De senaste månaderna har varit en bra tid för alla andravärldskrigsintresserade då det ramlat in massor spel baserade på temat. Inom förstapersonsskjutarna var Call of Duty: United Offensive senast ut på marknaden och tog också första platsen inom genren. Därför är det inte speciellt oväntat att Medal of Honor: Pacific Assault kommer att ställas mot United Offensive för att se om det har en chans att ta över topplaceringen.

Pacific Assault utspelar sig för ovanlighetens skull inte i Europa, Nordafrika eller Sovjetunionen som de flesta andra titlar gör. Som namnet antyder beger vi oss istället till Stilla havet och tar inte alltför oväntat rollen som marinsoldat för att kämpa mot japanerna. Man börjar med en ganska ordinär tutorial i form av ett träningsläger där man som vanligt lär sig springa, klättra, krypa och skjuta. En del specifika färdigheter för spelet snappar man upp men annars är det inget den erfarna spelaren får ut mycket av. Sedan bär det direkt av till Pearl Harbor och en av de häftigaste spelsekvenserna hittills, nästan som taget ur filmen med samma namn.

Realistiskt

Efter att man lämnat den spektakulära upplevelsen i Pearl Harbor tar spelet en annan vändning och blir en smula mer realistiskt. De storslagna scenerna är få och man känner sig oftast bara som en anonym soldat på ett uppdrag man inte riktigt tror gör någon skillnad, men på ett positivt sätt. Man är aldrig ensam utan kämpar alltid sida vid sida med en eller flera andra soldater. Tidigt får man också uppleva att Rambo-stilen verkligen inte fungerar något vidare i Pacific Assault.

De flesta vapen man har tar någon sekund att ladda om och det är oftast svårt att oskadliggöra en motståndare på ett skott. Motståndarna är dessutom förvånansvärt taktiska då de avancerar och retirerar i grupp. Snart lär man sig också känna igen orden Bonzai-charge på japanska som betyder att man inom några sekunder kommer se ett flertal skrikande japaner med bajonetterna främst komma springande genom snåren. Då gäller det snabbt att få upp pistolen och hoppas att skotten räcker.

Djungel så långt ögat når

Efter Pearl Harbor bär det av till djungeln och de många stillahavsöarna japanerna håller i ett stadigt grepp. Att slåss i djungeln i ett andravärldskrigsspel hör inte till vanligheterna och till en början är det klart lockande. Men djungeln har en viss förmåga att tära på soldater, och jag börjar förstå varför. Det finns bara så många olika sätt den kan variera sig på. Ibland öppnar den upp sig för att visa en liten by, ett fält eller en militärbas, men snart tätnar den igen. Man måste alltid vara på helspänn eftersom det kan finnas krypskyttar i träden och det är svårt att urskilja soldater bland vegetationen. Förstå mig inte fel, djungeln är riktigt välgjord men den är också väldigt mycket djungel.

Pacific Assault lyckas inte riktigt lika bra som Call of Duty med att aldrig få spelaren att tröttna. De europeiska slagfälten har fördelen att de är något mer varierade och något mer öppna. Man börjar längta efter något annat när man gått på otaliga djungelstigar, vadat genom en mängd vattendrag och stridit sig igenom ett flertal mindre byar. Tur nog finns det dock ganska ofta scriptade sekvenser som gör att enformigheten inte faller på särskilt ofta.

Quickload, quickload, quickload….

Djungeln har också ett annat problem, det är nämligen väldigt lätt att bli överrumplad. En krypskytt eller en fiende som gömmer sig bakom en buske lyckas ofta få in första skottet. Den ökade realismen gör att man inte tål särskilt mycket och det är jobbigt att försöka klara sig helskinnad genom striderna. På de högre svårighetsgraderna består dessutom all hälsa man kan få av mycket begränsad hjälp från gruppens fältläkare. Alltså blir man snabbt vän med snabbladdningsknappen, vilken man får ett visst hatkärleksförhållande till. Man blir nämligen tvungen att använda den ofta, men de långa laddningstiderna gör att man inte blir på det bästa humöret om man blir tvingad att använda den flera gånger i följd.

Slutord

Pacific Assault presenterar en annan del av andra världskriget de flesta vet mycket mindre om än om slagen i Europa. Utvecklarna lyckas framställa det på ett något annorlunda men ändå väldigt lyckad sätt. Även om det precis som i Call of Duty självklart fokuserar sig på Action är det mindre filmkänsla och mer realism. Om än lite, så lyckas de i alla fall förmedla mer av känslan att vara en soldat mitt i helvetet. Efter att ha kämpat ett bra tag i djungeln är man beredd att det skall storma ut japaner från nästan varje buske och snår.

Man saknar dock samma kontroll man har i Call of Duty. Kanske är det ett medvetet val för att striderna skall bli svårare, men det gör ändå att man blir frustrerad när vapnen känns verkningslösa och man inte lyckas stoppa anstormande japaner. Den eviga djungeln kan tyvärr också bli lite långrandig i längden och ibland hoppas man bara banan skall ta slut. Pacific Assault är dock ett riktigt bra spel och bör vara ett bra köp för de flesta som gillar genren. Första platsen bland andravärldskrigsskjutare rår det dock inte på utan får placera sig lite längre ner på rankingen, om än bland de fem bästa.

Testsystem

Pentium 4 2,4 GHz
512 MB RAM
Geforce FX 5900
Windows XP

Skicka en rättelse