Sakta men säkert förflyttar jag mig mellan träd, buskar och stenar i jakten på en av de sju ungdomarna med missformade ansikten, även kallade ”Counselors”. Jag ser en flicka snubbla fram i en av gläntorna och förbereder min yxa. ”Chi-hi-hi, bah-ha-ha” låter det när jag använder en av Jasons fyra förmågor, den som tillåter mig se mitt byte bättre.

Jag hinner till slut ikapp henne och tar strypgrepp runt hennes hals. Efter ett par obeskrivliga rörelser börjar hon gurgla och spruta blod från munnen. Jag tror jag hugger henne med en kniv men Jason rör sig inte. Han bara står där och tittar drömmande in i hennes ögon medan hon avlider. Som att min blotta närvaro får personen att läcka blod från alla hål.

Det här är faktiskt en skärmdump, inte reklam för groteska sexdockor.

Åh nej, jag tappade min yxa i din mage.

Ny runda. Den här gången spelar jag som tonåringen Jenny Myers, baserat på en av huvudkaraktärerna från Friday the 13th: Part 3. Jag springer in i närmsta hus och, tack vare Jennys höga poäng i tur, hittar jag på en karta samt en walkie-talkie. Med dem kan jag se var allt befinner sig och prata med andra lagmedlemmar. Bredvid kartan finns en lista med uppdrag där jag kan reparera en av två bilar, ta båten eller ringa polisen.

Jag rör mig mellan husen i jakt på en nyckel och bilbatteri. Ett bekant ”Chi-hi-hi, bah-ha-ha” hörs och jag ställer mig blickstilla, likt en kanin som gömmer sig för ett rovdjur. Musiken intensifieras och når Verdiska nivåer. En skugga skymtar utanför. Plötsligt slås en yxa in genom dörren. Med en puls på 180 slänger jag mig in i ett litet skåp med ett strategiskt kikhål i mitten. Jag ser honom. Jason – han står fundersam utanför och möter min blick. En röst i målbrottet sipprar fram från personen som spelar som Jason: ”Hey man, come out. Don’t use bugs!” Han kan tydligen inte komma åt mig, en bugg gör det omöjligt för honom att slå ner dörren.

Det är händelser som dessa som präglar Friday the 13th. När spelet når sin höjdpunkt är det rafflande sekunder av hysteri och glädjetjut. Resterande 15 minuter består av buggar och klumpig mekanik där något så enkelt som att stänga en dörr eller klättra in i ett fönster blir en utmaning. Även när spelet borde nå sitt klimax, i striderna med Jason, känns de ofta avskalade från all typ av skräck. Istället blir det en katt och råtta-lek runt en sten i hopp om att komma undan honom. För att enbart springa iväg är lönlöst då hans Shift-förmåga, med alldeles för kort cooldown, gör honom till världsrekordinnehavare på hundra meter löpning. För att inte nämna det faktum att han titt som tätt kan hoppa över hela kartan. Du kan visserligen slå tillbaka genom att knocka honom ett par sekunder ­­­­­­­­­­– men att fly är i stort sett omöjligt om Jason inte ger sig på någon annan istället.

Jag menar inte att Jason inte borde vara stark, men det borde behöva förtjäna sin styrka. Till exempel genom att döda andra spelare. Men istället låser förmågorna upp sig själva inom ett par minuter. Visst, att spela som Jason kan emellanåt vara roligt, men känslan påminner mer om när man fuskade i GTA som liten. Det är kul – en stund.

Efter ett par timmar inser jag att det här är något som måste köras med vänner. Att som Counselors försöka få sju främlingar att samarbeta är nämligen dödfött – då har man högre sannolikhet att klara sig ensam. Men även med koordinerade vänner kan det vara utmanande. Inte sällan slutar matcher med att jag springer omkring och letar efter en bilnyckel som en av mina lagkamrater har tappat bort tills Jason hittar och dödar mig.

Efter att Jason har styckat en finns det även en liten chans att man kan återvända som en ny och starkare karaktär. Jag säger “liten” eftersom jag själv aldrig upplevt det. Troligtvis är det ett sätt att hålla kvar grupper av vänner i matchen efter att de dött.

Jason är helt ostoppbar.

Fattar du inte att det här en stoppskylt?

Atmosfären – en av spelets höjdpunkter.

Situationen blir inte heller bättre av att Friday the 13th plågats av stora serverproblem vid lanseringen. Den lilla spelstudion Illfonic var visserligen transparenta i diagnostiken, men det blev snabbt tydligt att de inte var beredda på den här mängden spelare. Det var först i måndags kväll, tre dagar efter releasen, som jag faktiskt kunde gå med i en match utan problem.

Jag vet inte riktigt om jag ska skrika av skräck, ilska eller uppgivenhet över hur mediokert Friday the 13th är på många områden. I grund och botten vet jag att det finns ett bra spel här någonstans, men chansen att hitta de bra ögonblicken är lika stora som sportkillens chans att att överleva i en skräckfilm.

Fotnot: Pc-versionen testad. Friday the 13th finns också till PS4 och Xbox One.

Friday the 13th
2
Tveksamt
+
Stundtals kittlande
+
Atmosfären
-
Fasans-fula ansiktsanimationer
-
Skräckinjagande buggar
-
Hemskt obalanserat
-
Förfärligt att spela ensam
Det här betyder betygen på FZ