Man kan inte direkt anklaga Double Fine för att ha snöat in på en specifik genre. På senare år har vi fått röjig heavy metal-action i Brütal Legend, stämningsfullt äventyrande i Broken Age och klurigt pusslande i The Cave.

Och RAD ? Det är ett isometriskt actionspel i roguelite-stil – man förväntas alltså dö några hundra gånger för att sakta men säkert låsa upp ny utrustning och bli bättre, och på så sätt ta sig längre in i spelet.

Det är en genre där man sällan lägger mycket krut på story, och RAD är inget undantag. Det utspelar sig i en post-postapokalyptisk värld. Ja, du läste rätt – inte mindre än två katastrofer av bibliska proportioner har drabbat den stackars världen, som nu är en radioaktiv och sönderbruten plats.

Världen är inledningsvis jämnbrun, men du sprider grönska vart du än går.

Samhället The Now som dina äventyr utgår från.

Med det inte sagt att det rör sig om någon ödemark, för världen är full av allehanda muterade svampar, eremitkrabbor med oljefat på ryggen och sniglar som lämnar frätande slem efter sig. Fiendevariationen är det inget fel på, och fantasifostren kommer ofta i olika varianter, där de större av naturliga skäl är dödligare för våra stackars protagonister.

"Handlingen är mest en ursäkt för att slakta mutanter"

Protagonisterna ifråga är en aldrig sinande ström av barn som skickas ut i världen från det lilla samhället The Now. Handlingen är inte mycket att hänga i julgranen, utan mest ett väldigt rudimentärt ramverk för att tillhandahålla en ursäkt att gå ut och slakta mutanter. En berättarröst ger oss då och då detaljer om världen, och man kan även hitta monument som ger lite bakgrundshistoria.

Ungarna skickas ut för att sätta igång maskiner som kallas Respirators, som behövs för att rena luften och återigen sprida grönska i världen. De lämnades kvar utspridda i världen av ett mystiskt folk som kallas The Menders, som försökte göra den beboelig igen, men som till synes försvann innan de var klara.

Varje bana har ett antal av dessa Respirators, och när man aktiverat dem alla öppnas vägen till bossen. Innan man går dit är det dock bra att leta runt lite för att hitta underjordiska bunkrar, där man kan stöta på maskiner som delar ut passiva buffar.

En aktiverad Respirator och den resulterande grönskan.

Dags för en passiv buff i en av spelets underjordiska bunkrar.

När alla Respirators är aktiverade öppnas dörren till bossen.

Bossarna kommer i många utföranden, såsom en gigantisk muterad tjur.

"Valutan är kassettband och kistor öppnas med floppy-disketter"

Efter att man klarat en boss kan man välja att gå direkt till nästa bana eller besöka The Now för att sätta in intjänade pengar (kassettband) på banken eller köpa något i butiken. En annan vink till det glada 80-talet är att floppydisketter används för att låsa upp kistor.

Vart man än går lämnar man ett spår av grönska efter sig. Detta är inte bara användbart för att se var man varit, utan man får även en hastighets-boost när man springer på dessa blomstrande stigar. Kontrollerna känns tajta och responsiva, och det är sällan jag kan skylla ett dödsfall på någon annan än mig själv. Handkontroll är helt klart att föredra över mus och tangentbord, eftersom den analoga spaken tillåter mer precis styrning än WASD.

I takt med att man spöar fiender samlar man på sig ”rads”, erfarenhetspoäng. När mätaren är full ”belönas” man med en mutation som kommer med en ny förmåga. Du kan till exempel få ett kobrahuvud som ger dig en avståndsattack, ett par vingar som låter dig glidflyga eller en kompis som växer ut från din rygg och kastar projektiler. Många mutationer har även sekundära funktioner, vilket bidrar till att göra striderna varierade.

Angående det grafiska har RAD en väldigt färgglad och tecknad stil. Allt från fiender till miljöer är snyggt designade och animationerna gör vad de ska. Det rör sig inte om något AAA-spel, men kalibrerar man om förväntningarna till ”indie” så är det en fullt njutbar grafisk upplevelse. Totalt finns det tre olika typer av miljöer som kan upplevas dag som natt och i olika väder, vilket ger god variation. Prestandan är det heller inget fel på, och det har flutit på i 60 stadiga FPS på högsta inställningar under mina timmar (i7 8700k, 16 GB RAM, Geforce 980 Ti).

Vissa områden är otroligt färgglada och tilltalande.

Spelvärlden är riktigt läcker på natten, men det är lätt att rasa ned i stup.

"Det finns inga genvägar eller checkpoints"

Ljud såväl som musik är helt okej och har tung 80-talsinspiration, även om just musiken blir lite tjatig ibland. Det hänger helt ihop med hur spelet är uppbyggt. Har man lirat roguelites förut är man bekant med att man måste börja om cirka 183 gånger under spelets gång, men problemet i RAD är att det inte finns några genvägar till de senare banorna eller checkpoints att låsa upp.

Tänk vad tradigt Rogue Legacy hade varit om man inte kunnat tjurrusa till de svårare områdena efter att man klarat de lättare. Men i RAD är man så illa tvungen att spela genom de första banorna om och om igen, och har man till exempel kommit till fjärde banan kan det utan vidare ta över en timme att ta sig tillbaka dit.

Detta hade varit ett mindre problem om jag kände att jag faktiskt belönades för vad jag åstadkommit i mina misslyckade försök. Visst leder mina insamlade poäng till att jag långsamt låser upp saker, men det rör sig främst om något föremål jag, om jag har tur, kan råka stöta på i en butik ute i den radioaktiva vildmarken. Med långa mellanrum låser man även upp nya vapen, men skillnaderna är små.

Att sakta sega sig framåt är givetvis en del av hela genren roguelites, men i fallet RAD känner jag att man varit lite väl snål med belöningarna, jämfört med exempelvis Rogue Legacy eller Dead Cells. Och det är just detta som är spelets största brist, tillsammans med hur mycket som hänger på slumpen.

En tjej som är trött på dåliga mutationer.

En grön polare på ryggen som kastar projektiler – kan det bli bättre?

Det är inte sällan man lyckas få en samling mutationer som känns smått trasiga och extremt svåra att klara spelet med – som när man bara får närstridsattacker. Det leder till att vissa rundor känns som bortkastad tid, eftersom det tar ett tag innan man vet vilka totalt tre mutationer man kommer få, utöver att man dessutom inte får mycket till belöning för tiden man lagt ned. Det känns som att detta hade funkat bättre i ett spel där en ”runda” tar mindre tid.

På det stora hela är RAD ett bra spel, men inte mer. Det är ett helt okej tidsfördriv som är väl värt vad det kostar, men förvänta dig inget mästerverk. Har man bra flyt och får dugliga mutationer kan man klara en runda på runt 2,5 timme, men räkna med att behöva lägga åtskilliga timmar på det innan dess för att få kläm på alla fiender och all spelmekanik. Därefter finns det flera olika slut att låsa upp.

Fotnot: RAD testat på PC. Det släpps den 20 augusti till PC, Switch, PS4 och Xbox One