Jag är den utvalde. Efter många år av svår, frustrerande träning är jag redo för mitt uppdrag. Förmodligen ska jag rädda världen eller någonting i den stilen, jag lyssnar inte så noga när det förklaras för mig. Det viktiga är att jag förstår hur den här otäcka, ogästvänliga världen fungerar.

Det ser charmerande gammalt och skruttigt ut.

För den ovane kan det nog förefalla vara en svårgenomtränglig miljö som breder ut sig framför en. Gamla, unkna ruiner fulla med föråldrad och bortglömd teknik. Och nej, jag talar inte om grottor. Jag talar om operativsystem och gränssnitt. Kingsway är nämligen något så udda som ett rollspel som utspelar sig i ett gammalt Windows 95-liknande operativsystem, komplett med omständliga fönstersystem och menyer. Det ser charmerande gammalt och skruttigt ut.

Det låter kanske hemskt jobbigt, men det är faktiskt väldigt lätt att komma in i. Att menysystemet är lite rörigt är en del av själva utmaningen, nämligen. Formen på spelet är en stor del av innehållet på ett ytterst smart och fyndigt sätt.

Grottorna är livsfarliga, men nödvändiga att utforska.

I början är fienderna enkla och få, men snart blir det mer hektiskt.

När du börjar ser du bara ett skrivbord med några ikoner på, så du får börja med att öppna alla relevanta mappar och placera dem där du vill ha dem på skärmen. Eftersom Kingsway är en roguelike blir den här processen tröttsam när du tvingats börja om ett antal gånger. I början är spelet hyfsat utmanande, nämligen. Det släpper efter ett tag, men inledningen är lite seg så det är inte jättekul att börja om när det går åt pipan.

Men när du bekantat dig med formen är det bara att klicka på punkter på kartan och se din lilla figur spatsera till nästa mål. Ofta blir du påhoppad längs vägen av diverse oknytt. Det är då den udda formen visar sig från sin smartaste sida.

Du slåss nämligen mot monstren i små fönster, där du väljer mellan attack, block eller använda förmågor eller trollformler. Både du och monstret har en mätare, och det gäller för dig att få in så många attacker som möjligt innan motståndaren slår tillbaka – för då behöver du ha klickat ner block-ikonen för att slippa ta så mycket skada. Det här låter simpelt, men fönstren rör sig hela tiden över skärmen, och ibland kastar fienden projektiler som du måste klicka på för att undvika. De viner snabbt över skärmen och är lätta att missa.

Olika klasser har olika förmågor, styrkor och svagheter, så det gäller att lära sig hur man bäst utnyttjar dem för att ta sig någonstans. Att hålla reda på din karaktärs hälsa, prylar och förmågor är också lurigt när fienderna hopar sig, då allt presenteras i olika menyer.
Riktigt hektiskt blir det när flera fiender dyker upp samtidigt. Det blir en himla massa fönster att hålla reda på då, och alla slåss med dig på samma gång. Även de döda fienderna ligger kvar som öppna fönster så det kan snabbt bli rörigt och stressigt. Om du vill läka dig och inte har någon helande magi måste du dessutom klicka dig fram i din inventory-mapp, högerklicka på hälsodrycken och använda ”use”. Det är medvetet krångligt för att det ska vara vanskligt att försöka läka sig i stridens hetta.

Estetiskt är det ju inte särskilt tjusigt, men samtidigt är det perfekt – för formen kräver ju att det ska se lite gammalt och primitivt ut. I grund och botten är det ju ett extremt klassiskt rollspel där du äventyrar, levlar upp, fixar bättre utrustning och slåss mot skelett, men inramningen gör att det ändå känns originellt. Jag gillar också de små detaljerna, som den fula lilla inkorg-ikonen i städernas butiker, och att musiken spelas upp i en mediaspelare som verkligen ser ut som något från mitten av 90-talet. Förbaskat charmigt, är det.

Vissa kastar projektiler mot dig, lättare sagt än gjort att undvika dem.

Musiken spelas upp i en här winamp-liknande mediaspelaren.

En tupplur på värdshuset läker alla sår, som det heter.

Eftersom jag själv använt allt från Amigans operativsystem till DOS och Windows 3.1 känner jag mig fortfarande märkligt hemma i de här arkaiska menysystemen. Det både hjälper och stjälper på så vis att jag känner mig bekant med formen, men samtidigt gör det ju att det inte känns så exotiskt som det förmodligen är tänkt att göra. Och även om spelet är jäkligt fyndigt utformat så falnar den där upptäckarlustan och förtjusningen kring de sköna detaljerna relativt snabbt. Det är ett bra spel, men det saknas något extra för att lyfta det några snäpp över den smarta premissen. Efter några timmar börjar spelet allt mer falla in i en bekant, repetitiv lunk.

Kingsway är ett gimmickspel, och dess livslängd är kanske något begränsad, men det är en så pass väl genomförd gimmick att det utan tvekan är värt att spela.

Kingsway
3
Bra
+
Fyndigt utformat
+
Stilsäkert
+
Egensinnigt
-
Repetitivt
-
Nyhetens behag falnar efter ett tag
Det här betyder betygen på FZ