Efter ett års paus vill Assassin's Creed framåt – genom att vrida klockan långt bakåt.

"En värld som är mer än öken och allt annat än torr"

Assassin's Creed Origins är ett åbäke. Det är spektakulärt och tar i så att det nästan spricker i sin iver att övertyga mig; dueller mot stridselefanter, en drömstrid mot en jätteorm längs en underjordisk flod (prisa gudarna för mina magiska ljuspilar!), en actionscen sida vid sida med Caesar på en triumfvagn genom Alexandrias gator. Fienderna väller fram mot oss. Det blir nästan för mycket.

"Nästan" är det magiska ordet, för sömmarna håller. Ubisoft syr ihop en värld som är mer än en öken och allt annat än torr. Detta till trots är Origins fortfarande väldigt mycket Assassin's Creed.

Minns du den gången Julius Caesar extraknäckte som actionhjälte?

Eller när Egyptens elefanter blev tv-spelsbossar?

Gudarna måste vara tokiga.

Lyckligtvis finns det även gott om stillsamma oaser.

Om du tröttnat, eller aldrig ens fattat grejen, kommer tionde delen på tio år inte frälsa dig. Detta är inte "Assassin's Creed 2.0", vilket nog en del både hade hoppats på och räknat med. Origins är istället vad Black Flag var för fyra år sedan; ett spel som kommer med en rad nya infallsvinklar utan att vända ut och in på konceptet. I Origins-fallet handlar det om: mer livliga strider, en örn av kött och blod istället för ännu en minikarta, och en organisk spelvärld snarare än en glorifierad checklista. Det levande löper som en röd tråd – eller en pulserande ven – genom äventyret.

Och det förstås, det karibiska havet tvingas maka på sig för en ocean av sand.

Det här är Egypten cirka 50 f.Kr. och de sista andetagen för den ptolemaiska dynastin som föddes några hundra år tidigare. Men säg inte det till Ptolemaios XIII eller hans mer kända syster Kleopatra VII, för de vet ännu inte om att det egyptiska rikets sand ska rinna dem ur händerna.

Drygt tusen år innan Altaïr fanns Bayek och ett egyptiskt imperium.

Gravkamrarna, och äventyren i dem, är många.

Antikens Grekland har lämnat djupa avtryck i Alexandria.

"Sveper med facklan, hör klirret under sulorna"

Världsbygget är utsökt. Sandstormarna är enorma och när väggen av sand tornar upp sig känner man sig väldigt liten. Pyramiderna i Giza är kittlande att klättra uppför, men kanske än mer fängslande att klättra in i. Jag sveper med facklan över gravkamrarna, hör klirret från skatterna under sulorna och hittar gömda passager som leder till hemligheter som är högst fiktiva, väldigt "assassinifierade". Alexandria ekar inte av det gamla Egypten utan här är det istället grekisk arkitektur som dominerar. Samtidigt står ett romerskt imperium och stampar otåligt i farstun.

Så finns också alla de där okända guldkornen i sandhavet, de som inte frontas i turistbroschyrerna. Marioutsjön har små öar med glömda ruiner, och vid dess strandremsa ligger Yamus tempel där jag leker kurragömma med prästens barnaskara. Fayoum, väster om Nilen, lever upp till epitetet oas. Åtminstone på Xbox One X ser det bländande ut. Det dippar sällan märkbart i flytet och även om det inte är "sann 4K" har jag svårt att inte imponeras.

Så långt allt gott, men stötestenen har ju varit hur de senaste delarna känts och hållit ihop.

Till sist får vi doppa tårna i havsslagen igen.

Dark Souls-influenserna i striderna är bara av godo.

Satsar du på att levla bågskytteförmågan finns slowmoeffekter att hämta.

De nydanande striderna kommer till sin rätt i gladiatorspelen.

Assassin's Creed Origins känns bra att spela. Mycket bra, till och med. Det är inte perfekt men flera för serien uråldriga pelare har stöpts om – striderna framför allt. Jag var tveksam till de Dark Souls-inspirerade slagen. Skulle inte de göra sig bättre i, säg, Dark Souls?

I början är jag Bambi på hal is, det vill säga om Bambi kom rustad med en bloddränkt stridsyxa. Man vänjer sig dock snabbt då systemet i grunden är enkelt, men till en början är det ovant när flera fiender går till attack samtidigt. Det är nya tider nu. På Xbox-kontrollen har du lättare hugg på RB och hårdare slag, som kan sänka fiendens gard, på RT. RB plus RT aktiverar specialattacken, som ser olika ut beroende på tillhygge. LB låter dig höja skölden för att avvärja exempelvis pilar.

"Så nära ett prickskyttegevär du kommer i forntida Egypten"

Lyckligtvis kan även du rusta dig med pil och båge. De klassiska jaktbågarna är perfekta när du jagar hyenor och lejon på savannen eller krokodiler och flodhästar, vars skinn och pälsar du kan stärka utrustningen med, vid strandremsorna. I de mest intensiva striderna kommer krigsbågarna mer till sin rätt. Att spänna och låta fem pilar susa iväg på en gång skänker en djup tillfredsställelse – även om du också får gräva djupt i kogret. Den så kallade rovdjursbågen är min favorit och är så nära ett prickskyttegevär du kommer i det gamla Egypten. Varde headshots!

Kärleken mellan Bayek och Aya är mer komplicerad än den ger sken av.

Med Senu vid din sida känns hela världens minikartor onödiga.

Kleoptra och de andra historiska giganterna används sparsamt.

Aya vet vad hon vill – till sina fienders förtret.

Något vi spelare tar för givet är minikartan. I Origins finns ingen sådan men det finns en örn, Senu, som till sist ger Assassin's Creed "eagle vision" på riktigt. Det tog bara tio år.

Ett enkelt knapptryck tar dig upp i skyn där örnen kan markera fiender och skatter. Senu, liksom mycket annat, kan du stärka genom ett hyggligt intrikat färdighetsträd, med kontringsmanövrer, extra xp för lönnmördande, sömnpilar, slowmoeffekter till pilbågehanteringen och så vidare. De olika delarna passar inte sällan ihop. Jag kan ha ihjäl tre soldater i ett huj genom att dyka ner från taket, döda en i fallet med mitt gömda blad, kasta en kniv i halsen på den andra och sedan är den tredje ett lätt byte för mitt svärd då Senu distraherar honom med näbb och klor.

Han som håller i klingan heter mestadels Bayek. Vid några tillfällen heter hon Aya. Det här kärleksparets historia är ett ganska klassiskt Assassin's Creed-drama med ilska, sorg, hat och skuld. Deras egyptiska odyssé lägger grunden till lönnmördarnas brödraskap, och den gamla ordern du ställs emot är detsamma för tempelriddarna. Så många frågor får svar; Varför har assassinerna den där vita huvan? Varför var kärlek förbjuden? Var kommer det dolda bladet ifrån? Och vem är "father of understanding"? Det är en veritabel guldgruva för Assassin's Creed-nörden.

Den moderna historien, med Animusentusiasten Layla, känns däremot närmast som något som lagt till i efterhand. Till skillnad från Unity och Syndicate är den interaktiv, men den är samtidigt tunn och känns inte alls lika varsamt hanterad som mycket annat. Kanske kan den växa till sig. Kanske.

"I flytet märks Witcher 3-influenserna"

De historiska giganterna tas inte heller tillvara på så som de förtjänar. Det är synd för när väl Caesar eller Kleopatra äntrar scenen är karisman magnetisk. Samtidigt lyckas Origins med något viktigare: det levande. Fortfarande är världskartan fylld med ikoner, men om du släpper dem med blicken och följer berättelsen och sidouppdragen leds du till många av dem på ett naturligt sätt.

Hieroglyfer i sandfyllda Letopolis lockar mig ut i öknen till glömda ruiner. I Fayoumoasen förs jag genom ett mysterium via flera bosättningar ända till gladiatorspelen i Krokodipolis. I det här flytet märks det att Ubisoft har influerats tungt av The Witcher 3. Det är inte svårt att förstå varför.

Utöver gladiatorspel finns det hästkapplöpningar i hippodromen. Du kan söka upp skatter genom att lösa papyrusgåtor och bege dig mot stencirklar och speja mot stjärnorna och gudarna där uppe – och minnena inom Bayek. Det finns till och med några få, men tunga, strider till havs som för tankarna till Black Flag. Och, förstås, gott om maktgalna män att lönnmörda.

"Inga buggar som förstör, men väl sådana som stör"

Det finns inga buggar som förstör, men väl sådana som stör. I badhuset ser jag plötsligt hur underdelen av en häst galopperar i taket. Folket på gatorna påbörjar samma replik snudd på samtidigt vilket ger ett obehagligt eko. I nutiden fladdrar Laylas skarf på ett mycket konstigt vis och när min kamel plötsligt sidsteppar in i en mellansekvens kan jag inte längre hålla mig för skratt.

Större än sprickorna är helheten. Origins återuppfinner inte hjulet men har smort det så att det skiner och rullar på ett livfullt sätt. Genom att pausa det löpande band serien rullar på hittade Ubisoft något levande som jag hoppas är här för att stanna. Därför vill jag att det dröjer ytterligare två år – minst! – även till nästa Assassin's Creed. Då kan det bli så här bra.

Fotnot: Recensionen avser Xbox One X-versionen. Spelet släpps även till pc och Playstation 4.

Har spelat det ett antal timmar nu och kul att jaga legendary weapons osv. Alla sidequest är även roliga, dom är nästan roligare än storyn. Även Kul att koppla av med att fara ut och jaga ibland med för att förbättra rustningen! Måste säga att det märks... 10/11 men "hidden blade" kan väl ändå översättas med "gömda bladet"??? det är väl en kniv eller dolk eller nåt i den stilen på svenska 03/11 @B-B-B-Banänäbrääken: Det återstår att se 01/11 Betyder det att den crackade versionen kommer flyta bättre med mer CPU över!?! 01/11 @bopp: lite sent svar nu, såg inte ditt inlägg förrän nu, du har helt rätt i det du skriver, men det problem jag har med det är att man valt att göra serien till open world men inte låter spelaren ha friheten som brukar komma med den sortens spel, jag... 30/10 Ni borde lägga till detta som PSA i recensionen eller göra en ny nyhet. Assassins Creed Origin DRM Hammers Gamers' CPUs (https://torrentfreak.com/assassins-creed-origin-drm-hammers-gamers-cpus-171030/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=F... 30/10 Jag har spelat ett tag nu och man vänjer sig till sist vid striderna. Helst då man får bättre vapen med och jagar lite så man kan uppgradera rustningen. 30/10 @bopp: Tack för utvecklandet. Och instämmer, väldigt intressant teknik/idé som man kan spinna vidare på mycket. 30/10 @conthox: Andra har redan förklarat bra, men jag ville mest förtydliga att nutidshistorien är själva orsaken till varför dåtidshistorien överhuvudtaget existerar. Oavsett vilken plats du är på i dåtiden; Jerusalem, Florens, Rom, Boston etc, oavsett var,... 30/10 Jag har inte stött på några sådana uppdrag än men har samtidigt inte hunnit så långt. Har mest varit uppdrag där man ska döda banditer och ta tillbaka saker åt folk. 29/10
Skicka en rättelse