Sälj din själ till djävulen och ladda om sexskjutaren. Det är dags att gå bananas i västern.

Västern var inte vild, den var grotesk. Dessutom väntade alla på sin tur. I alla fall om man får tro det ambitiösa weird west-spelet #Hard West. Här blandas det ockulta med becksvarta berättelser om hämnd, svek och olycklig kärlek. Och döden. Allra mest om döden.

I grund och botten är Hard West ett klassiskt omgångsbaserat strategispel i samma anda som Xcom. Du har två drag på dig varje runda, så att du kan röra på dig, använda förmågor eller skjuta. Det som gör att Hard West sticker ut är den uppsjö av fyndiga små idéer och detaljer som finns mest överallt.

Inte alla de här idéerna fungerar perfekt, men summan är större än de enskilda delarna. Det är inte helt rättvist att jämföra för mycket med Xcom heller, då det här är ett litet kickstartat projekt med en helt egen identitet och sina egna idéer.

Det har också inslag lånade från taktiska rollspel, där du mellan varje strid får äventyra en stund på en karta. Kampanjen är indelad i scenarion, eller kapitel, där varje del har sin egen karta och sina egna mekaniska tillägg. I ett kapitel ska du hämnas en maskerad mördare genom att sprida död och kaos, råna banker och vara allmänt mordisk. I ett annat får du följa en vetenskapsmans försök att bota den sinnessjukdom som sprider sig som en epidemi genom landet.

Du ställs hela tiden inför en mängd val, som alla kan ha olika konsekvenser. Både moraliska och spelmekaniska. Om du till exempel stjäl från de döda betyder det otur, vilket kan göra att du riskerar att skadas i nästa strid. Ofta är de här händelserna dock ganska grunda och sparsamt gestaltade. Det är kul att varje scenario har sina egna små tillägg, som att gräva guld eller sköta en expedition, men de blir aldrig djuplodande, utan snarare små distraktioner att leka lite med en stund mellan striderna.

En best att älska

Hard West är fullt av intressanta berättelser om död och svek. Tyvärr är själva berättandet ganska svagt. Det finns till exempel inga dialoger mellan karaktärerna. Istället berättas allt av döden personifierad, vilket gör att alla hemska saker som händer känns väldigt distanserade.

Att ha döden som berättare är tematiskt korrekt, men lite karaktärsporträtt och dialoger ibland hade gjort det lättare att ta till sig det som händer. På ett sätt är det lite skönt att slippa det eviga tugget i många taktiska rollspel, men nog ekar det av missad potential i narrativet.

Du kan hota vakter för att hindra dem från att slå larm.

Jag älskar dock världen i sig. Det är verkligen en groteskt mörk och eländig tillvaro som gestaltas i Hard West, allt med en märklig David Lynch-doftande kolsvart humor. Jag kommer också att tänka på Joe R Lansdales bisarra postmoderna novell "The Dark Rider and the Steam Man" och "The Prairie Get Down" i gestaltningen av en steampunkig vilda västern där döden härskar fritt. Även om Hard West inte är i närheten av så grafiskt och perverst som Lansdales novell. Poängen är att spelet är fullt av fyndiga små referenser, och bitvis närmast känns som en postmodern lek med genren.

Det finns till exempel en poäng med att många viktiga karaktärer får epitet som ersätter deras namn. Vi har The Undertaker, The Masked Man och The Inquisitor, till exempel. Arketyper som tar sin roll och springer hela vägen in i kaklet med dem. Jag uppskattar det greppet, även om jag tror att det som sagt vunnit på ett lite tydligare och mer involverande narrativ.

Det viktigaste inslaget är dock så klart de omgångsbaserade striderna, och här levererar Hard West riktigt bra. Precis som sig bör handlar mycket om positionering. Att flankera motståndarna är enormt viktigt, men det går också att roa sig med den fyndiga rikoschett-mekaniken. Att skjuta en väl förskansad fiende i ryggen genom att studsa kulan mot två hinkar är enormt tillfredsställande.

Lägg till det möjligheter att utrusta varje karaktär med specialförmågor genom att ge dem olika kort, och en uppsjö olika vapen och du har ett ganska matigt system. Även om miljöerna ofta är ganska likartade så går det ofta att spela uppdragen på olika sätt. Vissa uppdrag har en inledningsfas där du kan smyga runt och utföra sekundära uppdrag, hota vakter till tystnad och positionera dig innan du slår till. Ett bankrån går till exempel att klara utan att ens behöva strida om du spelar dina kort rätt.

Hard West handlar inte så mycket om ont mot gott. Här finns inte mycket gott.

Det finns också variationer i uppdragsmålen. Ibland måste du få igång en maskin som botar sinnessjukdom, ibland befria en fängslad kompanjon och ibland döda en demon. Vardag i vilda västern, med andra ord.

Hard West är ett fascinerande spel. Det har sina brister, främst i narrativet och i äventyrandet mellan uppdragen, men som helhet har jag svårt att inte falla för det. Det har potential att vara ännu mer, men också i nuvarande form är Hard West en så originell och märkligt liten best att jag inte kan låta bli att älska den som den är.

Skicka en rättelse