Det finns annan litteratur som menar att spel och lek är ungefär lika fundamentalt som kärlek och sex; att det i princip är ett mänskligt behov, något vi behöver för att kunna leva. Genom spel och lek kommer vi på nya idéer och lär vi känna oss själva. Vi får utlopp för både glädje, ilska och sorg. Ja, en av orsakerna att vi söker oss till spel och lek är i själva verket för att få utlopp för dessa saker.

När vi spelar med andra tillåts vi också bryta sociala regler. Medan det i normala fall är oacceptabelt att förstöra för sina vänner eller hindra ens familjemedlemmar att lyckas, så är det fullt tillåtet i spel. Det vore väldigt konstigt om jag som pappa försökte sabba min dotters läxläsning eller gjorde mitt yttersta för att störa henne när hon pluggar inför ett prov. Det vore elakt, snudd på psykiskt stört – och ett oacceptabelt beteende.

Candy Crush är inte heller "bara" ett spel. För många är det en passion.

Men sätt oss med varsin handkontroll och ett fightingspel och tillvaron vänds upp ner; nu är det tvärt om högst tillåtet att förstöra för henne. Ja, det vore till och med en smula oacceptabelt om jag inte gjorde mitt bästa för att vinna, för att åsamka henne ett nederlag. Och inte bara det; just i den kontexten, i spelet, under spelandet är det tillåtet att vi blir arga på varandra. Vi kan ju inte bete oss hur som helst, men det är som att ett särskilt rum skapas mellan oss när vi spelar, ett rum där det är tillåtet med känslor och handlingar som inte alls är okej utanför det där speciella spelrummet. Vi lär till och med känna varandra på ett djupare sätt när vi spelar tillsammans.

”Hur kan det bara vara något litet och futtigt när du är beredd att investera så många timmar i det?”

Men du behöver inte spela med någon annan för att känna djupa känslor, det duger som bekant gott att spela själv. Spel gör det med oss, i stort och smått. Det skänker oss glädje, tillfredsställelse – och faktiskt massa frustration och nederlag.

Jag tror de allra flesta av er känner igen er i det jag skriver.

Och det är just därför det är så väldigt fel att prata om spel som något ”bara”. Hur kan det bara vara något litet och futtigt när du är beredd att investera så många timmar i det, tänka på det, drömma om det? När det väcker sådana känslor i dig, när spel har en sådan förmåga att kliva rakt in i dig?

Det låter inte det minsta oviktigt i mina öron.

Sluta förminska dig själv

Men här har du den verkliga poängen: Att säga att det är ”bara ett spel" är att förminska sig själv. Det är att säga att det du ägnar så mycket tid åt, det som engagerar dig och som du älskar inte är särskilt betydelsefullt.

Jag tycker att det är fel; spel är viktigt. Spel är viktigt just för att det är så roligt och engagerande att spela. Det är kanske inte viktigt som att hela livet hänger på det eller att spel alltid har något helt livsavgörande att förmedla, lika lite som film, teater, litteratur, musik eller sport för den delen. Men det är ändå viktigt av en enkel anledning:

Det är viktigt för dig.

Förminskar man spel till ett ”bara” blir det naturligtvis också svårt att göra djupare analyser av dem. Jag menar, varför då kritisera korkade historier, inkonsekvens hos spelets karaktärer eller att spelet behandlar en som om man vore en barnrumpa? Varför då belysa könsroller, våld eller rasism i spelet? Det är ju "bara" ett spel.

När det sättet att argumentera dyker upp i kommentarerna efter någon av mina krönikor är det för att försöka sätta punkt för diskussionen. Ungefär: Kom inte här och snacka könsroller, det är ju bara ett spel! Kom inte här diskutera vem man får eller inte får döda i spel, det är ju bara ett spel!

GTA och andra spel kanske inte förändrar ditt liv, men de betyder något. Ofta mycket.

Paradoxen i detta är ju denna; samtidigt som den som skriver det här slåss för att visa att spel bara är spel, så visar ju själva engagemanget motsatsen. Om det nu bara är spel och därför inte värst viktigt, vad är det då att bråka om då? Det spelar väl ingen roll vad jag eller någon annan säger? Om jag påstår att sexet i GTA är malplacerat så gör det ju varken till eller från, det är ju ändå bara ett spel.

Men jag menar alltså precis motsatsen.

Spel är livsviktigt.

”Sluta med att förminska dig själv och din favorithobby”

Och just därför tål spel att pratas om, att analyseras. Och även om spelet i fråga bara har som syfte att vara roligt så kan man ändå prata om det på fullaste allvar. Sanningen är ju att du som gamer ändå analyserar dina spel; kanske gör du det inte så andra hör, men i ditt huvud tänker du på hur du ska vinna över spelet, funderar över och fantiserar om strategier, metoder eller vapen. Vi analyserar kanske inte alltid samma saker, du och jag, men analyserar och tänker gör vi.

Så gör dig själv och alla andra en tjänst: Sluta snacka om att det ”bara är spel”. Sluta med att förminska dig själv och din favorithobby.

Det finns inget som är ”bara” med vare sig dig eller ditt spelande.