Game Arts (Lunar, Grandia) – En bitterljuv återupptäckt

I början av 00-talet strök jag runt hyllarna på TV-spelsbörsen vid T-centralen. Ett spel jag ofta sneglade på var Lunar-samlingen till Playstation 1, men det blev aldrig att jag köpte den.

För ingen jag kände hade spelat det.

Och det stod inte Final fantasy på förpackningen.

Ett misstag jag nu korrigerat med Lunar: Silver Star Story Collection till Switch. Vad jag fick var något mer än ett charmigt retroäventyr – det var ett spel med själ, med karaktärer som ville något, musik som satte sig i skallen och en berättelse som vågade vara både enkel men med ett karaktärsdriv.

Även en del märkliga designval fick vara kvar i remastern, som i Lunar 2 när man inte kan springa i grottor fullt ut. Först blev jag stressad av det, men sen gav det den effekt som utvecklarna nog sökte - jag tog det lugnare. De vågade fullfölja en vision, det ska de ha cred för.

Något gnagde ändå: Varför kändes spelen så bekanta?

Ett år tidigare spelade jag igenom Grandia HD Collection, och Grandia I blev ett av mina favoritspel någonsin – den lekfulla tonen, det roliga stridssystemet och även här ett rakt äventyr men med levande karaktärer. Och nu, medan eftertexterna rullade på Lunar, såg jag namnet: Takeshi Miyaji. En av skaparna bakom Grandia.

Jag hade snubblat baklänges in i ett kreativt universum som jag inte visste fanns. Och efter lite researcht inser jag att det var han och hans bror som skapade Game Arts spelstudio.

I Lunar är det vänskapen, längtan, att våga tro på något större. I Grandia handlar det om nyfikenhet, mod, att växa upp. Den visuella designen speglar det också – färgstarka, nästan barnsliga karaktärer, men med oväntat djup. Designern Toshiyuki Kubooka satte tonen i Lunar med sin varma, animeinfluerade stil, medan Grandia byggde vidare på det med ett ännu större persongalleri, men samma tydliga hjärta.

Men så kom nästa insikt: Takeshi Miyaji dog 2011, bara 45 år gammal. En bitterljuv upptäckt – att hitta något fantastiskt, för att sen inse att det är över. För alltid.

Jag önskar jag upptäckt honom tidigare. Men kanske är det just så minnet lever vidare: i en nyspelad remaster, i musiken som dröjer sig kvar, och i den sortens enkla berättelser, som inte kräver tre delar och en öppen värld, utan minnesvärda karaktärer som känns naturligt ankrade i en trovärdig och hemtrevlig värld.

Men det är ändå märkligt hur någon man precis lärt sig se upp till redan var borta.

Kanske är det därför de inte längre Game Arts gör nya spel?

Har du spelat något av Game arts spel?