Där Origins var en ursprungsberättelse om lönnmördarnas brödraskap är Assassin's Creed Odyssey en historia om den moderna civilisationens vagga. Fast nu ljuger jag visst lite grand. Förlåt. Visst äger Odyssey rum i antikens Grekland drygt 400 år f.Kr. och visst var det här många tankar kring samhälle, ekonomi och demokrati föddes. Det är på många sätt här vi föddes.

"Det stora äventyret och den grekiska tragedin"

Vi möter stora tänkare och ser ett Aten under sin mest gyllene era (om än med allt större sprickor i fundamentet), men Odyssey tar snarare fasta på två andra tidstypiska saker: det stora äventyret och den grekiska tragedin. En brasklapp: jag sätter inte betyg idag. Det vore närmast en grekisk travesti då jag ännu bara har skrapat på ytan av allt odyssén har att erbjuda.

Varje glittrande sandstrand bjuder på äventyr.

Bilden av en grekisk tragedi.

"This i Sparta(nsparken)!"

Så inleds odyssén.

Odyssey är ett äventyr som skyndar långsamt. Det vågar ta tid på sig. Bitar som lär ha avgörande betydelser längre fram har jag kanske ännu bara skymtat. Det viskas om en sekt som härskar i skuggorna, som håller i den grekiska världens trådar. Jag anar månne inte ett krig mellan lönnmördare och tempelriddare, men väl ett krig mellan ordning och kaos.

Assassin's Creed-konnässörer vet att det är samma sak.

Ubisoft har byggt upp fantastiska världar i drygt tio års tid – renässansens Italien, nybyggarnas Amerika, forntida Egypten. Antikens Grekland är ännu ett storverk. Spännvidden har aldrig varit större; skogar med lövverk som står i brand; sandstränder utan slut, sjunkna ruiner i turkost vatten, myllrande storstäder, till synes öde öar med gömda ruiner från "those who came before". Och Apollons tempel i Delfi, på toppen av en klippa med utsikt över en hel värld.

Han förvånades. Han skulle alltid se förvånad ut.

En död med utsikt.

Kan Layla bli en ny Desmond?

Hisnande.

Efter en handfull timmar i en stillsam utkant av denna värld lättar Kassandra (eller Alexios, om valet faller på honom) ankar och seglar rakt in i ett krig. Vår resa inleds på allvar 431 f.Kr. och det är även då det peloponnesiska kriget tar sin början. Kassandras berättelse som format henne till en benhård legosoldat är lite äldre än så, och det är här den grekiska tragedin kommer in. Utan att avslöja för mycket kommer Kassandra från en trasig familj stöpt i hemligheter. Detta fungerar som en drivkraft och bara under de första timmarna väljer vi mellan liv och död.

"Löften om små och stora val, och olika slut"

Beslut och konsekvenser har kommit till Assassin's Creed. Det finns löften om små och stora val, och olika slut, och det ovan nämnda är ett dramatiskt exempel på det. En annan konsekvens av valmöjligheterna är att dialogerna lever på ett annat sätt än förut. Jag sätter Kassandras ton och när jag blott får möjligheten att ställa en enda fråga till oraklet i Delfi känns det ödesmättat.

Vi har fått uppleva historien förut men det är en betydande skillnad att välja vad jag säger till Herodotos, "historiens fader", och att låta spelet föra min talan.

Trots allt är Odyssey fortfarande ett Assassin's Creed-spel. Det bygger vidare på Origins ungefär på samma sätt som Brotherhood en gång tog stafettpinnen från Assassin's Creed II. Bitvis känns det som den kopia serien ofta anklagas för att vara. Jag skickar upp örnen Ikaros i skyn för att markera skatter och fiender. Jag smyger i buskar och visslar på vakter för att plocka dem en efter en. Jag spänner bågen och styr på egen hand pilen mot ett perfekt headshot.

Det märks alltså att det gått ett år sedan Origins men likväl märks det att Odyssey utvecklats av ett annat team under betydligt längre tid än så. Revolutionerna syns inte till, men evolutionerna är desto fler. Ofta tvingas du verkligen lyssna på ledtrådar om vart du ska snarare än att spelet klistrar in övertydliga markörer. Det så kallade "utforskarläget" är visserligen frivilligt, men ärligt talat har du inget val. Du måste använda det. Det är så det ska spelas.

"I Odyssey finns ingen sköld att gömma sig bakom"

Odyssey har också ett system för kriget mellan Sparta och Aten. En mätare förmedlar hur stark den styrande fraktionen är och genom att bränna resurser, döda soldater och tassa in i välbevakade fort och stjäla skatter kan du bit för bit sänka mätaren. Den en gång så välbevakade nationsledaren blir plötsligt sårbar och när väl han ligger död på marken avgör ett sista slag vinnaren och förloraren.

De stora slagen är så långt ifrån lönnmördandet du kan komma.

Pengar, xp och samlag är några belöningar för väl utfört uppdrag.

Till havs.

Herodotos imponeras av Kassandras trasiga spjut.

Origins förlitade sig på skölden men i Odyssey finns ingen sköld att gömma sig bakom. Du tvingas agera snarare än att reagera, och kontrasten mellan lönnmördandet och striderna har aldrig varit tydligare. Små men tydliga tecken berättar när det är läge att parera med dina vapen, eller när du gör bäst i att rulla undan. Adrenalinmätaren slår i taket och uppmuntrar till specialare, så som att trasa sönder sköldar, tjurrusa eller den redan ikoniska spartansparken.

Odyssey tar viktiga kliv framåt i berättande och striderna. Jag är nyfiken på att se hur stora kliven blir för Layla Hassan, seriens omtvistade sci-fi-arv och striderna till havs. Jag har upplevt spektakulära ögonblick men ännu kan jag inte ens ana mållinjen.

Kanske har jag rentav bästa vägarna kvar?

Fotnot: Vi sätter betyg senare i veckan när vi tagit odyssén i mål. Recensionen avser pc-versionen.