Ralph Karlsson levde ett svårt liv. Flera svåra liv, om vi ska vara korrekta. Han såg sitt folk bli insektsmat inte mindre än fem gånger innan hans långa kamp tog slut när en förvuxen skalbagge slet honom i stycken. Det är synd om människan, till och med när hon sitter i enorma stridsrobotar.

Förvisso är det behändigt att ha tillgång till en portal som leder in i alternativa tidslinjer varje gång jorden går under, men man kan nog bara se mänskligheten förgöras så många gånger innan det tär en aning på kropp och själ. Ralph var en hjälte, han förtjänar att vila i frid.

Att ta Pacific Rim-konceptet, med stora robotar som slåss mot stora monster, och krympa ner dem till behändiga små taktiska slagfält är en genial idé. Into the Breach gör just detta. Det har roguelite-elementen från utvecklarnas föregående spel, FTL, men också den taktiska mångfalden och det lilla formatet från Xcom och Advance Wars.

"Varje strid är som ett pussel"

Subset Games distinkta estetik och inramning känns direkt igen, och den som spelat FTL kommer även möta bekanta varelser (som de där märkliga bönsyrsorna). Men utöver det är Into the Breach helt sin egen grej. Istället för en äventyrlig rymdresa där slumpen har stor betydelse, har vi här en serie kompakta, tajta slagfält där du måste utnyttja förmågor och miljöer på bästa sätt. Det är inte alls lika svårt som FTL, men det beror mest på att slumpen har mindre betydelse den här gången. Varje strid är som ett pussel, och om du bara spelar dina kort rätt går det för det allra mesta att lösa.

Till en början har du bara en uppsättning mech-robotar. En kraftull närstridsrobot, en kanonrobot och en för artilleri. Med tiden kan du låsa upp nya förmågor genom att samla kraftceller, och även dina piloter blir bättre ju fler monster de tar kål på. Att använda dina tre enheter för att på bästa sätt avstyra hot är hela kärnan i spelet. Du behöver inte bara oroa dig för dina soldater, utan framför allt för befolkningen. När fienden anfaller städerna dör det för det första hundratals människor, men du förlorar också energi. När den energin når noll är spelet över och mänskligheten är dömd. Det enda du kan göra är att välja en av dina piloter som får fly in i en annan tidslinje och försöka igen. Som stackars Ralph.

För att rädda världen ska du helst befria fyra öar från hotet, för att sedan stå pall mot en sista attack på en vulkan. Det är alltså inte ett speciellt långt spel, och på normal svårighetsgrad är det inte allt för svårt heller. Det blir svettigare på hard, dock, och även när du klarat spelet så låser du upp nya uppsättningar mech-robotar, med andra specialiteter och förmågor som tvingar dig att anpassa din strategi.

Striderna i sig är dessutom så förbannat underhållande att de, trots att kartorna är små och man snabbt känner igen de olika uppdragstyperna, fortsätter att vara roliga även efter att jag spelat igenom det flera gånger. En stor del av nöjet ligger just i balansen mellan att skydda sina enheter, skydda befolkningen, och klara av bonusmålen. En av spelets allra viktigaste funktioner är förmågan att knuffa fienden. När de tagit sikte på en stad är det inte säkert att du har kraft nog att döda den i tid, men kanske kan du knuffa den ur vägen så att den missar – eller i bästa fall till och med dödar en av sina kamrater istället. Det finns också diverse andra saker att ta hänsyn till i miljöerna – som att du kan putta in fiender i brinnande skogar eller dränka dem i vatten.

Du måste hela tiden avgöra vad som går att offra. Om du låter befolkningen attackeras för mycket riskerar du att förlora spelet helt, men om dina piloter dör måste du lära upp en ny, eller i värsta fall köra utan (vilket gör din mech svagare). Och om du inte klarar de valfria uppdragsmålen får du inga poäng att köpa extra vapen och krafter med när du väl räddat en region, vilket gör dig mer utsatt när du försöker befria nästa. Ibland kan det till och med vara värt att låta en tidslinje gå under för att istället fly med sin bästa pilot och försöka igen.

De här ständiga avvägningarna och valmöjligheterna håller liv i spelet, och får mig att fortsätta vilja testa nya enheter, vapen och strategier. Into the Breach gör väldigt mycket med små medel, och lyckas göra stor underhållning av mänsklighetens undergång.

Into the Breach
4
Mycket bra
+
Kompakt och lätt att lära sig
+
Bra omspelsvärde
+
Gott om vapen och mech-typer att testa
-
Kunde haft fler regioner
Det här betyder betygen på FZ