Utforska djupa grottor, undkom livsfarliga fällor och hitta fantastiska skatter i grottutforskaren Spelunky – ett spel där du kommer att dö tusenfalt, men där utmaningen ligger i att inte vara rädd för att leva.

Introduktionsbanan, 1-1. Jag befinner mig i en grotta och det första jag får syn på är en låda. Rent instinktivt säger all tv-spelslogik åt mig att slå sönder den. Det gör jag – BAM! Död. ”Vad fan hände”, är ungefär allt jag hinner tänka innan jag trycker restart och börjar om. Inte ens #Spelunkys tutorial visar någon nåd.

I Spelunky iklär du dig rollen som en grottutforskare, på jakt efter den ultimata skatten någonstans långt nere i den avlägsna avgrunden. Plattformsliret kan bäst beskrivas som en realtidsbaserad roguelike, där permanent död, slumpgenererade grottor och en oförlåtande svårighetsgrad tillhör de tongivande inslagen. Den läckra men något barnsliga framtoningen är raka motsatsen till utmaningen, som är bråddjup men aldrig orättvis. Dör du i Spelunky (och det kommer du att göra) så är det aldrig någon annans fel än ditt eget. Trots att varje död innebär att alla skatter, föremål och framsteg suddas ut så känns game over-skärmen alltid meningsfull, eftersom du konstant lär dig av dina misstag så att du kan göra nya istället. Och dö igen.

Världen – eller snarare grottan – är en riskfylld plats i Spelunky. Minsta snedsteg kan vara ditt sista.

Med dig ner i grottan har du endast ett par bomber och rep, så att du kan spränga dig nya vägar och klättra upp för oländiga platåer. Men till och med grundarsenalen är begränsad, och därefter är du förvisad till de föremål och vapen du finner i det vilda. Det finns en handelsman som dyker upp då och då och säljer slumpade varor. Där kan du inhandla nödvändig utrustning och betala med de skatter du hittills funnit. Det finns en livmätare som kan fyllas på genom att rädda hjälplösa fagra möer som gömt sig på banorna och skriker efter din hjälp. Frågan är dock hur ”hjälplösa” dessa damer egentligen är om de nu lyckats ta sig hela vägen dit, förbi alla dödliga fällor, monster och whatnot – det är trots allt mer än vad jag själv oftast klarar av. Nåväl, om vi bortser från tv-spelslogiken i sitt esse (återigen!) så kan vi konstateras att kvinnorna komiskt nog kan bytas ut mot hundar, för den jämställdhetsmedvetne.

Du vet aldrig vad som väntar

Spelunkys speldesign är intet annat än fenomenal. De slumpgenererade nivåerna i kombination med de förstörbara miljöerna innebär att du alltid har flera sätt att lösa varje pussel på. Oftast är det din egen fantasi och påhittighet som sätter gränserna snarare än spelet. Du har aldrig en aning om vad som kommer härnäst, och som det inte vore nog finns ytterligare slumphändelser som påverkar nivåerna. Har du otur kan du hamna på en becksvart bana med endast en fackla till hjälp, eller så får nivån ett odött tema med tonvis av skelett och vampyrer, eller så fylls banan med piraya-bebodda småsjöar eller så... Ja, du hajar. Hur tålamodsfrestande det än är att dö, dö och dö så väntar alltid en ny utmaning bakom nästa restart, och varje gång du börjar om känns det som att den här gången! Den här gången! Nu tar jag det!

Yeti-barnen tycker om att leka. Synd bara att deras lekar oftast går ut på att kasta oförsiktiga äventyrare i väggen.

Miljöerna varieras enormt. Innan du är klar har du kommit undan med livet i behåll genom djungler, isvärldar och mystiska tempel. På samma sätt skiftar fienderna mellan alltifrån fladdermöss och ormar till skogstokiga urtidsmänniskor, mammutar och ufon. Hjälpmedel finns via Tunnelmannen, som bygger genvägar åt dig för att du ska slippa spela om de miljöer du redan bemästrat. Men detta är så klart bara intressant under den första genomspelningen, för använder du dig av genvägarna sparas inte dina highscores och i ett spel som Spelunky är jag övertygad om att det – kort efter release – kommer finnas tjogvis med youtube-videos på folk som uppnått halvt omänskliga poäng.

Spelunky finns redan som freeware till Windows. Skillnaderna i detta Xbox Live Arcade-släpp består främst i upphottad grafik och flerspelarstöd. Trots att förändringarna kanske inte är enorma kan det vara väl värt att investera i även för dig som redan spelat originalet, för att spela tillsammans gör det redan superba äventyret ännu lite bättre. Det är trots allt bara enkel tv-spelslogik.

Skicka en rättelse