Denna gång får du följa den oerhört ondskefulle Overlord-sonen Mao, som vanligtvis är en så duktig student på skolan Evil Academy att han inte ens går dit – höjden av olydnad! Den vithårige ynglingen bestämmer sig dock en dag för att faktiskt gå till skolan, där han upptäcker en helt ny värld.
Storyn är minst sagt absurd – ännu mer än normal Disgaea-standard. Maos far har råkat stampa på hans tv-spel med miljontals speltimmar på, och som hämnd bestämmer sig Mao för att besegra Overlorden och bli en sådan själv. Hur? Genom att först bli en superhjälte – för är det några som kan besegra Overlordar så är det väl hjältar? Mao ska därmed lära sig vitala saker som kärlek och rättvisa för att uppnå sina mål. Så han kidnappar fejkhjälten Almaz von Almadine Adamant för att lära sig mer om detta, vilket inte är helt lätt när han har en EQ (Evil Quotient) på 1,8 miljoner. Eller när han har en störig och rosahårig mönsterelev vid namn Raspberyl efter sig för varje steg han tar.
Underbar humor
- som förstärks med fantastiska röstskådisar
Den absurda storyn och humorn är verkligen höjdpunkten i spelet. Särskilt Mao är otroligt rolig i sina försök att vara så ondskefull som möjligt mot alla han stöter på, samtidigt som han ofta misslyckas med just detta. En gång har till och med Raspberyl fått Mao att lämna blod – hemska tanke! Spelet och karaktärerna gör narr med allt från dem själva till popreferenser och lyckas göra detta med en jämn och fin ström över hela spelets gång. Inte en död sekund, som Varan-tv skulle sagt om detta var en Astrid Lindgren-film.
Något som förstärker humorn och handlingen är de engelska rösterna i spelet, som är riktigt bra och vältajmade. Särskilt Vic Mignogna, som gör rösten till Mao, gör ett bra jobb med att gestalta sin karaktär. Hans "muahahahahaha!"-skratt är fantastiskt, bland annat. Eller de underbara ondskefulla pingvinerna, "Prinnies", som avslutar varje mening med "dood". Och om du av någon anledning inte känner att engelska är något för dig så finns givetvis de japanska originalrösterna som tillval. Med engelsk text, givetvis.
Skolan är bas för Mao och hans posse i #7673. Där kan du gå runt och hela ditt gäng, köpa prylar och delta i lektioner. På lektionerna finns det många saker att hitta på. Du kan välja sittordning och gå med i klubbar (påverkar samarbetet i fajterna). Du kan även skapa nya karaktärer, önska dig nya klubbar och fråga efter bättre prylar i skolans affärer. Allt genom att offra mana, som du vinner genom att besegra fiender i fajter. Evility Instructor är dessutom en ny rolig pryl, där du får köpa eviliteter (specialkunskaper om vapen och specialattacker) för mana.
Klassiskt stridssystem
- med ett par perks
Stridssystemet i Disgaea 3 är klassiskt för spelet. Det är indelat i ett rutnät, som ett brädspel, och är väldigt turordningsbaserat. På gott och ont. Visst finns det en himla massa olika strategiska val att göra för att få till så bra attacker som möjligt, men valmöjligheterna för varje individuell karaktär är begränsade. Men det är samtidigt rätt skönt att inte göra det för komplicerat. Det är nog krångligt att hålla reda på alla spelpjäser och deras respektive kunskaper och utföra rätt specialattack eller kombo efter de förhållandena.
Pånyttfött för Absence of Justice är "Geo Blocks", som används flitigt i fajterna. Det är olikfärgade lådor, som påverkar karaktärerna som står på dem. Olika färger betyder olika förbättringar eller försämringar för respektive figur. Och om du kastar en Geo Block bredvid en annan så sprängs alla lådor med samma färg bort och skadar alla som står på dessa lådor på köpet. Ett intressant tillägg till ett redan tidigare underhållande stridssystem, som dock nu kräver än mer tankekraft från spelaren.
So far, so good. Men jag har sparat de negativa bitarna till slutet av recensionen. De är nämligen rätt stora. Grafiken är stundtals rejält kass – såväl karaktärer som fajter har riktigt dålig upplösning (med PS3-mått mätt) och gång på gång undrar jag om inte utvecklarna #Nippon Ichi råkat släppa ett Nintendo DS-spel till fel konsol. Inte ens kameravinklarna är på godkänd nivå – vilket gör vissa delar av spelet svårlirade. Endast ett par menyer och mellansekvenser håller nog hög klass för 2000-talet, grafikmässigt. Det är inte okey för ett spel av Disgaeas kaliber.
Men – visst är detta ett roligt spel fortfarande, trots den usla grafiken. Disgaea 3: Absence of Justice har speltiden, underhållningen och till stor del även spelvärdet för att lyckas. Men samtidigt står utvecklarna och stampar lite på samma ställe, vilket du ser på just den grafiska biten i spelet, och på det faktum att storyn är rätt snarlik tidigare spel i serien. Det är förlåtligt denna gång, men om Nippon Ichi envisas med att hålla fast vid samma bana även till nästa spel kan de vara riktigt illa ute.
