Jag är Batman. Knäna värker när jag sitter hukad, svettig i mina lädertajts, och blickar ut över staden. Jag ser våld överallt. Är det verkligen så märkligt att jag ibland blir lite deppig och emo? Den här staden har bokstavligt talat ändlösa mängder brottslingar, och resten är offer. Arbetsbördan är ju löjlig, och inte finns det något fackförbund för superhjältar att klaga hos. Det regnar. Som vanligt. När jag kastar mig över kanten och sveper ner över husen piskar det iskalla höstregnet mot min välformade haka. Det är sjukt obekvämt.
Ungefär så inbillar jag mig att jag hade tänkt om jag varit Batman på riktigt. Som tur är behöver jag inte alls fundera så mycket på kyla, ledvärk eller fackförbund när jag låtsas att jag är gamle Läderlappen i #Batman: Arkham Asylum. Det enda jag behöver fokusera på är att se cool ut när jag smiskar diverse skurkar sönder och samman. Deppandet över sakernas tillstånd är för all del en väsentlig del av Arkham-spelen, och så även här, men jag låter den digitala Batman sköta den biten. Jag är mer som Jokern, och roas kungligt av spektaklet.
Gothams gator har tagits över av bovar och banditer. Igen.
Arkham Knight tar vid en tid efter händelserna i City. Jokern är död, och ett relativt lugn råder i Gotham. Tills Scarecrow dyker upp med en bekant plan. Han vill gasa hela staden med skräckgas. Invånarna evakueras och när spelet börjar kastas du direkt in i kaoset på gatorna – som numera tagits över helt av Gothams horder av kriminella.
En delikat knogmacka
Mycket är sig likt. Stridssystemet är samma böljande, följsamma dans som tidigare – men med några nya inslag för att pigga upp bataljerna. Nu kan du göra en multiattack som tar ner flera intet ont anande banditer på en gång om det kniper. Det gör det lättare att hantera beväpnade typer. Du kan också använda Batmans prylar på lite fler sätt, ofta för att avväpna eller lamslå fienden. Som actionspel är Arkham Knight extremt förfinat och välbalanserat. Fiendeuppsättningar varieras på olika vis för att tvinga fram olika taktiker i strid, och det blir faktiskt aldrig tråkigt att slå avskummet på käften.
Största nyheten är så klart bilen. Till en början känns den som ett friskt inslag, och det är den väl också. Tyvärr känner #Rocksteady att de måste överanvända den och tvingar spelaren att plattformshoppa, pussla och skjuta tanks med batmobilen mest hela tiden. Det finns bra idéer här, som vissa pussel där du måste radiostyra bilen och samarbeta med dig själv. Men det blir ibland lite för mycket av det goda, och vissa partier går på tomgång. Särskilt plattformandet är segt. Att behöva navigera över tak med bilen må kanske låta kul, men det är mest frustrerande i längden. Varje gång man du ramlar ner är det bara att börja om från början. Bilen fungerar bättre i hetsiga jakter längs med gatorna än i precisionsövningar. Tjusningen med Batman är dessutom att svepa fram över husen med gripklon och vingarna. Att harva runt i en bil förtar lite av det.
Batman har sjukt svårt för obrutna ben
Jobbigast är bilstriderna. De är inte usla på något vis, men de kommer för ofta. Det är inte riktigt Batmans stil att meja ner tanks med 60-milimeterskanoner, dessutom. Det går dock att skippa sidouppdragen som inbegriper tankstrider om det blir för tradigt.
Apropå sidospår så finns det gott om dem här. Arkham Asylum var i min bok närmast perfekt designat och balanserat med strider och utforskande. I City blev det mer ofokuserat att drälla runt i en öppen stad, bitvis närmast planlöst. Arkham Knight stramar upp konceptet lite mer och förfinar City-formulan. Det är fortfarande något ofokuserat, och en salig gröt av inslag – men det är en väldesignad och underhållande gröt.
