Crystal Caves HD (Windows)

• Plattformar: Linux, Windows (testversion)

• Release: 2020

Jag tror inte att Apogee Software hade tänkt sig att folk skulle sitta och spela en remastrad version av Crystal Caves en sisådär tre och ett halvt decennium senare, men uppenbarligen var efterfrågan stor nog för att Emberheart Games skulle släppa dito 2020.

Ursprunligen ett plattformsbaserat collectathon med EGA-visualer och en huvudvärksframkallande scroll framtrollad i en miljö känd som MS-DOS blev dock Crystal Caves i händerna på Emberheart Games en klart mer attraktiv produkt.

Utan att egentligen ändra på mycket alls.

En del pixlar är runtflyttade, fler färger använda och med det får allt ett mycket behagligare uttryck även om den fåfärgade EGA-charmen i mångt och mycket går fullständigt förlorad. Den ökade detaljrikedomen är dock subtil och estetiken överlag så snyggt reviderad att det får allt att kännas så som man minns det fastän skillnaden egentligen är rätt påtaglig om man placerar det gamla bredvid det nya.

Nivåerna scrollar numera runt supermjukt, att spela med handkontroll är supersmidigt och utöver spelets ursprungliga tre episoder har även en fjärde tillkommit. Samtliga episoder innehåller 16 nivåer fria att ta sig an i vilken ordning man vill via berörd episods hub.

Den kanske största skillnaden är dock ett helt nytt soundtrack som ersätter den tidigare totala tystnaden bortom upplevelsens ljudeffekter. Det låter onekligen väääldigt NES och väldigt likt låtar som spelades i menyerna på de där inte alls ovanliga sju miljarder spel i en kassett-kassetterna som letade sig ut i folkhemmen; Rytmiskt, trumkompigt och lite "underligt" melodiskt.

Men det funkar och ger upplevelsen lite av ett driv som den annars tenderar sakna.

Inspirerat av Miner 2049er från 1982 har jag ändå lite svårt att se likheterna bortsett från att de båda är plattformsspel, men där Bounty Bob är en vek liten sak som går sönder om han faller sin egen höjd framstår Mylo Steamwitz som Stålmannen i jämförelse.

Crystal Caves släpptes dessutom så sent som 1991 och likheterna med Commander Keen-serien är helt omöjliga att blunda för. Mylo må sakna Keens hoppstylta och halvt komplexa fysikmotor men i övrigt känns väldigt mycket bekant.

Rörliga plattformar, olikfärgade dörrar med tillhörande färgade spakar, switchar som går att slå av och på (för att aktivera eller inaktivera de påtalade rörliga plattformarna eller ljuskällorna som lyser upp en nivå) och en pistol med begränsad tillgång till ammunition.

Men Crystal Caves drar det hela lite längre än så med en drös olika svampar Mylo kan käka för effekt. En sort dör han av, en annan gör honom superstark och en tredje ger honom poäng.

De grottor han utforskar är syresatta med hjälp av ditoproducerande maskiner som Mylo kan råka skjuta sönder om han är oförsiktig.

Grottorna inehåller ibland även hemliga diamanter att med huvudet dunka fram från Mario Bros-elastiska plattformar som tillsammans med de vanliga värdestenarna vilka Mylo måste plocka på sig utgör grunden till jakten på eventuella hundraprocentanden av spelet.

Nivådesignen i kombination med den otroligt tighta och precisa kontrollen är spelets absoluta höjdpunkt.

Ingen nivå känns den andra lik och små detaljer och nivåspecifika teman bidrar till att förstärka denna känsla.

Vissa är mer pusselorienterade, andra mer plattformsorienterade. Vissa har mängder med fiender, andra inte många alls.

Fallande taggar, giftiga svampar och elakt placerade syreproducerande maskiner samsas med osynliga plattformar och poänggivande skattkistor att öppna om Mylo hittat en nyckel till desamma.

Vissa fienders inälvor ligger kvar efter han skjutit ihjäl dem och skadar Mylo om han kommer i kontakt med dem.

En nivå till-mentaliteten är stark i produktionen, speciellt då ingenting någonsin blir för komplext eller utmanande utan att för den skull landa i trakten av bagatellartat.

Bara en sådan sak som att det räcker med att hålla in hoppknappen när man är på väg ut från en trång passage för att Mylo skall hoppa så fort det är fritt ovanför gör vad som annars blivit frustrerande plattformsmoment till något som erbjuder ett otroligt skönt flow.

Och det här med att spelet saknar genrens klassiska "liv" och ett nytt försök aldrig är längre bort än en knapptryckning får allt såklart att kännas modernare än vad det egentligen är.

Måste säga att Crystal Caves HD gjorde mig förvånad.

Hade väntat mig något halvcharmigt gammalt spel till MS-DOS som först och främst kittlade nostalgiska nerver, men vad jag möttes av var snarare en till synes helt tidlös liten plattformsromp av collectathon-karaktär vars HD-skrud först och främst handlar om att ge allt ett fräschare audiovisuellt uttryck.

Star Trek-flirtande med starlogs och trubbel med Twibblar kanske går många förbi, men återstår gör ändå den charmigt töntiga storyn som får Mylo att framstå som lika delar företagsam som sanslöst otursförföljd.

Och för alla de som känner ett behov av att utforska sina kreativa sidor (eller ta del av andras dito) har Emberheart Games till och med inkluderat en simpel nivåeditor som naturligtvis förlänger livslängden på upplevelsen avsevärt.