Tom Clancy blev en gång i tiden känd för sina böcker men idag är det många som istället förknippar honom med Ubisofts spel som bär hans namn. Hawx 2 svärtar inte ner det.

Arkadflygspel är lite av en bastard i spelsammanhang. Flygentusiaster spottar tre gånger så fort genren nämns och vi andra brukar tröttna när vi för tredje uppdraget i rad ska skjuta ner alla fiendeplan. Med det första #Hawx försökte #Ubisoft knyta ihop upplevelsen med en story hämtad från det alltmer tätbefolkade Tom Clancy-universumet, men de nådde inte särskilt långt. Inte ens ett femtiotal licensierade flygplan gjorde det roligt att kriga i luften en längre stund.

En uppföljare var därför inte självklar men det rumänska gänget som stod bakom det första spelet (och Blazing Angels-titlarna innan dess) fick en chans att fila bort skavankerna. #Hawx 2 är därför en mer varierad upplevelse, främst för att de har tittat på ett par omtyckta delar från andra populära spelserier. I ett uppdrag får du styra kanonerna på ett AC-130-plan och sprida samma svartvita förödelse som i #Call of Duty 4: Modern Warfare. I ett annat kontrollerar du ett litet spaningsplan för att tjuvlyssna på misstänkta terrorister och markerar byggnader med hjälp av UV-lampor, vilka du i uppdraget efter jämnar med marken i ditt attackflyg. Med raketbestyckning är kopplingen till #Battlefield: Bad Company 2 inte svår att göra.

Livet är så enkelt när du flyger en A-10.

Variationen stannar heller inte där. Även uppdragen du spenderar i en traditionell cockpit känns fräscha när du ofta måste växla mellan mark- och luftmål i omgivningar som sträcker sig från havet utanför Norge till Mellanösters sanddyner. Vid ett tillfälle har du inte ens några vapen utan måste fly genom ett ravinsystem, sticker du nosen för högt upp får fiendernas radar nys på dig och proppar igen din jetmotor med robotar lika envisa som utsvultna spårhundar.

Mustasch är ondska

Ändå känns det ibland som om Ubisoft stirrat sig blinda på hur många timmars speltid de vill ha. Varför är det till exempel inte konsekvent huruvida jag behöver starta och landa själv? Och varför får jag inte välja att låta bli, speciellt det senare som är tämligen enkelt med tråkigt tidsödande. Att tanka i luften är lite av ett pillrigt precisionsmoment som borde leda till ytterligare strider men vid ett tillfälle är det istället avslutningen. Ett gäng uselt regisserade och ibland fullkomligt menlösa mellansekvenser från spelmotorn gör mig lika matt som det i stort standardmässiga thrillermanuset som är nedlusat av stereotyper. Killen med mustasch och rysk brytning som låtsas vara din vän är egentligen skurk. Sicken överraskning.

Fel tillfälle att ha glömt säkerhetsbältet.

Trots ett stycke fullt av klagomål har jag svårt att tycka riktigt illa om Hawx 2. Kanske har det att göra med vi inte är bortskämda med underhållande flygspel som inte slår nybörjare med taggtrådsbestyckade pekpinnar. Kanske är det den 105 mm breda kanonen som charmar mig. Det kan också ha att göra med att det inte är ett så pjåkigt spel trots allt. Luftstriderna handlar mer om bra manövrering än om vems sökande robotar som når längst och de flesta uppdrag innehåller någon detalj som gör att de känns annorlunda mot tidigare. Det är livsviktigt när bandesign har svårt att ligga till grund för spelupplevelsen.

Se förbi manuset, det kommer säkert ändå i en Wallander-tappning. Se förbi ett par märkliga designval i uppdragen. Se förbi de tråkiga momenten. Se istället årets kanske bästa arkadflygspel. Det säger mycket och ingenting på samma gång.

Skicka en rättelse