#Rockstar Games har det inte lätt. Deras spel skärskådas minutiöst av alla möjliga granskningsnämnder, blir anklagade för moraliskt förfall av oroliga föräldragrupper och används titt som tätt som språngbräda för politiker som vill göra snabb karriär. Men samtidigt kramas det kontroversiella spelföretaget nästan sönder av horder av förälskade fans.
Det är något präktiga #Electronic Arts bara kan drömma om. Inte ens när de avtäcker ett spel som skändar ett av litteraturkanonens viktigaste verk med inslag av ultravåld och ständiga nakenchocker lyckas de uppröra. Så jag förstår faktiskt varför EA valde att anordna en fejkad protestmarsch mot sitt eget spel under förra årets E3. Vem gillar inte kärlek?
Bibliska bojor
Förutom Mörkrets Härskare då. I Dante's Inferno har han iscensatt en synnerligen komplicerad plan för att kunna bryta sig loss från de bojor som fjättrar honom djupt nere i underjorden. Så komplicerad att det stundtals är väldigt svårt att hänga med i svängarna. Uppenbarligen har djävulen via ett märkligt vad lyckats nappa åt sig en ren själ, den sköna Beatrice. Vilket inte direkt uppskattas av hennes fästman, korstågsriddaren Dante Alighieri, som tänker rädda henne.
Den kanske roligaste bossfajten kommer redan i den första cirkeln, Limbo. Kung Minos tar ingen skit, helt enkelt!
Likheterna med förlagan Den gudomliga komedin är så långt minimala. Det enda som länkar spelet till den medeltida dikten är skildringen av helvetet. De nio cirklarna, namngivna efter bibliska synder, är som gjorda för ett episkt, blodbestänkt tv-spel.
Snabbt infinner sig dock ett centralt problem. Visst är #Visceral Games tolkning av frosseri, lust och vrede ganska tjusig och på sina håll klädsamt vriden. Men man märker att de inte velat ta ut svängarna för mycket. Och efter att nyligen ha spelat #Bayonetta, där verkligen vad som helst kan hända, känner jag mig lite besviken. Det är inte bara Satan som är fjättrad här.
God of helvetet
De nio cirklarna är, som sig bör, synnerligen ogästvänliga. Men Dante har ett säkert sätt att färdas på. Han dödar allt han ser med en gigantisk lie han snott från självaste Döden. Det är inte det enda han snott. En viss grekisk gudadräpare har all anledning att se pytt ut. Det är liksom inte så att utvecklarna har låtit sig inspireras av Kratos ultravåldsodyssé - de har plankat den rakt av. Vilket ju betyder, så fort man kommit över chocken, att det är riktigt njutbart att spela. Man spammar kombos genom att hamra loss på två olika knappar, samlar blåa och röda själar som man kan växla in mot nya, ännu mer spektakulära slagserier eller större livmätare och tvingas genomlida en hel del usla quick time events.
Dante är ekomedveten. Han laddar bara upp sitt långdistansvapen, det heliga korset, med förnybar energi. Goda tankar tankar nämligen alltid bäst!
En återkommande sådan är möjligheten att rida och kontrollera en fem meter hög sinnesslö demon som kan mosa allt omkring sig genom att dundra nävarna i marken. Tyvärr en förvånansvärt tråkig ponny, kanske främst för att den är så överlägsen.
Penisavund
Vilket man inte kan säga om spelet överlag. Dante's Inferno känns snarare futtigt i jämförelse med genrens jättar. Bara två vapen? Varför så få bossar och varför är många av dem bara nya varianter på tidigare skådade missfoster? Varför känns det som att man sett allt efter halva spelet?
Det är väldigt tillfredställande att slita sönder de kvinnor som söker penetrera dig med köttiga penissubstitut eller att strimla de mordlystna, knivbestyckade bebisar som anfaller i samlad tropp - tro inget annat. Men när näst sista nivån bara består av tio snarlika rum där man ska ta sig an typiskt tv-speliga utmaningar om och om igen försvinner även den entusiasmen. Och när spelets ologiska och stenkorkade story gör sin sista krumbukt orkar jag inte ens rycka på axlarna åt eländet.
Tänk på det här till nästa gång, Electronic Arts: kärlek förtjänar man.
[video=4430]
