Mest av allt känns Sniper Elite 4 som ett prickskyttefokuserat Hitman, och det är ett bra betyg. Här finns dock inga snitslade banor eller korridorer – bara du, fienden och ett stadigt gevär. Vill du smyga och vara metodisk går det bra (detta är så klart roligast), men du kan också leka actionhjälte och vara mer aggressiv om du blir otålig. Blir du upptäckt kan du dessutom ofta röra dig smart för att lura bort fiender och plocka dem en och en.
För den mer metodiske spelaren finns gott om fällor att gillra. Olika minor och bomber att fästa i dörröppningar, på fordon eller varför inte på fiendelik – så att deras kompisar exploderar när de springer dit för att kolla vad som hänt. Alla prylar har även en sekundär inställning, så att en mina till exempel kräver två tramp för att explodera. På så vis kan du tajma vilket fordon i konvojen som exploderar var, till exempel, och du kan gillra mer utstuderade fällor.
Från de första stapplande stegen till de mer avancerade kartorna ger spelet dig mål och möjligheter, men säger aldrig åt dig hur du ska genomföra dem. Den DLC-karta jag beskrev i inledningen, till exempel, låter dig ta kål på Hitler på fler olika sätt. Du kan lägga ut en mina, eller få en ubåt att falla ner i pannan på honom. Eller skjuta honom i pungen. Trots att fokus ligger på att skjuta nazister på avstånd och i grafisk slow motion-detalj se deras kroppar slitas sönder, så finns det en förvånansvärt stor känsla av frihet.
Det går också att spela igenom hela kampanjen i co-op, något som är potentiellt svinroligt. Det krävs bra kommunikation för att det ska fungerar riktigt väl, men att smyga sig på fienden från två olika håll och sänka dem i en koordinerad korseld är jäkligt tillfredsställande. När jag spelar lite med redaktör Tomas ställer jag dock mest till det genom att leka Rambo. Det räcker ofta med ett missräknat skott för att kaos ska bryta ut. Det är lite buggigt när vi försöker inbjuda till och starta ett online-spel, dock, menyer som inte svarar och liknande. Förhoppningsvis något som slipas till före release.
Historia på väg att skrivas om.
Sniper Elite 4 är på ytan extremt likt sina föregångare och ärver således några av deras brister. Jag är inte helt förtjust i ljudbilden, till exempel, och det ganska fattiga levelsystemet tillför inte mycket. Fiendens AI hade gärna fått vara lite klipskare, dessutom. Men allt det där är lätt att förlåta när jag har så förbannat roligt.
De stora kartorna gör i slutänden hela skillnaden. Jag tröttnar inte på att perforera nazistiska och fascistiska testiklar, eftersom jag hela tiden har kontroll över hur jag väljer att spela. Det öppna upplägget gör helt enkelt den bekanta spelmekaniken mer rättvisa. Genom att slipa till inramningen och bandesignen har man inte behövt göra stora förändringar till resten. Det är som om pusselbitarna äntligen klickar precis som de ska den här gången. Träffar mitt i prick, om man så vill.
Fotnot: Vi har spelat med Geforce GTX 1070, Intel Core i5 (3,3 Ghz), 16 GB RAM.
