Death Stranding 2: On the Beach (Jag tog platinum!)

Inom filmmediet nämns ibland ordet auteur. Kanske har du hört det, kanske inte. Men med största säkerhet har du hört om flera som beskrivs med detta ord; Steven Spielberg, Christoffer Nolan, Quentin Tarantino, Tim Burton, Martin Scorsese m.fl. Du kanske redan nu räknat ut den gemensamma nämnaren mellan alla dessa regissörer? För en såkallad auteur är någon som anses vara den primära kreativa kraften bakom en film, som lyckas sätta sin egen prägel och stil på den.
Ska vi jämföra spel med film så har vi absolut stora namn som potentiellt skulle kunna beskrivas med ordet; Hidetaka Miyazaki, Tim Schafer, Shigeru Miyamoto, Fumito Ueda, Ken Levine m.fl. Vi pratar lika mycket om vem som står bakom spelet som självaste spelet. Men när det kommer till stora namn så finns det nog inget som syns på samma sätt som Hideo Kojimas. Han är den enda där vi på våra spelfodral kan läsa "A Hideo Kojima Game" eller "Produced by Hideo Kojima" brevid spelets titel.
Sen han lämnade Konami 2015 så har han även skapat sin egen spelstudio och även den får bära hans namn, Kojima Productions. Han har stått bakom titlar som Metal Gear Solid, Zone of the Enders: The 2nd Runner, Boktai: The Sun Is In Your Hand när han jobbade hos Konami. Men hans egna studio släppte år 2019 spelet Death Stranding, vars värld det blev dags för mig att återbesöka nu när uppföljaren släpptes; Death Stranding 2: On the Beach.

En fot framför den andre. Om det ser bekant ut så känns det också det.

Det är 11 månader sedan händelserna i första spelet. Sam Bridges (spelad av Norman Reedus) hjälpte till att knyta samman ett splittrat USA efter den så kallade Death Stranding katastrofen som fick vår värld och dem dödas värld att börja flyta samman. Efter allt han gick igenom har han valt att fly städerna och bosatt sig i en dold grotta tillsammans med Lou. Det dröjer dock inte länge för oss innan ett känt ansikte kommer på besök, Fragile. Och med det blir stackars Sam ombedd att ännu än gång ta på sig ryggsäcken och börja vandra. Efter att USA, eller som det kallas i spelet, UCA (United Cities of America), knöts samman har nu en portal uppenbarat sig som leder oss vidare till en ny kontinent, Australien.

Det hela känns väldigt bekant när jag spelat några timmar in. Ett land där jag ska resa från stad till stad (inte efter Pokémons dock) för att knyta samman alla till det så kallade chiral network. Higgs är tillbaka och ställer till problem för Sam och hans vänner, nu mer hämndlysten än tidigare. Men spelmekaniskt så är allt väldigt samma lika. Lämna paket för att levla städer? Check. Bygga vägar för att enklare ta sig fram? Check. Hålla balansen när jag tar mig fram över ojämn mark? Check. Ta del av andras byggnader och bygga egna för att också hjälpa andra? Check. Har du spelat Death Stranding 1 kommer du känna igen dig snabbt.
Men med det sagt har Kojima och sitt team valt att ge oss lite mer quality of life uppgraderingar för att underlätta vår resa över Australien.

Ibland är det bra med en paus och bara njuta av naturens skönhet.

Den största är att under resans gång så följer Sams alla vänner efter honom på ett skepp som kan agera både som en portabel bank och ett garage. Här kan du enkelt samla material för att sen smidigt bygga dig nya verktyg till resan eller göra potentiella tillbaka resor enklare via vägar eller hängjärnvägar. Vi har också fått tillgång till ett skillträd som ger oss fler och fler små förbättringar till Sam desto fler städer vi lyckas sammankoppla som är ett riktigt välkomnat inslag.
Belöningarna vi får från att öka nivå med städerna är en salig blandning från gammalt ifrån första spelet, ibland lite finputsade, men också mängder av nya verktyg både till Sam eller hans fordon. Detta gör att suget att vilja öka städerna kan bli rätt hög men tyvärr sänker det spelets tempo något extremt då vissa städer kräver kopiösa mängder paket levererade för att gå upp. Vidare sagt, om du likt mig får för dig att vilja ta 100% av spelet så är förutom ett fåtal städer värda att öka till max. Belöningen man får för högsta nivå känns rent ut sagt hånande för slitet du stått ut med många gånger.

Loopen av att leverera paket kan där med snabbt kännas trög. Men som plåster på såret imponerar ändå spelet, likt sin föregångare, med vackra miljöer på sitt egna vis. Där andra spel försöker fånga oss med täta djungler eller lummiga skogar i mängder av färger så har Kojima gett Death Stranding världen en tydlig egen stil inspirerad av Island ifrån början men som nu också präglas av diverse andra miljöer som går att finna i Australien.
Rent grafiskt är spelet riktigt välgjort och trots den kala miljön i introt blir jag ändå imponerad. Lägg dessutom till att vissa få naturfenomen kan ske vilket förändrar miljöns upplevelse samt ökar spänningen stundvis. Allt är också oerhört väloptimerat så laddningstiden att ens starta spelet känns näst intill obefintlig.

Higgs är tillbaka, galnare än tidigare.

Vad vore Death Stranding och dess oändliga vandrande utan sin musik i öronen? Tillbaka igen är svenska Ludvig Forsell som står för den faktiska spelmusiken. Men åter igen har Kojima bjudit in diverse artister som erbjuder oss ett smörgårdsbord av låtar att låsa upp och lyssna på medan vi vandrar. Low Roar som frontade i första spelet återkommer även här men den Kojima valt att lyfta fram lite extra denna gång är ingen mindre än franska Woodkid vilket passar riktigt bra. Hans låt "Minus Sixty One" sätter stämning redan från start och är fortfarande en favorit trots över 100 timmar in i spelet.
Artisterna vi får höra under spelets gång härstammar från världens alla hörn. Island, England, Sverige, Frankrike, Japan, Mongoliet, vilket bara visar tydligare på Kojimas vision med spelet. Spelet handlar inte bara om att knyta samman världen, vi knyts samman med andra precis som i första spelet med dess unika online funktion, men Kojima låter även musiken spegla detta koncept att vi alla är sammankopplade.

Ibland går det inte som man vill, då gäller det att vara förberedd.

Jag känner att konceptet är starkt med vad Kojima vill berätta för att få oss att tänka och känna. Men jag kan inte låta bli att fundera om det inte gjorde sig tillräckligt med första spelet. Death Stranding 1 kom rätt i tiden då vår egen värld var mitt i en pandemi där gränser stängdes och folk ombads att hålla sig inne. Många kände sig instängda, ensamma. Men då fanns Death Stranding som påminde oss om andra människor och utan ord kunde vi ändå känna en gemenskap i vårat byggande, hur andra kämpade sig framåt över den digitala kartan. Nu är vi tillbaka och gör samma sak igen men vår värld har gått vidare. Covid må spöka fortfarande men inte alls i samma grad som året det bröt ut.
Självklart, spelet känns bättre att spela än sin föregångare med allt nytt och det känns riktigt kul stundvis med skjutandet och smygandet. Men det känns som nämnt tidigare lite väl samma.

Vidare så måste jag nog erkänna att jag har lite svårt för Kojimas berättande. Jag är ett stort fan av Metal Gear Solid 1-4 men där kändes ändå tråden mer begriplig (för det mesta) och karaktärer byggdes upp tydligare. I dem spelen fick jag en känsla för karaktärerna och kunde bry mig om dem. I Death Stranding känns det så långt mellan viktiga filmsekvenser och när det väl händer saker så är det verkligen bara...konstigt, och det gör det svårt för mig att knyta band till Sam och alla han träffar. Eller så känner jag mig distanserad ifrån dem då många konversationer sker via hologram. Trots att jag var nyfiken att se vart det hela skulle leda nu med nyintroducerade karaktärer och ett fokus på Lous bakgrund. Jag kan heller inte släppa att jag finner spelets protagonist, Sam Bridges, som en väldigt tråkig karaktär. Ibland känns det som att det går scener där han inte säger något alls och är den i skaran som pratar minst. Till och med när det sker saker i berättelsen som han kunnat förklara för sina vänner så tar en annan karaktär över istället för att prata.

Akta dig så du inte springer på en BT (Beached Thing) när du ska leverera paket.

Kojima är verkligen en auteur som satt sin egen prägel på spelet, och jag förstår att mycket är metaforer som man kan läsa sig djupare i. Men ibland tror jag också han har med saker endast för att det är lustigt eller annorlunda vilket inte alltid träffar helt rätt hos mig. När jag möter en karaktär med symptom som gör att hon kaskadspyr var 21:e minut känns det inte långt ifrån att han skulle kunna introducera en karaktär som heter Johnny som säg får diarré var 21:e minut också.
Kanske är det mitt fel att vilja hundraprocenta spelet som gör att det känns för långt mellan scener som spelar roll. Men spelet gör också ett flitigt jobb av att be oss backtracka långa sträckor under berättelsens gång. Det känns verkligen som att det går trögt framåt. Till och med när jag lyckats bygga mig ett smidigt nätverk över kartan för att enklare ta mig fram i min jakt på platinum trofén så inser jag att jag slitit för att spela mindre. Är det inte linbanor jag glider mellan genom att endast trycka på kryss-knappen så låter jag bilen min glida längst med en väg med automatstyrning. Mobiltelefonen åker fram eller så går jag och fyller på min läsk. Jag spelar inte ens spelet längre.

Genom åren har jag spelat spel med mindre intressant spelmekanik men där berättelsen jag vill åt sker med jämnare steg vilket gör att det inte känns lika påfrestande. Personer på nätet brukade klaga på och skämta om längden som filmsekvenser i Metal Gear Solid serien hade, men jag om någon älskade dem. Vilket jag nu känner att jag saknar.
Death Stranding 2: On the Beach lovade mig en strand, men väl på plats så inser jag att jag trots allt är en badkruka. Stranden är fin och det spelas bra musik, men jag hade nog haft roligare om jag bara stannade hemma.

• Genre: Action, Open-World, Sci-Fi

• Spelat på: PlayStation 5 (Pro)

• Övriga Plattformar: - (PlayStation 5 exklusivt)

• Release: 26-06-2025

• Utvecklare: Kojima Productions

• Utgivare: Sony Interactive Entertainment

Jag tror det främst var dum envishet då jag försökte en bit att ta det med Death Stranding 1 men gav upp. Så var typ min revansch nu med tvåan att "nu ska jag fan inte ge upp". 😂

Serien i helhet kan jag ändå bumpa upp till en 4:a. Är verkligen något unikt han skapat och det tycker jag är värt att uppmärksamma. Aldrig hade någon annan vågat göra ett spel med denna spelmekanik tidigare och är ändå en väldigt häftig värld han tänkt fram.

Definitivt bättre än första spelet tackvare allt de finslipat och gjort lite snällare nu. Men låter lite som vi är på samma sida då. ^^

Jag skulle inte skriva av honom helt ändå. Det var vid Metal Gear Solid 5 jag kände att han började ta ut svängarna med sina idéer och med Death Stranding spelen har han verkligen släppt på spärrarna. Men i Metal Gear Solid 1-4 så håller han tillbaka en del ändå. Långa cutscenes ja, men för det mesta hänger du ändå med i berättelsen. Verkligen värda att ge en chans.