Call of Duty är nog det närmaste vi kommit att i spel återskapa både scener och känslan från krigsfilmer. Just scener är vad jag skulle vilja säga att spelet är uppbyggt av. Man har nämligen absolut inte mycket valfrihet under spelets gång, men det är i Call of Duty ett måste. Detta ger utvecklarna möjligheten att iscensätta varje situation precis som de vill och därmed skapa en filmisk upplevelse. Därför är det inte helt oväntat att många av banorna och scenerna är inspirerade av krigsfilmer som Saving Private Ryan och framförallt serien Band of Brothers.
Normalt brukar ett kraftigt scriptat spel vara bra i singleplayer men begränsningarna i valfriheten gör att jag sällan spelar det två gånger. Men det gäller faktiskt inte Call of Duty då det helt enkelt har en så pass bra spelupplevelse och spelglädje att det är kul att spela om igen oavsett om man vet vad som väntar över nästa kulle eller inte.
United Offensive
I tilläggspaketet följer du precis som i originalet en amerikan, en britt och en ryss i en rad olika strider och situationer. Det handlar dock om helt nya rollfigurer och därför också helt nya krigsplatser. Till en början tar man rollen som amerikanen Riley som med några kamrater söker efter tyskar i Ardennerskogen. Man blir överrumplad av en tysk motoffensiv och måste fly tillbaka mot frontlinjen med pansarvagnarna efter sig (Band of Brothers någon?). När man sedan slänger sig i sin försvarsgrop för att försöka hålla trädlinjen sprängs träden runtomkring av artilleri precis innan pansarvagnar och vågor av tyskar väller ut från skogen (än mer Band of Brothers).
Att försvara långa frontlinjer som denna är något som saknades i originalet och där utvecklarna verkligen lyckats återskapa filmkänslan. Detta gör man även senare som ryss, fast då i riktiga skyttegravar. Andra intressanta scener är när man tar rollen som en brittisk RAF-besättningsman som bemannar en av bombplanens kulsprutor innan man hamnar i specialstyrkan SAS. Här är flykten från tyskarna genom en liten pittoresk by med trånga och branta gator en annan höjdpunkt. Som ryss får man bland annat anfalla Kharkov och köra stridsvagn i de stora pansarstriderna i Kursk.
Även om jag inte tycker någon scen riktigt lyckas återskapa känslan som fanns i ettan, då man som nyrekryterad ryss blev skeppad över Volga för att anfalla tyskarnas kulsprutenästen på motsatta sidan, är alla scener, strider och situationer mycket välgjorda.
Multiplayer
När man väl tröttnat på singleplayer-delen efter att ha spelet igenom den några gånger är spelet dock inte slut. Multiplayer i Call of Duty har erbjudit många timmars spelglädje. Det är dessutom ett av de få multiplayer-spelen som lyckas återskapa realismen där båda sidorna måste använda skydd och understödseld för att kunna avancera. Rambo gör sig oftast inte besvär. I United Offensive får vi hela tolv nya multiplayer-banor, varav de flesta är smarta hopsättningar av singleplayer-banorna.
Slutord
Call of Duty är fortfarande den klart mest välgjorda och bästa förstapersonskjutare med andravärldskrigstema på marknaden. Singleplayer-delen som United Offensive tillför är kanske inte bättre än originalet, men minst lika bra. Tyvärr är den dock något kortare och man hade gärna sett i alla fall ytterligare några banor. Men de många multiplayer-banorna kan istället göra att online-spelandet överlever ytterligare många månader. Call of Duty: United Offensive bör införskaffas av alla som har originalet. Har ni däremot inte originalet så skall ni skämmas och genast springa och skaffa det.
