Insikten slår mig kort därpå just hur skrämmande effektiv Blizzards hajpmaskin är med tanke på hur snabbt de olika hjältarna har blivit ikoniska. Allt ifrån Tracers överbrittiska dialekt till cowboyhunken McCrees besatthet av tolvslaget, fastnar, intresserar och fungerar korkat bra i ihop.
Men tyvärr saknar Overwatch ett spelbart narrativ. Det närmaste vi kommer till en historia är ett par grafiska noveller och Pixar-penslade animationskortisar som agerar bakgrundutfyllnad. I en av dem senare följer vi exempelvis forskaren och gorillan Winstons uppväxt. I klippet tittar han drömskt och nästintill parodiskt ut genom fönstret med hoppet att en dag göra världen till en bättre plats. Klyschigt så det räcker, men tillräckligt effektfull för att diagnosera undertecknad med ett allvarlig fall av gåshud.
Bättre än textridåer visserligen. Men jag saknar ändå ett kampanjläge för att ge mig ytterligare förklaring till den säreget stämningsfyllda spelvärlden som Blizzard har pusslat ihop.
De 21 olika karaktärerna är däremot inte bara citatvänliga idoler, utan de är också roliga att spela. Var och en erbjuder unika stilar, färdigheter och svårighetsgrader. Prickskytten Widowmaker kan till exempel kasta ut en mina eller gripkroka sig till ett överläge. Och spelets levande kanontorn, Bastion, kan parkera sin robotlekamen för att göra extra mycket skada. Oavsett humör kan du alltid hitta någon att lira som.
Till skillnad från sin kusin, #Team Fortress 2, introducerar Overwatch även ultimates. En slags domedagsmätare som kan aktiveras så fort den når 100 procent för att släppa iväg valfritt massförstörelsevapen. I mitt fall slaktar jag både språk och fiender när två drakar flyger ut ur min pil och jag, med raspig röst, skriker ”Rikatika-wow-wow!” Ett dåd högst imponerande när tre motståndare slukas av de rödblåa bestarna.
Kort därefter, i avslutande Play of the game, ser jag förkrossat på när konkurrenten Widowmaker stilsäkert sätter tre raka kulor i skallen på två av mina lagkamrater, inklusive mig, och snor mitt rampljus.
Bastion - allas favoritförsvarare
Förmågan att byta karaktär under matchen är ett särskilt välkommet tillägg. Något som också uppmuntrar ett mer dynamiskt spelsätt. Särskilt högt blir blodtrycket när hela sexmannalaget plötsligt växlar till tanks för att ge fordonet en sista meterknuff och kamma hem segern.
Det kan även ta bort en del frustration när det verkar som att min stackars Hanzo inte kan träffa en tegelvägg om den så stod framför honom. Lättare är det då att hoppa in i rollen som den bevingade supporten Mercy, där siktandes sköts åt en.
Beklämmande är att det ännu inte finns något tävlingsläge, vilket är synd med tanke på det redan begränsade utbudet material och att betan har varit igång i vad som känns som evigheter. Nog för att Blizzard är kända för sina utvecklingstider, men det känns ärligt talat lite löjligt.
Där, mitt i kaoset, finns Blizzards nästa hit
Men allt som allt erbjuder Overwatch både djup och själ. Två komponenter andra sällan lyckas kombinera. Detta trots avsaknaden av ett kampanjläge och att matcherna bara är tio minuter långa.
Få gånger har jag upplevt något som känns så naturligt i spelväg. Designen är ett överväldigande mästerverk då allt ifrån minsta rörelse till en helmannastrid känns detaljkalibrerad. Blizzard har inte bara lyckats skapa ett spel, utan de har satt en ny standard för en hel genre.
Det tog dem nästan ett årtionde och ett katastrofalt misslyckande med Project Titan för att komma till den punkt de är i dag. För ur askan reste sig Overwatch – en värdig pokal till tronhyllan bland studions tidigare titaner.
