"Det tar emot att spela"

Det tar emot att spela Resident Evil Resistance, och zombiehungern blir knappast större när även spelet spjärnar emot. Att ens komma in i matcher kräver nämligen en ängels tålamod, då det kan ta åtskilliga minuter att slippa in. Som survivor kan det dröja två–tre minuter, men ofta betydligt längre än så. Och som mastermind...? Jag tror inte ens det är möjligt. I alla fall inte i dagsläget på min Playstation 4. En gång lät jag en dryg halvtimme gå, men det hände ingenting.

Jag behövde installera spelet på pc:n för att ens få chansen att spela som en mastermind. Alla verkar inte ha det här problemet, men det verkar ändå vara hyfsat vanligt. Tro mig, jag har haft mycket tid över åt att googla "Resident Evil Resistance matchmaking trouble".

Det är bitvis en matchmaking från helvetet, i ett spel som ändå inte är helt bortom räddning.

Varje mastermind har ett ultimat monster. Tyrant i trenchcoat är ett av dessa.

"Smile, you're on Candid Camera!"

Masterminds har hela tiden fyra kort att välja bland.

Att spela survivor är i grunden inte olikt de senaste årens remakes.

Du kan inte köpa lootlådor men kan köpa boosters som låser upp dem snabbare. Yay!

Men för ordningens skull tar vi det från början. Resident Evil Resistance är ett asymmetriskt multiplayerspel som kommer på köpet med Resident Evil 3. Medan andra spel har extra multiplayer-lägen har alltså remaketrean ett extra multiplayer-spel.

Fyra spelare agerar överlevare och tvingas fly genom områden med enkla pussel (som i att hitta bitar till dörrpussel, eller låsa upp terminaler) på viss tid. Tid kan vinnas genom att meja ner zombier, men kan också förloras om du bits av desamma. Det finns sex olika survivors, och en heter Martin Sandwich, en supportkaraktär med flinka fingrar som bygger fällor. Viktigast är dock Valerie som kan rädda hela teamet med sin magiska första hjälpen-spray.

Här finns också klassiska roller som tanks; brandmannen Tyrone svingar slagträ och sparkar bokstavligen rumpa. Eller Becca, som sätter sig på knä för bättre stabilitet med skjutjärnen, och därigenom gör mer skada. Hennes specialare: ändlös ammo under en kort period. Tackar.

Att spela dessa påminner inte så lite om kontrollerna i ditt vanliga Resident Evil.

"Att spela som mastermind är en annan best"

Att spela som mastermind är en annan best. De är hjärnorna bakom experimenten som överlevarna utsätts för (fyi: storyn är nonsens och inte kanonisk) och hoppar runt mellan kartornas många olika kameror och placerar ut monster och fällor. Du kan inte kötta galet, utan har en hög som kort dras ifrån – zombier, starkare zombier, krälande zombier, minor, hundar och möjligheten att förvandla kameror till maskingevär.

Survivors, inte minst hackern January, kan tillfälligt slå ut kameror. Lyckligtvis har masterminds ytterligare ess i och med förmågan att direkt ta kontroll över zombier på slagfältet. Värst är ändå respektive masterminds ultimata monster. Annette Birkin har, givetvis, William Birkin och alla som spelat Resident Evil 2 vet vad han går för. Klumpig och tafatt, javisst, men också dödlig för alla som kommer nära. Daniel Fabron skickar istället fram Tyrant som är en mardröm i trenchcoat som, återigen, känns igen av remaketvåans spelare.

Som koncept finns det något här, men i dagsläget är det svårt att rekommendera Resistance framför att, tja, spela igenom Resident Evil 3 för femte gången. Hade Capcom bundlat ett gjutet multiplayerspel med trean hade de kunnat få ordning på seriens dåliga multiplayerrykte.

Becca kan i korta ruscher spela med ändlös ammo.

Masterminds kan även släcka lampor och låsa dörrar.

Annette är en hejare på att boosta sin zombier.

Resistance har inte det rätta bettet. Den här zombien däremot...!

När du ser 40-talister på Ica.

Men... nej. De klassiska Resident Evil-kontrollerna blir klumpiga i formatet, och det hjälper föga att – de alltför få – banorna är små och trånga. En del fungerar för all del rätt okej, så som det underjordiska labbet, men kasinot gör varken jobbet visuellt eller i sin bandesign.

"Finns också problem med balansen"

Det framstår inte heller som genomtänkt att skippa en minikarta. Istället tvingas du täcka hela skärmen om du inte vill springa in i återvändsgränder. I nuläget finns också problem med balansen. Till en början kan masterminds framstå som alltför starka, men tar sig survivors tid att lära sig kartorna dröjer det inte länge för scenförvandlingen är total.

Spiken som, åtminstone i nuläget, spikar igen kistan är de "maskerade" lootlådorna. Nej, du kan inte köpa lådor för pengar men du kan köpa boosters som ger dig lådorna betydligt snabbare. Fult. Fördelarna i dessa kan direkt påverka både hur mycket stryk du tar och ger.

Till skillnad från när Resident Evil prövat multiplayer-vingarna förut finns det dock något här. Om det kom fler och större banor med rikare variation, och om man balanserade om röran med bättre finess, och om matchmakingen fixades så... kanske? Ärligt talat har jag dock svårt att se hur hur Capcom och Neobards ska orka. Även för dem tar det säkert emot.

Fotnot: Recensionen avser PS4- och pc-versionerna av spelet. Det är även släppt till Xbox One.