Ett av de billigaste knepen en recensent kan använda är att skriva något i stil med ”The Conduit] är kärleksbarnet mellan pappa Half-Life och mamma Halo” – du häver ur dig lite kreddiga namn och levererar en målande bild av produkten du ska recensera på samma gång. #The Conduit 2 är snarare en liten oäkting.
I dag är det inte så farligt att ens föräldrar inte är gifta men tänk dig snarare betydelsen från i början av 1900-talet. The Conduit 2 sitter där, ensamt och lortigt i rännstenen med skoputsarduken i högsta hugg, en mor som slavar som städare i rika hem och en far som inte vill veta av en. Så känns det ibland att spela #High Voltage Softwares andra försök att skapa ett underhållande shooterspel till Wii.
Fakta: stora metallormar fiser illa.
Det är egentligen inget fel på spelet, det råkade bara födas i en tid och på en plats där det inte får chans att blomstra. Science fiction-inramningen gör sitt bästa för att husera storyn som blandar gammal mytologi med foliehattstänk kring utomjordingar mitt ibland oss. Vi får därför besöka platser som ett högteknologiskt Atlantis, en kraschsajt i Sibirien, gömda tempel i Kina och ett Washington DC i ruiner. Miljöerna är tillräckligt varierade för att de ska kännas fräscha också efter en handfull timmar.
Däremot är striderna lite för färgade av sitt gamla arv för att förmedla samma känsla av färskhet. Ett vapen som egentligen är ett kryp som du trär på armen känns väl igen, likaså energibössan som säger twiptwiptwip och går att ladda upp för ett större twoimp. Motståndarna kan förvisso hoppa undan från granater men reagerar inte nämnvärt på att bli skjutna upprepade gånger i utstickande extremiteter. De dör därmed ganska ofta överraskade, mörbultad fot till trots.
Snyggt men dumt
Utseendemässigt har High Voltage gjort ett bra jobb, det är helt klart ett av de snyggaste förstapersonsspelen till Wii. I vissa partier har de dock svårt att bibehålla en stadig bilduppdatering, fastän styrningen halkar efter siktet för att det inte ska gå för fort. Med Motion Plus påslaget är rörelserna något smidigare och kontrollen är framförallt duktigare på att förstå när du vill utföra en huggande närstridsattack och inte beskåda fiendens skrev. Det uppskattas ofta inte. Av någon.
Nej, det är inte Killzone Wii vi recenserar.
Utöver kampanjen finns det multiplayer för både onlinekrigande och soffmys. Det förstnämnda har en rad spelsätt, som att kontrollera punkter eller klassisk lagkamp för upp till 12 spelare. Men trots att det gått en dryg vecka sedan lanseringen är det svårt att få ihop en full server. Med tre polare får du lite trevligare med splitscreen för fyra personer. Att spela mot varandra visade sig dock vara en seg och utdragen historia, oprecisa kontroller med vapen som gör väldigt lite skada och därför kräver en 4-5 skallskott för att vara effektiva är ingen bra kombination. Det är knappt så att en direktträff från raketkastaren biter. I läget Invasion hjälps ni åt mot vågor av datorkontrollerade fiender vilket får anses vara den stora, kanske enda, behållningen.
Trots att The Conduit 2 är ett fullprisspel snarare än en smutsig oäkting har det svårt att stå sig mot det mesta som finns i samma genre. Visst, Nintendo Wii är inte bortskämd med habila shooters och det är kanske svårt att vara kräsen. I slutändan är det dock inte bara grafiken som är ett lätt mål för 90-talsskämt utan den grundläggande spelmekaniken. Vem hade trott att GoldenEye: 007 från 1997 fortfarande skulle står sig i konkurrensen år 2011?
