrad jämfört med originalet, men jag märker redan hur man har slaktat Stitch lite grann för att göra honom mer marknadsförbar och sälja mer Stitch-plushies. Stitch är inte ens sin egen karaktär längre. Det känns som att han helt enkelt bara finns till för att ställa till det och orsaka problem för att filmen behöver honom för det ändamålet. Metaforen med den fula ankungen i originalet, som ska visa hur Stitchs personlighet börjar förändras och få honom att börja fundera på om han hör hemma någonstans, finns inte ens här. Det förstör hans karaktär fullständigt. En kliché-trope må så vara, men det är så genuint med tanke på att Stitch enda skäl till att existera är för att förinta. Men att en enda bildbok med den fula ankungen var allt som krävdes för att få honom att tänka om. Det är så mirakulöst bra koncept som funkar så otroligt bra. Varför remaken inte ens orkar bry sig om det är något som jag inte förstår själv. Stitch får ingenting att göra i filmen som inte inkluderar i att förstöra saker.

Eftersom Kapten Gantu togs bort av budgetskäl (really, Disney?) så måste filmen ha en skurk för att konflikten i slutet på filmen ska funka. Så vem gör dom till skurken? Självaste Jumba. Och där dog hela min själ. Jag älskar Jumba och Pleakley i originalet, då deras kemi med varandra, hur dom tältar utanför Lilos hus för att hålla koll på Stitch och deras urusla förklädnader för att smälta in gör dom så sjukt härliga att se på. Jag fullkomligt älskar dessa två knasbollar. Så....Jumba är helt plötsligt i remaken en oursäktligt ondskefull psykopat som av något skäl hatar hur människor är fästa vid saker. Och han är jämt elak mot Pleakley av något skäl som jag inte orkar dra upp om. Och vi får knappt se dom i sina utomjordingsformer, utan mest i mänsklig förklädnad, och då menar jag inte deras dåliga förklädnader i originalet, utan här så cloakar dom sig själva för att se ut som riktiga människor och så ser dom ut i typ 90 procent av filmen. Tydligen är detta av budgetskäl, men där måste jag fråga:

VARFÖR ENS GÖRA FILMEN OM BUDGETEN ÄR SÅ SKRYMPLIG FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?

Förutom det så är filmen tråkig och livlös. Det finns inga intressanta färger eller bakgrunder att titta på, till skillnad från originalet som hade oljemålade bakgrunder som ser helt underbara ut. Vi vet att Hawaiis miljöer kan se undersköna ut, så varför kan man inte lägga mer energi till att göra filmens bakgrunder något härligt att se på. Tempot i filmen är helt galet. Filmen rör sig från punkt A till punkt B i en mach 10-hastighet som är uppskruvad till 300% . Det finns inget utrymme att andas ut eller något moment för att vi som publik binda sig till karaktärerna. Originalet, trots att den var 1 timme och 20 minuter, hade ett perfekt tempo. Remaken är på något sjukt sätt också helt död på humor. Ingenting som inte handlar om Stitch när han förstör grejer är roligt. Originalet har jag sett ohälsosamt många gånger och jag skrattar varje gång, för dess välskrivna humor och uttrycksfulla animation bidrar så mycket till komedin. Den komedin finns inte här. Remaken förstår verkligen inte kärnelementen som den kopierar från originalet, och lämnar istället en blek, livlös, död, meningslös film som jag verkligen hoppas ingen visar till sina barn.

Okej, jag har gnällt nog vid det här laget. Jag kan säga så här: Inget i filmen är nödvändigtvis förargande, men den är en sån stor hög av värdelöshet att dess blotta existens gör mig arg. Jag kan inte förstå hur Disney tänkte med att ta en av dom mest vackraste och härligaste filmer från deras stora katalog och göra den till en annan film som är ingenting. Remaken står för ingenting, och jag hoppas verkligen att folk med vett där ute endast visar sina yngre barn den animerade filmen istället för detta. För barn förtjänar äkta och genuin underhållning lika mycket som vi. Eller som C.S Lewis beskrev det bäst:

“A children's story that can only be enjoyed by children is not a good children's story in the slightest.”

Och om det finns en positiv sak jag kan säga om remaken så är det nog detta: Den gav mig suget att se om originalet. Vilket jag gjorde. Och japp. Det är ännu ett mästerverk. Kort och gott: se inte den här filmen. Tackar och bockar.

Jurassic Park är ju i stort sett filmen som banade vägen för hur filmer kom att göras idag. Det är både en gåva och förbannelse

Alla filmer från Disney-renässansen är i grunden enorma konstverk som gjordes med stor passion. Så att se vissa människor säga att live action remakerna från Disney är bättre än originalet är något jag aldrig kommer förstå.

CGI:n på T-1000 är legendarisk men Jurassic Parks CGI var så före sin tid för ingen hade använt CGI i sån stor skala som Jurassic park gjorde. Därför när många såg den så visste man att framtida filmer skulle byggas vidare på CGI-trenden som Jurassic Park skapade.

Kollade också trailern för Jurassic World Rebirth och i ärlighetens namn så ser filmen 1000 gånger bättre ut än dom tidigare i World-trilogin. Regissören är Gareth Edwards och han har perfekt känsla för skala och storlek, som t.ex i Godzilla. Kändes som en frisk fläkt att se T-rexen äntligen vara ett farligt hot istället för någon slags filmhjälte.

Av allt i recensionen så blir du kränkt av just det där? 💀 det ger mig otrolig glädje. Mission accomplished

Du får ursäkta att jag vill ha "adaptioner" som respekterar källmaterialet för att kunna validera sin existens. Jag tillhör inte mångfalden människor som godkänner vilken smörja som helst som tvångmatas i strupen på dom.