Dags för lillebror i e-fotbollsvärlden att släppa sitt 2020, nämligen Pro Evolution Soccer från Konami. EA Sports Fifa är så klart den äldre och mer framgångsrika brorsan – vi recenserar den inom kort. Fast nu var det PES 2020 vi ska prata om, eller eFootball PES 2020, som det numera så modernt heter. Utvecklarna lutar sig återigen tillbaka på realism och spelkänsla, men saknar så otroligt mycket mer.

"Ett sånt där 'Vad gör du?!'-moment"

Jag måste erkänna att jag var tvungen att smygkika lite på vad andra skrivit om spelet innan jag själv började spela och skriva. Och är förvånad över alla lovord jag hittar om PES 2020 (jag vägrar kalla det något annat). Inte sedan jag var i Borås och spelade SM i PES 6 för 12 år sedan har jag anat nya storheter från spelserien. Så jag var försiktigt förväntansfull.

Svenska mästerskapet i PES årgång 2007.

Jag börjar lite enkelt med ett par offlinematcher med en kompis i soffan bredvid. Det är trevligt, vi har roligt, det är ett helt okej fotbollsspel. Jag blandar helt sjuka offensiva sekvenser med ruggiga glidtacklingar (som nästan alltid renderar i gult kort – så ni vet). Det känns så realistiskt som Konami skryter om, och det ÄR riktigt kul. Men så händer det – ett sånt där ”Vad gör du?!”-moment. AI-försvararen bara stannar och tittar på. Och så får Messi smyga förbi och göra mål. Sen händer det igen. Och igen, och igen och igen. Samtidigt som de gula och röda korten haglar. Att jag själv lyckas göra mål på nedan sätt gör det inte bättre.

Sen är det dags att testa myClub (det stavas med gemen i början, precis som eFootball), som är PES-versionen av Fifa Ultimate Team där du ska samla ihop ett lag med stjärnor som du får genom att spela, och vinna, mycket. Efter år av EA-spelande är detta en frisk fläkt. Bara genom att jag startat spelet, och det faktum att spelet släpptes med en himla massa buggar – Konami ber om ursäkt för det med extra ingame-pengar, har jag råd att scouta ett gäng stjärnspelare (deras version av att öppna packs) och börjar således min resa med Maradona (97 i skill), Messi (94), Belotti (90), Verratti (87) och Coutinho (87). I Fifa hade det tagit minst fyra månader att hitta ett sånt lag.

"Min Maradona rör sig som bara Maradona kan göra"

Dags att spela fler matcher, men nu med ett åtminstone offensivt drömlag. Taktiken sätts upp, och kan så göras i rejäl detalj. Väl inne i första matchen känns det inte som någon större skillnad att spela mot COM än en kompis bredvid. AI:n funkar helt okej, min Maradona rör sig som bara Maradona kan göra, och hans samspel med Messi är stundtal lika magiskt som man kunnat drömma om ifall de två faktiskt fått spela tillsammans i verkligheten. Vilket de i och för sig gjort, men bara i välgörenhetsmatcher, så det räknas inte.

Jag märker att det går bättre och bättre ju mer man försöker spela riktig fotboll. Passa bollen genom laget. Försöka hitta spelare som tar löpningar. Utnyttja motståndarmisstag. Och så vidare. Det känns bra, det flyter på som riktig fotboll, och det är riktigt kul. Både för mig och för AI:n.

Men så kommer de igen, situationerna när man blir förbannad. När ens högerback bara tittar på medan vänsteryttern springer förbi – och det inte är uppenbart hur jag byter till den bortspelade gubben. Eller när jag är i ett perfekt läge för en glidtackling för att vinna bollen, men spelaren har bara en sak i huvudet – att försöka träffa motståndaren. Och vid det här laget har jag även tröttnat rejält på alla repriser som bara måste visas efter alla möjliga situationer – där man måste klicka på Options-knappen för att gå vidare. Det blir riktigt tjatigt.

myClub som spelläge är dock riktigt roligt. Sättet man hittar spelare på är innovativt jämfört med EA:s trista lootboxliknande paketsystem, och det känns långt ifrån lika cyniskt och pengajagande. Särskilt med den lilla detaljen att dina spelare ökar i ranking ju fler matcher de får spela, så du inte behöver hitta bättre och bättre kort ju fler som släpps under säsongen. Och ju mer du spelar, desto mer coins kan du samla ihop till att hitta nya spelare via olika utmaningar. Att få ihop en grym startelva att lira med tar dig inte mer än ett par timmar. Och introduktionerna till de nya spelarköpen är ruggigt snygga – att se Maradona dra på sig Arsenal-tröjan gav mig gåshud direkt.

Buggar finns.

Master League är det andra stora spelläget som tilltalar PES-fansen. Att få ta kontroll över en klubb och driva den mot Champions League-final (eller vad det nu heter numera i spelet) är väldigt underhållande om man gillar Football Manager-stuket i sitt fotbollsspelande. Givetvis inte med samma detaljrikedom som i FM – men i lagom dos för att vara roligt.

"Premier League. Eller förlåt, English League"

Jag tar mig an min favoritklubb Arsenal, en av få klubbar Konami har rättigheter till, med en av mina favoritspelare, numera tränare, Ruud Gullit (en av många legender som man kan välja att coacha laget). Grafiken kring presentationen när man kommer till klubben är återigen ruggigt snygg, med efterföljande möte med ägare och sedan presskonferens.

Sedan är det bara att kötta på med matcher offline för att ta din klubb till fotbollens finrum. Du börjar i League Two för att genom idogt matchspelande ta dig upp till Premier League. Eller förlåt, English League – som det heter i PES. Premier League äger ju EA Sports rättigheterna till.

Den gamla storspelaren Ruud Gullit i förarsätet i Master League.

Jag ger mig sedan på det tredje spelläget som inte handlar om att bara spela matcher offline eller online: Become a Legend. Du skapar en spelare (det vill säga väljer ansikte, frisyr, hudfärg, längd, position med mera) för att styra enbart denna mot stordåd i klubblag och landslag.

Jag förstår poängen med att långsamt matcha in en 17-årig kortvuxen svensk i ett bottenlag i engelska högstaligan. Och jag förstår att jag fick sitta på läktaren i första matchen, inget konstigt med det. Men när jag sen suttit på bänken och min tränare sagt att jag kanske får hoppa in i FEMTON raka matcher så har jag tappat lusten för spelläget. Jag behöver alltså sitta och titta på matcherna (om än med två gånger snabbspolning) i hopp om ett inhopp. Det är helt klart ett spelläge för den med tålamod och om man gillar att titta på matcher och spela lite som en enskild spelare. Men det känns inte som ett spelläge som kommer vara särskilt populärt.

Spelläget Become a Legend är för dig som hellre tittar på fotboll än spelar.

PES 2020 kommer i stället leva mycket på myClub och själva fotbollsspelandet, som håller bra klass i genren. Många uppskattar säkert den lite mindre arkadliknande och mer verklighetstrogna fotboll som erbjuds. Och, om man bortser från menyerna, är det ett väldigt väldesignat spel.

Men det håller inte för att göra spelet bra nog att åter ta upp kampen mot storebror. Bristen på rättigheter, som visserligen går att modda in, uråldriga menyer, snurrig defensiv AI, usla kommentatorer och det tidigare nämnda obegripliga Become a Legend visar att Konami kommer vara i EA Sports skugga åtminstone ett år till. Om det ens blir ett år till.

Fontot: Testat på PS4.

eFootball PES 2020
3
Bra
+
Grym grafik
+
Trevlig fotboll
-
Underlig defensiv AI
-
Usla kommentatorer
-
Dåligt med rättigheter
Det här betyder betygen på FZ