Den här texten handlar dock inte om framtiden utan om en av godbitarna från guldrushen för tio år sedan, då även en viss spelsajt drog igång. Därför denna återblick. Att jag var en fjortis vid tidpunkten borde inte påverka följande text, däremot faktumet att jag bekantade mig med spelet för första gången i november. Nostalgifritt alltså.
The Neverhood släpptes av Dreamworks Studios och i likhet med deras animerade filmer på senare år är humor (ofta vrickad) en av stöttepelarna. Det som direkt skiljer spelet från många andra, även idag, är att det inte skapats av välsorterade pixlar utan allt är byggt av lera. Över 30 ton lera ska ha använts. Huvudkaraktären Klayman och världen han spatserar runt i är skapade genom samma teknik som i till exempel A Nightmare Before Christmas. Resultatet är en detaljerad värld som utstrålar mycket skaparglädje samt en och annan lös skruv hos kreatörerna. Charmigt, kort och gott.
Konceptet är enkelt
- till skillnad från spelet.
Du vaknar upp i en värld (The Neverhood) helt själv och genom att utforska världen med klassisk pek-o-klick-fattning får du veta mer om dess historia. Det är dock ingen söndagspromenad, för att ta dig vidare måste du lösa olika problem, både logiska och ologiska och det händer att du fastnar i timmar på vissa platser. En knapp du trycker på kanske inte har effekt på momangen, men den har en avgörande roll i ett senare skede. En teckning på väggen kan vara nödvändig för att lösa ett pussel längre fram. Andra löser du med förbundna ögon. En stor kopp dryck, varm eller kall, och tålamod är att rekommendera när du tar dig an det här äventyret.
Under resans gång får du höra ett av de märkligaste men även svängigaste spelsoundtracken som skapats. Tonerna höjs till skyarna av spelets fans och skulle även du fastna ska soundtracket finnas till försäljning. Tillgången är, precis som med spelet, tyvärr dålig.
Spelet är egentligen självbetitlat, eller tvärtom, för skaparna kallade sig även de The Neverhood, och bestod av ett till synes skönt gäng knäppskallar. En av frontfigurerna, Doug TenNapel, arbetade tidigare på Shiny Entertainment och var en av hjärnorna bakom designen i Earthworm Jim, något som är lätt att se. I likhet med många andra utvecklarfirmor från den tiden finns de inte längre, folket är utspritt. En hittar du hos Blizzard, andra jobbar för underleveratörer till THQ. Vissa arbetar inte ens längre med spelutveckling.
Det är alltid svårt att sätta betyg, med The Neverhood är det extra svårt. Att bedöma grafik och ljud med dagens normer är inte rättvist. Det fungerar inte att dissekera ett tio år gammalt spel och värdesätta de olika delarna. Istället får jag anamma min grundprincip; har jag kul med spelet? Svaret är "ja" och jag uppskattar rolighetsgraden till ungefär 4 av 5 och hur många FZ-logotyper är därmed lätt uträknat. Varför får spelet inte där sista poängen? Helt enkelt för att det i vissa stunder är för svårt, för komplicerat. Det är dock inget som hindrar mig från att rekommendera detta spel för alla som växte upp i klickbara världar där logiken kommer och går med ett leende på läpparna.
