Vi kastas in i en alternativ verklighet som mest består av en hurtig språngmarsch från ett abstrakt monster till en naturlig vattenruschbana av modell större. Det låter bisarrt och är det också. Den rostiga parallellvärlden med sin störande ljudmatta vi kommit att känna en sådan hatkärlek för lyser med sin frånvaro och känslan av att Silent Hill tagit ett stort actionkliv framåt är påtaglig. Men är det också ett klavertramp?

Hade du frågat mig för fem timmar sedan hade mitt svar varit ett tyst och sorgset, "ja". Detsamma gäller striderna. Innan Silent Hill och innan du får tillgång till skjutjärn är kampen mellan Murphy och de skrikande monsterkvinnorna hopplös. Du kan plocka på dig pinnstolar, tegelstenar, järnrör och allehanda tillhyggen men i händerna på Murphy blir de aldrig farligare än tandtråd. Istället för att vara på en spöklik plats förflyttas jag till krogen klockan tre en lördagsnatt och ett svajigt fylleslagsmål. Ungefär så smidiga, precisa och genomtänkta känns monstermötena.

Murphy fajtas med ölflaskor men beter sig mest som han druckit två för mycket.

Till en början, ja, för det mesta av min kritik tappar kraft när vi kliver in på Silent Hills regnvåta gator. Med en pistol eller häftapparat (!) i min trygga hand blir striderna roliga och inte längre ett stort skämt. Det lämnas också utrymme för innovationer. Med UV-ljus kan vi skönja osynligt motstånd och när det stormar som värst fylls varje gränd av små illvilliga monsterskockar. Regnet rinner som en röd, hotfull tråd längs äventyret och vi tvingas fly källarhålor innan vi dränks och ta skydd inomhus när åskovädret hotar som värst.

Serien som vi minns den

Sakta, sakta vaggas jag in i en Silent Hill-känsla som stundom är genuint indragande och ofta trogen sitt mest älskade arv. Klättringen uppför stadens ståtliga stadshus hinner skrämma mig med ett panikartat bakhåll i ett parkeringsgarage och strösslas med bedrägligt tysta kontorslandskap och ett sönderfallet bibliotek, innan vi når toppen. Pusslen är i sin tur riktigt sinnrikt utformade och har dessutom en lagom bisarr tematik för att passa in i helheten.

Dagen efter-ångesten från sin värsta sida: varför släpade jag hem en blodig klump?

Även historien om Murphy träffar i sinom tid mer känslomässiga strängar. Det är beundransvärt att Vatra vågar låta storyn vara abstrakt och vi slipper oftast den idiotförklarande övertydligheten. För varje ifylld lucka hittar vi två nya hålrum, för varje svar får vi ytterligare en gåta; det är en berättarteknik som använts furstligt i seriens äldre delar och även här görs det med finess.

Men att de mest klassiska bitarna också är de bästa gör mig kluven. Det var ett tiotal år sedan den psykologiska skräcken senast naglade fast mig – och den har sedan länge släppt taget. Downpour tangerar alltför ofta plagiatsfären och berör sällan på egna meriter. Så kärleken till spelet är skamfilad, smutsig och många gånger kompromissad. Men bara det faktum att jag ens tar ordet "kärlek" i min mun måste ju innebära att Vatra gjort något rätt. Nästa gång hoppas jag det håller hela vägen.

Fotnot: Recensionen bygger på 360-versionen. Spelet släpps också till Playstation 3. Glöm inte heller att läsa vår färska #Silent Hill: HD Collection-recension.