Det så kallade svenska spelundret har onekligen fått sig en liten törn på sistone. Nu senast var det Dices kritikerhyllade Mirror's Edge som blev en kommersiell besvikelse. Förra året drog Activision Blizzard åt svångremmen och knuffade ut Malmöstudion Massive Entertainment och dess paradnummer World in Conflict i kylan.

Det dröjde inte inte länge innan en del förståsigpåare spådde Massives tidiga död men när franska Ubisoft red in på sin vita springare och köpte upp studion väcktes hoppet. Kanske skulle World in Conflict-franchiset få chansen att leva upp till den potential som det smått lysande originalspelet lovade? Nu, ett halvår försenat och lite tilltufsat landar den första expansionen Soviet Assault på butiksdiskarna. En expansion som tydligt märkts av studions problem och den är lika briljant som innehållsfattig.

Ett av de största klagomålen på originalspelet var att man var begränsad till att spela igenom enspelarkampanjen som amerikan. Den sovjetiska sidan var förpassad till multiplayermatcher och att agera kanonmat för den ensamme spelaren. Soviet Assault rådet naturligtvis bot på det problemet men det är också i princip det enda som expansionen gör - här finns inga nya enheter, inget som revolutionerar det snart två år gamla upplägget.

Go west!

Tiden är ett alternativt 80-tal där det kalla kriget blivit hett då ett desperat Sovjetunionen invaderat västra Europa och USA. Det är en värld som inte så lite påminner om den i gamla kultrullen Red Dawn (med en trind Patrick Swayze som god kapitalist) och dess närmast parodiskt patriotiska skildring av hur helylleamerikaner tappert står emot den Röda Faran. Spelmässigt är grundidén lika enkel som genial: du får en klase poäng som du shoppar enheter för, varpå dessa käckt och kvickt luftlandsätts rakt ned på slagfältet. Sedan är det bara att tuta och köra. Här finns inget tjafsande med fabriker eller resurshantering och det är lika befriande nu som när konceptet först prövades i bortglömda #Ground Control. Samverkan mellan truppslag och vikten av artilleristöd är två lektioner som World in Conflict effektivt hamrar hem utan att ha några realistiska ambitioner i övrigt.

I Soviet Assault får man pröva på att se det hela ur Ivans, eller rättare sagt löjtnant Romanovs, synvinkel genom sex uppdrag utspridda mellan originalkampanjens amerikanska diton. Här får vi stifta bekantskap med den hetlevrade sovjetiske kaptenen Malashenko, den lömska KGB-majoren Lebedjev och den farbroderlige översten Orlovsky i ett pottpurri av våghalsiga stormanfall, desperata krigsbrott och förräderiska fegheter. Det är intressanta uppdrag, välgjorda karaktärer och det är en engagerande story inramad i fantastiska cutscenes som Massives team har knåpat ihop.

Sprickor i muren

Men eftersom de nya uppdragen är uppblandade mellan de gamla måste även spelare som spelat igenom den första utgåvan starta om från början. Som expansion känns upplägget lite tveksamt, även om de nya uppdragen är utmärkt integrerade i kampanjen i övrigt.

Missförstå mig inte, World in Conflict är fortfarande ett lysande spel och i och med den nya utgåvan, Complete Edition, som samlar både original och tillägg så är det bättre än någonsin. Men som fristående expansion räcker inte Soviet Assault hela vägen fram. Det finns helt enkelt för lite innehåll för att den ska vara prisvärd, speciellt om man redan har lirat sig igenom enspelarkampanjen en gång. Och om du tycker att den här recensionen fokuserar för mycket på enspelarläget så har du alldeles rätt. World in Conflict briljerade främst med mänskligt motstånd, något som Massive tyvärr inte låtsas om. Här finns bara två nya banor, även om dessa i vanlig ordning är välgjorda.

Det känns som att studions turbulenta period har färgat av sig på slutprodukten och det gör att Soviet Assault blir svårare att rekommendera för den erfarne spelaren, speciellt eftersom de två nya multiplayerbanorna klokt nog erbjuds som gratis nedladdning.

Å andra sidan, när jag leder en pluton T-80:or genom vajande amerikanska vetefält och bombastiska sovjetiska krigshymner ekar i huvudet, där och då är Soviet Assault lika fantastiskt som dess alternativhistoriska kitschighet. Synd bara att det inte finns mer av den varan.

Soviet Assault är absolut värt pengarna, ingen snack om saken. Däremot, om det kommer ut en uppföljare till World In Conflict så är det bäst att man har spelat ut både originalet och expansionen, om man vill hänga med i storyn. 17/05 Det är strategi. http://en.wikipedia.org/wiki/Wic_sa där står lite utav handlingen. och citerar direkt från artikeln som Nils Karlén skrev " Tiden är ett alternativt 80-tal där det kalla kriget blivit hett då ett desperat Sovjetunionen invaderat västra... 07/04 Vad handlar det om?? Är det fps eller strategi-spel?? 07/04 Word. 07/04 Det finns faktiskt stora pojkar också som tycker om upplevelsen i en riktigt bra enspelarkampanj precis som att njuta av en bra film eller en bra bok. Allt handlar inte om tävling. 07/04 Min uppfattning av förhandstitten var nästan exakt likadan. Absolut värt pengarna om man inte redan spelat WiC, eller verkligen gillade singleplayer. Annars, nja. Men heja Massive, ser fram emot att se deras framtida spel. :) 07/04 Jag lirade WIC ett halvår multiplayer och det var verkligen bra. Singleplayerkampanjen lirade jag tre banor på och sen tröttnade jag. Det är fortfarande för stor skillnad mellan AI och mänskligt motstånd. Ligger pengarna i småungar som älskar singleplay... 07/04 Haha, nja inte direkt. Jag tänkte mer på recensionen i helhet och att spelet har mycket större potential men på grund av vissa omständigheter så är den inte lika innehållsrik som kanske var väntat. Jag hade i alla fall väntat mig en enspelarkampanj lika... 07/04 Någonting är det i alla fall, med tanke på att de andra konkurrenterna spottar ur sig uppföljare inom 6 månader. OT: Både den gamla och den nya VD:n på Massive satt och åt lunch på samma resturang som jag idag och dom såg ut att ha det trevligt. :) 07/04 Var det synd att spelet fick ett bra betyg? :D 07/04
Skicka en rättelse