Kreativa Somethin' Else fortsätter att leverera spel där du ser med öronen. I Papa Sangre II guidas du av självaste Sean Bean, som tyvärr vill mer än han lyckas med.

Hånskratt, en dörr som stängs följt av fågelkvitter. Någon harklar sig plötsligt bredvid mig. Det är ingen mindre än Sean Bean som talar om för mig att jag är död. Hans röst cirkulerar runt mig medan han berättar att jag kan återvända till de levandes värld om jag gör som han säger.

Med flit är #Papa Sangre II förvirrande redan från första stund. Inte nog med att inledningen är kryptisk, som spelare ser jag absolut ingenting av det som sker. Istället navigerar jag med hjälp av hörseln och det tredimensionella ljudet. Ett par hörlurar är därmed ett måste för att kunna leva sig in i illusionen. Precis som övriga spel av #Somethin' Else är detta en upplevelse som gör sig bäst med slutna ögon. På skärmen finns endast fyra funktioner, två för att styra karaktärens fötter och ytterligare två för händerna.

Ett par hörlurar är ett absolut måste för upplevelsen.

Det är lätt att fullkomligt slukas av den skräckinjagande Calavera-världen. Särskilt när gyrofunktionen gör det möjligt för mig att stå upp och vrida mig åt det håll jag vill gå mot. Med realistiska ljudeffekter blir det hela obehagligt trovärdigt. Äventyret är indelat i kapitel där jag tas från rum till rum i ett museum. Jag uppmanas att stjäla de minnen som står utställda, som enligt Beans röst ska ta mig tillbaka till den värld jag kom ifrån. Men överallt vaktar tankelöss och förlorade själar. När jag blint tar mig fram i dödsrikets minnesmuseum måste jag helt förlita mig på Sean Bean. I mörkret är jag chanslös mot de fiender som lurar bakom hörnen och han är min enda räddning. Men det dröjer inte länge förrän jag inser att något inte står rätt till.

Cumberbatch är vassare än Bean

Jag kan höra hur fienderna krälar och flåsar runt omkring mig. I början kan jag enkelt smyga mig förbi dem, sno minnet och springa mot den tjutande utgången. Men till slut blir det omöjligt att inte väcka deras uppmärksamhet. Ofta finner jag mig själv fullkomligt disorienterad, medan flåsandet kommer allt närmre och därpå överröstar alla andra ljud, innan jag dör. Igen.

Förslagsvis blundar du under hela äventyret – om du vågar.

Att bli jagad av något jag inte ser och samtidigt stå alldeles ensam i ett becksvart rum blir emellanåt riktigt jobbigt. Så pass att jag måste pausa och göra något annat för att våga fortsätta spela. Jag känner igen känslan från #The Nightjar, som även det har utvecklats av Somethin' else. Där vägleder Benedict Cumberbatch spelaren genom ett becksvart rymdskepp som invaderats av utomjordingar. Jag föll pladask för spelet just för att jag inte hade upplevt något liknande tidigare. Men nu inser jag det var Cumberbatch skådspelarinsats och tvetydiga ton som gjorde halva jobbet. Till slut gjorde han mig verkligen paranoid. Något som Sean Bean vill men inte lyckas med.

Papa Sangre II har en tendens att spåra ut. Ljudeffekterna må vara realistiska, men problemlösningarna blir till slut väldigt snurriga och långsökta. Som vid ett tillfälle när jag vandrar över tunn is i jakt på en borttappad hund samtidigt som jag låter mig ledas av fågelkvitter. Efter mig har jag en klängig pingvin som jag måste skrämma iväg genom att klappa händerna. Som om inte det vore nog lockar jag därmed ofrivilligt till mig en mordisk isbjörn.

Somliga helvetesmonster är sötare än andra.

Hade jag inte spelat The Nightjar innan hade jag förmodligen köpt de ologiska momenten. Spelets pussellösning är varierande, kanske är de även bättre än de i The Nightjar. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt för helhetsupplevelsen. Handlingen känns stundtals fånig, och Sean Bean är inte lika övertygande som Benedict Cumberbatch. Istället spenderar jag varje minut i spelet med att tänka att Somethin' else hade kunnat göra något mycket vassare. För det har de gjort förut.

Skicka en rättelse