"Än finns bränsle kvar i Redlynx-dunkarna"

Efter att ha gasat motorcrossen upp i sjunde spelhimlen, runt och runt i loopar och över omöjliga hinder (åtminstone orimliga) har Trials hamnat i en allt brantare utförsbacke. Efter briljanta Trials HD och Evolution följde ett Fusion med soppatorsk, och mashupen Trials of the Blood Dragon som... jag inte vill prata om.

Låt oss istället tala om Trials Rising.

Trials Rising är inte risigt. Tvärtom är det en uppryckning som visar att det ännu finns bränsle kvar i Redlynx-dunkarna. Man har dumpat försöket till enhetlig futuristisk estetik (à Fusion) för en härligt spretig jordenruntresa där nästan allt handlar om sjuka trick och svettiga banor.

"MX and the City" är bästa namnet.

Youtubern Fat Shady lär dig allt han kan – och det är mycket.

Bandesignen är något ojämn. Särskilt startsträckan är seg.

Lektionerna är roliga och pedagogiska (och livsfarliga).

Hinder-"löpning" är en av flera hisnande färdighetsprövningar.

Det är skotska slott där du susar fram på murbräckor. I Nederländerna är temat så klart enorma väderkvarnar. Eiffeltornet bestigs med (bokstavligen) halsbrytande katapulter, och i utkanten av Paris finns ett Disneyland-"ish" – alldeles lagom likt för att inte vara varumärkesintrång – med en berg-och-dal-bana byggd för dårar snarare än barnfamiljer.

I grunden är det samma grej som det varit under hela 2000-talet. Enkel mekanik parat med brutal svårighetsgrad där du rusar fram med motorcykeln på 2d-banor i jakten på guldmedaljer.

Utan nyheter är det definitivt inte. En av de bästa är Trials-universitetet där en rad högoktaniga lektioner står till buds under ledning av Fat Shady. Det börjar enkelt med att bara gasa och hitta optimal lutning för att bygga fart, men blir snabbt knivigare med landningar i uppförsbackar och "kaninhopp". Kontrakt för sponsorer är en annan grej som kan utmana dig på en rad vis; utför si och så många trick, time trials, eller ta dig i mål med cykeln (ja, den utan motor).

När "bara ett försök till"-sjukan slår till är gränsen mellan himmel och helvete tunnare än någonsin. I spanska El Tomate, där du landar i en stor tunna med ketchup, var uppdraget att göra åtta framåtvolter och tolv bakåtditon utan att krascha. En timme senare var jag i mål/nedbruten.

"Det tar sin lilla tid innan Rising reser sig på allvar"

Det tar sin lilla tid innan Rising reser sig på allvar mot det överjävliga. Jag tvingas slira runt i ett par simpla ligor innan grövre öppnar upp sig. Jag pressas till grinding då detta, precis som Fusion, har ett onödigt levelsystem. För att ta mig till nästa cup måste jag igenom finalen, utslagsmatcher i ett stadium, vars entrébiljett är din level snarare än antal guld. Ett spel där prövningar är både puls och livsblod behöver inte levlande. Där ska skicklighet snarare än grinding belönas.

En disclaimer är emellertid på sin plats. När jag nådde level 20 fick Rising plötsligt frispel och skickade mig raka vägen till level 56. Att öppna lootlådorna som rasslade in tog förstås sin lilla tid men framför allt sparade jag just tid då stadiumfinalerna plötsligt låg vidöppna. (Jo, Trials Rising har lootlådor du både kan vinna och köpa. Dock rör det sig om ren kosmetika. Alltid något.)

Andra buggar vill mig inte riktigt lika väl. En del banor fryser till då och då (PS4 Pro). Irriterande i den här typen av precisionsspel, förstås. Baneditorn kraschar och laddtiderna online går från knappt kännbara till extrema. Matchmakingen tar också sin tid. Det kan förstås förklaras med få Trials-sugna online i detta nu men problemet kvarstod i öppna betan.

Cupfinalerna är rafflande där åtta tävlande blir fyra som till sist blir två.

Det finns såklart en drös banor i vår kalla nord med fjorder och backhoppning.

Du låser upp en handfull cyklar, och alla har inte motorer.

Lootlådorna bjuder på skinande belöningar, men bara kosmetisk sådan.

Kontrakten piggar upp. Här gäller det att knipa bronset genom att slå Bronze Baby.

Å andra sidan lockar inte den här multiplayern. Banorna är få och det känns sniket att matcherna spelas enfiligt där motståndet ger sig till känna i form av spökförare. Det finns löften om flera månader långa säsonger och ligor, men då grunden haltar är jag tveksam. Då är det roligare i partyläget soffpartner mot soffpartner, även om Trials som alltid gör sig bäst solo.

Detta understryks av tandemläget där ni samsas om gas och balans på motorcykeln. Det är kul att testa, men i ett spel som handlar om millimeterprecision dumpar du snabbt polaren i leran.

I grundutförandet skiner Trials starkast. Man kan visserligen anmärka på att det inte hänt särskilt mycket här sedan HD slog ner som en hardcorebomb, men är kontrollerna perfekta från början är det ju onödigt att återuppfinna hjulet på nytt. Mer enerverande är att en del av de drygt 100 (!) banorna strösslas med grafiskt lullull och kameraåkningar som stör. I en hollywoodsk filmstudio blir det ett fullskaligt rymdkrig komplett med laser och sci-fi-monster.

Tröttnar du på de traditionella banorna kan du alltid ta dig an de absurda skicklighetsspelen – basket, längdhopp, raketmotorer – som bitvis bjuder på lika vansinniga som genialiska bisysslor. I grunden är alltså Trials Rising ofta lika vanebildande som i fornstora dagar men för att nå dit tvingas du kämpa mot en del strukturella och tekniska tillkortakommanden.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps också till pc, Switch och Xbox One.