Förebilderna är fina när actionrollspelet Kyn hackar och slaskar fram i vikingaland. Sebastian Åkerberg kommer med en färsk rapport från den blodiga fronten.

När man gör actionrollspel med en fantasyinriktning är det svårt att kliva ut ur Diablo-seriens massiva skugga. Kyn försöker göra det genom att ta inspiration från #Baldur's Gate, med blandat resultat.

Spelet når inte upp till giganterna det inspireras av, men att förvänta sig något annat av en indiestudio bestående av två personer känns orimligt. I sitt försök att förena Diablos monsterhackande med de gruppbaserade real time with pause-striderna från Baldur's Gate, lyckas utvecklarna däremot bygga ett ganska säreget stridssystem. När striderna blir för hektiska kan ett snabbt tryck på mellanslagstangenten ge dig en kort tids slow motion, under vilken du kan välja exakt vart dina krigare ska gå och vilka förmågor de ska använda. Efter några sekunder återgår spelet till realtid, vare sig du är redo eller ej.

Det är en viking, som Christer Sjögren sjöng.

Det är ett rätt kul system. Individuella karaktärer kan ha tre förmågor aktiva samtidigt, varav en är en specialförmåga som både tar sig olika uttryck och laddas upp på olika sätt baserat på vilken magisk sten du länkat den med. Det kan låta lite snålt med aktiva förmågor, men med sex karaktärer som du hoppar mellan i stridens hetta är det svårt att använda ens dessa effektivt.

[center]Var är vikingarna?[/center]

Det tar dock väldigt lång tid innan du byggt en full sexmannagrupp, och under de inledande timmarna med bara ett par man (kvinnliga krigare gör bara tillfälliga inhopp) ogillade jag #Kyn ganska starkt. Trots en småkul twist på stridssystemet lyckas spelet aldrig riktigt hitta en egen identitet som särskiljer det från alla andra spel i genren. Det säger sig ha ett vikingatema, vilket låter intressant, men med undantag för en och annan långbåt samt en karaktär som heter Sven ser jag inte riktigt några nordiska influenser någonstans. Under de sista kapitlen verkar det för ett ögonblick som att spelet bygger upp mot något riktigt spännande kring just vikingamytologi, innan det beslutar sig för att släppa den tråden helt. I stället lovar slutet att en eventuell uppföljare kan komma att bli mycket intressantare än vad det här spelet någonsin hann bli.

Kyn blir bättre några timmar in, men misslyckas fullständigt med balansen under de sista uppdragen. Många gånger behövde jag knappt ens dirigera mina krigare i deras bataljer; stundtals hade mina bågskyttars automatiska attacker ihjäl horder av fiender innan de ens nådde resten av mina kämpar. I ett spel så linjärt som Kyn ändå är – du går utan undantag upp en nivå efter varje uppdrag – känns denna tabbe underlig.

Hyfsat roligt gameplay som blandar Diablo och Baldur's Gate.

Trots detta har jag svårt att såga Kyn alltför hårt. Jag har svårt att sätta fingret på varför exakt, men allteftersom speltiden tickar vidare lyckas spelet ändå charma mig. Det är, brister till trots, obevekligt indie: ett genuint försök att göra något helt eget i en genre som många gånger trampar runt i samma gamla fotspår. Jag kan respektera intentionen, även om själva genomförandet i slutändan känns rätt slätstruket.

Skicka en rättelse