Efter soppatorsken i Superchargers är Skylanders tillbaka i gammal form. Spelar-kreativiteten är rikare än någonsin, men ändå är det något som saknas.

Jag är 33 år gammal och älskar Skylanders. Jag är också förtjust i Astrid Lindgrens bok- och filmskatt, liksom Disneys mästerverk. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: hemligheten med att göra bra barnspel ligger i att ta kidsen på allvar. Gör man det kan även andra generationer dras med i vågen.

Skylanders hade en lite skakig start men man arbetade enträget och efter Spyro's Adventure och Giants lyfte det. Plastfigurerna har alltid varit detaljrika och superfina, men från och med Swap Force hittade man också helt rätt i sin plattformsaction. Att banka på saker är de facto kul men i Skylands är det extra roligt. Liksom att studsa upp och ner, leta upp hemligheter och samla på saker – både fysiska och digitala sådana. I Skylanders finns få döda sekunder.

Efter fjolårets semibesvikelse, där man prövade bokstavliga vingar i Superchargers, går man i år tillbaka till sitt beprövade recept – men tar samtidigt en annan väg. Med hjälp av små kristaller i plast (som dessutom blinkar tjusigt på portalen) kan man göra något man aldrig kunnat tidigare: nämligen bygga sina egna hjältar.

Mina FZ-vänner, låt mig presentera Pyra, Twiggy, Vampress, och Life Elf.

Mina imaginators (a.k.a. barn) i tur och ordning: Pyra, Life Elf, Twiggy och Vampress.

Tänk er noga för. Att säga något dumt om den här kvartetten är ju ungefär som att förolämpa någons barn. Med det sagt: Pyra levde aldrig upp till förväntningarna. Hon kom först och efter att ha funderat länge och väl kom jag fram till att hon skulle bli en rödglödgad amazon. Således fattade jag (det definitiva!) beslutet att göra henne till en smasher; en klass som med sin klubba kan slå hela Skylands med häpnad. Att hon redan var eldig såg den fysiska kristallen till; det finns åtta olika att köpa, en för varje element. Mer flexibilitet hade inte varit fel för min beslutsångest.

Vid den här tidpunkten gapade det tomt i min digitala garderob, men är du envis (alternativt välbeställd) kan du i slutändan pynta din imaginator med nästan tusen olika ting. Här finns ödlehuvuden, hipsteransikten, laserröst, muskelben, ballongarmar och såväl fantastiska som fantastiskt fula hattar.

En kristall kostar en hundralapp. Pynt och utrustning kan samlas i spelet – men det hindrar inte spelmakarna från att ofta göra reklam för dyra genvägar. Osnyggt!

I praktiken är klass (så som magiker, bågskytt och slagskämpe) och element (som luft, vatten och jord) de spelmässigt viktiga besluten, men det är i den digitala garderoben du kommer spendera större delen av din kreativa lusta. Efter Pyra och Twiggy (också hon en besvikelse) hittade jag äntligen hem.

När jag skapade Vampress föll bitarna på plats. Ett fiskhuvud med kattögon placerad på en glänsande, lila skelettkropp med vingar och rustad med en tvehövdad spikstav blev min dödliga krigarprinsessa. Av bara farten föddes Life Elf, Stealth Elfs inofficiella tvilling, som till en början var bror men som, efter att jag ramlade över en ascool cowgirlröst, istället blev syster.

Mina imaginators får dock kämpa för uppmärksamheten. Årets skylanders, kallade senseis, är en praktfull skara som å ena sidan består av österländskinfluerade krigare, å andra sidan av monster kända från Trap Team, som Wolfgang och Dr. Krankcase. De kommer till sin rätt i hyllan och bredvid skaparkristallerna ter de sig förstås överlägsna. Å andra sidan ruvar imaginator-karaktärerna på större potential. Och de är bara mina.

För den som inte vill bygga egna hjältar finns räddning i form av senseis.

Toys for Bob har onekligen lyckats, med både senseis och imaginators. Tyvärr slår inte blixten ner en tredje gång. Världarna i Swap Force och Trap Team var ett under av spelglädje. Det märks dock att bandesignen fått ta ett steg tillbaka till förmån för skaparglädjen. Det är synd att en så viktig bit tvingas spela andrafiol.

Striderna är som alltid kaotiskt kul och det är fint att berättelsen, som bland annat handlar om skapelsen av Skylands (samt hur Kaos förstås utnyttjar detta för att skapa monster), förmedlas av Spyro, Eruptor, Stealth Elf och Jet-Vac. Syftet lär väl vara att marknadsföra den nya (och stabila) Netflixserien, men även om ändamålet är sniket så är resultatet hjärtvärmande.

Gamla ansikten får äntligen röster.

Nej, grundmaterialet är det inget fel på. Här väntar vilda äventyr på en forsande flod, en episk fajt i kloakerna under en stad och ett guacamolemonster. Banornas utformning är inte lika inspirerad. Ibland känns det för simpelt. Det är samma slags lås med ett liknande minispel, enkelt plattformande, kistor som bänds upp genom buttonmashing och ... ja, det är välbekanta byggstenar. Ömsom är det kalaskul, men lite för ofta puttrar det på sådär lagom. Lagom är inte bäst.

Att nära hälften av banorna döljs bakom betalväggar (det krävs senseis av särskilda element för att de ska bli tillgängliga) och att vi matas med reklam under laddtiderna är ytterligare två bitar som gör Skylanders: Imaginators svårt att tycka om så mycket som jag skulle vilja. Här finns stabila grundpelare som gjorda för succé. Tyvärr tvingas de bära ett actionäventyr som inte når sin fulla potential.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen.

Skicka en rättelse