Forza Motorsport var ljuskäglan som gjorde det allt svårare att blunda för rynkorna i Gran Turismos 90-talsansikte. Ett smått fantastiskt racingspel till original-Xboxen, och det följdes av ett par sant stilbildande uppföljare till 360:n. Turn 10 kramade varje hästkraft ur koden, och serien blev synonym med 60 fps och att ha full kontroll också med en gamepad i nävarna.

"En av seriens största nyheter någonsin"

Men någonstans i skiftet från Xbox 360 till One började det skava. Spelen blev större, men inte nödvändigtvis bättre. Och Forza 5, det var både sämre och mindre. En engångssynd, dessbättre, och med sexan var man tillbaka i lunken – massor av innehåll som spretade i alla möjliga riktningar. Lite Top Gear, lite väderlek, lite fler bilar och annat via dlc. Forza hade gått från spännande till bara stabilt.

Demoversionen av Forza Motorsport 7 imponerade inte alls på mig. Och när fullversionen så sakteliga hostar igång (laddtiderna är och förblir väl tilltagna) verkar den kopiera feature-mallen: flest banor (32), flest bilar (700), ombyggd karriär, omstuvade funktioner och lastbilsrace. Så långt allt gäsp. Men – Microsofts breda spelsatsning innebär att Forza 7 kan köras också på Windows 10-datorer – en av seriens största nyheter någonsin. Följaktligen har jag främst recensionsspelat med dator, men också en del på Xbox One. Molnsparade saves som relativt snabbt hämtas när man byter plattform är hur bra som helst, och som alla Xbox Play Anywhere-spel funkar samma kod på både pc och One.

Pc-versionen okej ut, fast inte så bra som den här officiella skärmdumpen.

Efter en nätt nedladdning på 100 GB och ett par intetsägande introlopp ger jag mig direkt in i karriären, eller Driver's Cup som den kallas. Den är styckad i sex huvuddelar som låses upp efterhand, och som erbjuder så mycket variation att man direkt rundar det klassiska grindkravet – att fisa runt i tråkbilar innan man får köra något med lite sex appeal. Redan i första omgången kan du ge dig i kast med sportbilar, gymkhana och väl tilltagna tyska sportvagnar.

Jag inleder ändå konservativt med något kombiartat. Muskliga 60-talsjänkare och alltjämt meningslös limousinbowling tar mig vidare till andra karriärdelen, och på Mugellos asfalt möter jag en bullrig kärlek. Brabham BT24 kallas den, open wheel-kärran som när den rullade Formel 1-säsongen 1967 var lyckligt ovetande om vingar och downforce. Därför är det helt upp till dig att få ner hästkrafterna i marken.

F1-bilen från Brabham är racing helt befriad från kryckor.

Startrakan, kolvarna rusar furiöst. Jämsides med de andra, men en halvsekund saktar min lilla sfär in när växelkuggen söker ny position. Sen kommer det, accet... Jag liksom sugs framåt – brutalt. Exakt rätt gaspådrag genom den snabba, svepande högern, någon millimeter för tung högerfot och bakhjulen släpper. Kort raka – brutalaccet igen – sen mjuk gas genom väster-högern. Så fortsätter det, och att ta sig runt okrockad är lika svårt som underhållande. Magisk bil, fantastisk bana och ett Forza i toppform – där och då, ett djävulskt bra racingspel.

"Magisk bil, fantastisk bana och ett Forza i toppform"

Eftersom Forza är Forza är det fullt möjligt att tygla all den här energin också med gamepad. Lätt? Verkligen inte, men det går. Lika finkänsligt som någonsin översätter Turn 10 samspelet mellan mekanik och underlag till skak i kontrollen, och med mjukt handlag känner man den fina linjen mellan grepp och avkörning i Xbox One-paddans vibrerande triggers. Fast ändå, en ratt ger mer finkontroll över däcken. Förstås. Jag är hädisk, sticker en PS4-kompatibel Thrustmaster T300 RS i maskinen, vilken spelet accepterar utan klagomål. Eller jo, en del knappar defaultas inte som de ska - man vill ju hellre bekräfta menyval med kryss än ring, men spelet tycker annorlunda, och att mecka med kontrollerna betyder en del pyssel.

Oavsett styrdon känns det inte som att utvecklarna hunnit ge alla bilar de köregenskaper du förtjänar. En hyfsat prestandablyg Formula Ford beter sig som smör i stekpanna, och är ologiskt nog långt mer svårkörd än nämnda Brabham. En Nascar, å andra sidan, låter sig snällt rattas runt på Indianapolis i nära maxfart. Samma bil är för övrigt löjligt svårkörd i Project Cars 2. Båda spelen låter dig fintrixa med bilens inställningar så att du hittar ett beteende du är nöjd med. Men att man ibland måste göra det känns o-Forza – det tillgängligare alternativet, utan uttalade sim-ambitioner.

När man ställs inför bilar man ogillar kan man vila i trygg förvissning om att det finns alternativ. Både kärror och ingame-valuta rasslar in i stadig takt, och bilarnas egna levelsystem på fem nivåer tar på sin höjd några dagar att låsa upp. Nyckeln är storleken på ditt garage, ett udda val eftersom du kommer – mer eller mindre av tvång – lägga massor av ingame-pengar på bilar du förmodligen inte kommer köra. Möjligen ett krystat sätt att få oss att upptäcka fler godbitar i den i mitt tycke för stora bilparken, men å andra sidan gör det inget eftersom man sällan lider brist på pengar eller behöver grinda.

Men mod-systemet borde aldrig ha realiserats. Det är en sorts utmaningskort, t.ex. att köra utan vissa hjälpmedel eller att vinna ett race, som du får genom att öppna lådor (crates). Lådorna köps för dyra ingame-pengar och ger ett par slumpade moddar när de öppnas. Moddar aktiveras inför lopp och om du uppfyller målen vinner du mer credits och XP.

Porsche 959 – ett vanligt motiv på 80-talets tonårsväggar. Ett annat var Ferrari F40, som också finns med i Forza 7.

Förutom att både vara skittråkigt lotteri och en tveksam affärsidé (lägga ut credits för att få credits) tyder alla tecken på att Microsoft kommer börja sälja crates för riktiga pengar, något jag har svårt att gilla. Till moddarnas försvar ska sägas att de är frivilliga (även om credit-jakten går långsammare utan dem). Ett annat udda men relaterat inslag är att du inte längre tjänar credits på att öka realismen och stänga av hjälpmedel. Jag hade föredragit det framför moddarna, credit-jakten hade då känts mer skill och mindre lotto.

"En skvätt punk i den annars så kontrollerade miljön"

Förra årets urstarka Forza Horizon 3 (recension) var första fullstora Forza-spelet på pc, en debut som inte var fri från skavanker. Det är inte Forza 7 heller; spelet har kraschat, grafiken glitchar och även om frameraten överlag är markant högre än i Horizon 3 hickar bildströmmen ibland till. Man anar en minnesläcka eller liknande någonstans i koden. Förvånande nog har även Xbox One-versionen lite buggar: en meny pajade ihop när jag bläddrade bland bilar i butiken.

Hur motsägelsefullt det än låter känns de här små missarna som en frisk fläkt. Forza har ju genom åren varit så stabilt och effektivt att tankarna närmast gått till nidbilden av våra grannar i süd. Buggar och missar blir då lite mänsklighet, en skvätt punk i den annars så kontrollerade miljön.

Ett buggigt Forza hör verkligen inte till vanligheterna.

På andra håll hade regelpolisen gärna fått visa lite auktoritet, till exempel i sista vänstern upp för backen på Spa-banans Eau Rouge-parti. Du kan ostraffat stjäla tid genom att blåsa rakt igenom den. Man borde ha sneglat på straffsystemet i F1 2017: en röst säger åt dig att falla tillbaka typ två placeringar inom 15 sekunder, annars diskas du. Om inte annat är AI:n nu mer aggressiv än någonsin – en näpsning vore på sin plats när de knuffar ut dig i första kurvan.

"En näpsning vore på sin plats när de knuffar ut dig i första kurvan"

Forza har länge präglats av ett gottepåsetänk, att få köra en jäkla massa roliga bilar med tillgänglighet och ruskigt bra körkänsla som drivkrafter. Årets karriär är knappast strukturerad utifrån verkligheten, men känns på något vis mer sammanhållen. Auktionshus och multiplayer-ligor är ännu inte igång, men multiplayer, lokal split screen-körning, soloutmaningar i Rivals och tonvis med statistik att grotta ner sig i fyller schemat.

Spelmässigt görs inga stora förändringar, men presentationen känns ändå tightare och mer genomarbetad än på länge. Små men viktiga förändringar, och Microsoft ska ha hinkvis med beröm för att pc-folk får ta del av det senaste decenniets viktigaste racingserie.

Forza Motorsport 7 är inte perfekt. För mig, som kört seriens samtliga titlar, börjar många banor kännas mer än lovligt söndertjatade. Det må ha flest banor hittills, men alltför många återanvänds. Man borde ha sneglat på Project Cars 2, som har fler och framförallt ett gäng som sällan förekommer i stora spel. Men bortsett från det och en del oputs – ett gravt underhållande stycke högkvalitativ racing, det bästa Turn 10 fått ur sig sedan Forza 4.

Fotnot: Forza Motorsport 7 testat på pc (specifikationer under betyget, se nedan) och Xbox One S.

Forza Motorsport 7
4
Mycket bra
+
Ett "riktigt" Forza till pc!
+
Porsche är med från start
+
När det är som bäst är det bäst
+
Börjar bli tjatigt men… flyter som en dröm på Xbox
-
För få fräscha banor
-
Buggigt här och där
Det här betyder betygen på FZ