Total War: Shogun 2

Jag skulle kunna fortsätta att berätta om kampanjkartan i all evighet; om hur du kan gifta bort dina döttrar för att säkra en allians, om de bistra vintrarna som tär på din armé om du är i fiendeland och den hårfina balansen mellan ett kontrollerat folk och ett rebelliskt uppror. Det finns så mycket att se, så många detaljer som berikar, men det är hög tid att gå från kampanjkartan till det blodiga slagfältet.

Varje kamp börjar med att din general håller ett pompöst och inspirerande tal till sin armé. Efter alla timmar med Shogun 2 har jag ännu inte stött på två exakt likadana varianter. Fältherren är hela tiden mäktig att lyssna på, han diskuterar yttre väderförhållanden och det är svårt att inte känna historiens mäktiga vingslag fläkta när han pratar om att ”dö med ära” och ”fylla sjöar med föräldralösa barns tårar”.

Beroende på om du anfaller eller försvarar dig kan du välja att vänta ut mer gynnsamt väder. Strider i regn och blåst må vara vackra för ögat men desto mer svårbemästrade för soldaterna. Det som främst slår mig med striderna är att Creative Assembly tagit det kloka beslutet att skala ner på antalet typer av soldater och därigenom blir – helt naturligt – de olika rekryteringsmöjligheterna mer särskilda. Valmöjligheterna är färre, vilket kan irritera somliga, men för mig blir det mer överskådligt.

Total War-seriens akilleshäl har alltid varit AI:n. Med så pass finslipade spel borde fiendernas intelligens hålla samma höga nivå, men kritiken har stundtals varit hård. Traditionsenligt har de lovat bättring också denna gång men skillnaden är att löftet infrias, helt enkelt för att de datorstyrda motståndarna känns mer mänskliga. De reagerar logiskt på mina strategiska drag och överraskar ständigt med sluga attacker bakifrån. Visst, det inträffar skumma fadäser, men på det stora hela är det en AI jag inte skulle skämmas över att presentera för mamma.

Jag är också imponerad över den lilla renässans som utvecklarna lyckas med i sjöstriderna. Istället för att lida av sedvanlig trög kontroll är skeppen med på noterna och att ha flyttat sceneriet från det öppna havet till ett kargt kustlandskap gör att de blir betydligt intressanta sett ur strategiskt perspektiv.

Nästan lika hajpad är jag över belägringarna. Allt handlar om att ta sig till den innersta och högsta borggården genom lager efter lager. Utvecklarna har lovat betydligt mer lättkontrollerade övertagningar men jag kan känna att de har en bit kvar innan det är helt perfekt. Den totala kontrollen från övriga strider är inte riktigt där, men det torde vara skönt för Creative Assembly att ha lite kvar att jobba på till framtida Total War-titlar.

Många bäckar små...

Vi är bara inne i mars månad men jag har svårt att se vilket spel som ska kunna överträffa Shogun 2:s hundra och åter hundratals extremt välgjorda detaljer. För det är precis vad det är; en samling detaljer som bildar en maffig helhet. De breda valmöjligheterna bäddar för att ingen historia kommer bli den andra lik. Just detta är lite av ett tveeggat svärd. För samtidigt som vi applåderar dynamik finns risken att råka ut för sega spelpartier. Så som när det rådde brist på mat och jag tvingades forska fram bättre risfält (läs: vänta) i ett par dussin årstider för att kunna ta mig framåt i min berättelse och trycka ner folkets uppror. Sådana stunder kommer mer eller mindre sällan.

Men de stora ögonblicken finns där också, och de är desto fler. Som när jag knyter näven och jublar efter en länge emotsedd triumf, eller den glädje jag känner när mina bågskyttar låter sina första eldpilar regna ner över fienden. Fast jag kan inte blunda för transportsträckorna som segar sig fram och gör vissa speltimmar väldigt långa. Det är i och för självklara inslag i utdragna krig, men det är inte de jag kommer minnas.

Multiplayer och Total War har tagit små, små steg framåt under det senaste decenniet. Från att ha huserat i en undanskymd tillvaro har Creative Assembly basunerat ut att flerspelarläget är minst lika viktigt som singleplayer i Shogun 2. Och för att bli den bästa totalkrigaren krävs det att du bemästrar båda delarna. Belöningar du får kan nämligen nyttjas i såväl SP som MP. Fräscha inslag finns i form av ett co-op-läge som du och en mänsklig klanledare kan köra tillsammans. Ni kan följa varandras framsteg och hjälpas åt i striderna, genom att du låter din kompanjon ta över en del av din armé.

I det mer klassiska multiplayer-läget får du en personlig karta över Japan där målet är att ta över 65 land- och 12 havsregioner i olika MP-strider. Ju fler strider och achievements du vinner desto mer rustning får du till din personliga avatar. Du låser upp nya enheter, har ett enormt skill tree till ditt förfogande och målet är att ta dig upp på toppen av topplistan och bli hela världens shogun. Stort.