Marvel Genesis: Rise of the Imperfects utger sig för att vara ett klassiskt fightingspel i bästa Street Fighter-stil. Emellertid är detta bara halva sanningen då du måste ta dig igenom ett storydrivet beat 'em up-läge för att få en chans att spela med alla dina favoritkaraktärer.
Detta är nu ingenting nytt, men det som i (exempelvis) Soul Calibur känns som ett trevligt sätt att lära känna kontroller och karaktärer, blir i Rise of the Imperfects (mest) ett tråkigt måste. Skälen till detta är flera men det främsta är upplägget som även om det vävs in i en story handlar om simpelt knapptryckande som inte kräver någon större eftertanke. Lägg till detta en ofta besvärlig kamera som ofta leder till en enorm frustration, speciellt när du ställs inför flygande motståndare och du har något som helt enkelt inte känns värt besväret.
När du väl lyckats låsa upp tillräckligt många karaktärer för att sätta igång och spela mot en mänsklig motståndare antingen på samma maskin eller via Xbox-Live visar sig spelet från sin bästa sida. Nu räcker dock inte spelets bästa sida till för att kunna höja det till skyarna. Jämfört med spel som Dead or Alive, Soul Calibur och Tekken är Rise of the Imperfects underlägset på de flesta punkter. Den största bristen finns i antalet "moves" som det finns att lära sig. När det i tidigare nämnda spel kan ta månader att lära sig en karaktär ordentligt når man det stadiet på en kväll eller två med Rise of the Imperfects. Det ska inte stickas under stolen med att det till en början är riktigt underhållande att duellera mot en kamrat men risken är att det roliga inte kommer att vara någon längre tid.
Grafik och ljud
I och med att Rise of the Imperfects är ett spel som innehåller välkända karaktärer från både serietidningar och filmer är det föga förvånande att mest jobb har lags ner på dessa. Ett jobb som verkligen har betalat sig då karaktärerna både ser ut och rör sig precis som man förväntar sig av dem. Detsamma kan tyvärr inte sägas om miljöerna som ofta är på tok för fantasilösa och saknar all detaljrikedom. Även när det gäller ljudet så tycks mest resurser lagts ner på karaktärerna. Trots att dialogerna inte riktigt når upp till Tarantinos klass är det tydligt att de använt proffs för att spela in figurernas röster. I övrigt når spelets ljudbild inte några högre nivåer och kan enklast beskrivas som traditionell beat 'em up klass.
Slutsats
MG:RofI är ett spel med två ansikten. Å ena sidan är det ett kapabelt en-mot-en fightingspel, men till lika stor del är det ett högst mediokert storydrivet beat 'em up. Hade Nihilistic Software nöjt sig med det tidigare hade det slutgiltiga intrycket blivit betydligt bättre. Tyvärr är nu så inte fallet och då du mer eller mindre är tvingad att spela igenom det svaga enspelarläget, är det svårt att ge spelet något högre betyg. Endast om du är en riktig Marvel-fantast som är villig att genomlida de timmar som krävs för att låsa upp alla figurer för att kunna mäta dina krafter mot mänskliga motståndare så kan det vara värt en närmare titt.
