Call of Duty-serien har existerat i närmare 20 års tid och har under årens långa lopp genomgått flera stora förändringar. Hela serien började med att utspelas under andra världskriget till att senare behandla modern krigföring i nutid och senare även att röra sig in i science fiction-inspirerade framtidsscenarion. Resultaten av dessa förändringar har varit av blandad kvalitet, men samtidigt har de varit nödvändiga för att hålla konceptet fräscht. Men med årets upplaga, Call of Duty: Vanguard, går serien tillbaka till sina rötter. Det har blivit dags att återigen ladda bössan och rycka ut i andra världskriget.

"Spektakulära actionsekvenser som påminner om scener ur stora blockbuster-filmer"

För den inbitne Call of Duty-spelaren är mycket bekant. Här finns en intensiv kampanj för den som spelar ensam, varierade multiplayer-lägen och ett Zombies-läge där man ska försvara sig mot vågor av utsvultna odöda. Jag har alltid gillat kampanjerna eftersom de ofta har innehållit underhållande spelmoment och bra variation av uppdrag som fungerar som perfekt uppvärmning för multiplayern. Och det är sannerligen inget undantag på det punkten i Vanguard. Kampanjen bjuder på spektakulära actionsekvenser som påminner om scener ur stora blockbuster-filmer. Den vassa grafiken och det bombastiska ljudet hjälper också till att göra hela upplevelsen ännu mer cinematisk och imponerar rejält.

Det luktar trubbel...

Evig ammo – alla krigares dröm.

Platsen där campare föds.

Du axlar rollen som inte mindre än fyra olika karaktärer som tillsammans försöker lista ut vad tyskarnas hemliga Projekt Phoenix är för något. Storyn är inte banbrytande på något sätt men är ändå välskriven och försöker förmedla något mer än bara själva kriget. Man hoppar konstant fram och tillbaka i tiden för att få ta del av karaktärernas bakgrunder. Det läggs större fokus på livet runtomkring kriget, och visar relationerna till familjemedlemmarna som man kämpar för, vilket är något jag har efterfrågat länge i Call of Duty-spelen. Dessutom är filmsekvenserna snyggt regisserade och man inser hur långt berättartekniken faktiskt har kommit jämfört med de tidigare delarna. Ingen av karaktärerna man spelar som lika minnesvärd som spelseriens mysfarbror Captain Price, men de är tillräckligt intressanta för att man ska fatta tycke för dem.

Skådespelarna gör därmed ett utmärkt jobb i sina roller, och en av de bästa är Dominic Monaghan som gestaltar en riktigt ilsken och otrevlig nazistgubbe. Om man jämför med förra årets kampanj i Cold War så är Vanguards handling betydligt mer linjär och det går inte att göra några betydelsefulla val längs vägen. Jag tycker det är lite synd, men samtidigt förstår jag att man har behövt ha en tydligare struktur i berättelsen med tanke på alla karaktärer man får spela som och deras relationer och bakgrunder. Kampanjen tar runt fyra till sex timmar att klara av och även om det är kort så måste jag erkänna att jag kände mig tillfredsställd och riktigt nöjd med vad jag hade fått ta del av. Om du är ute efter att bara spela singleplayer så är kampanjen i Vanguard definitivt värd din tid, samtidigt som ett par timmar till hade motiverat priset bättre.

"Ett klassiskt Call of Duty med allt vad det innebär"

Spelmässigt är Vanguard ett klassiskt Call of Duty med allt vad det innebär. Du kan bära på två vapen samtidigt och när du tar skada måste du gömma dig bakom ett skydd tills du återfått hälsan. Det är ingen nyhet på den fronten. Något som däremot är nytt och värt att uppmärksamma är det faktum att omgivningen är mer förstörbar än någonsin tidigare. Det märks att Sledgehammer har tagit en titt på rivalen Battlefield. Allt går inte att förstöra, men det är möjligt att skjuta sönder dörrar och väggar, vilket ger striderna nya taktiska förutsättningar och gör striderna lite mer trovärdiga. Därför måste man tänka till en gång extra när man tar skydd bakom någonting så att det inte är något som ger vika för skottsalvor. Det är ett välkommet inslag som jag verkligen hoppas att man spinner vidare på i kommande delar.

När det kommer till multiplayer-delen av Vanguard så finns det en hel del att gotta ner sig i. Till att börja med finns det 20 olika kartor att välja mellan vid lanseringen, men det ska släppas fyra till innan årets slut. Vanguard erbjuder flera klassiska spellägen, som Team Deathmatch och Domination med flera, men de lägen som kanske är mest intressanta att nämna är Patrol och Champion Hill. Det förstnämnda går ut på att två lag kämpar om att försvara en särskild zon som konstant rör på sig. Det lag som i slutändan har försvarat zonen längst vinner. En uppskattad bieffekt av Patrol-läget är att campare motverkas till en viss grad (synd för er, era fegisar!) genom att målet ständigt rör sig, dessutom blir man tvungen att anpassa sin spelstil till var zonen befinner sig på kartan för tillfället. Jag tillbringade faktiskt mest tid av multiplayern i Patrol-läget just för att jag gillade hur dynamiskt och kul det var.

Patrol ger kul variation i multiplayer.

Champion Hill är även det en riktig höjdare och låter flera lag om två mot två eller tre mot tre kämpa mot varandra i roterande matcher. Varje lag har ett visst antal gemensamma liv, och när alla liv är slut elimineras laget från tävlingen. Man kan då och då köpa på sig utrustning, vapen och andra hjälpmedel med de resurser som man samlat på sig under matcherna, vilket förenklar de kommande rundorna. Banorna är precis lagom stora för spellägets ändamål och eftersom varje match är runt 60 sekunder så gäller det att agera snabbt för att maximera chansen att ens lag vinner. Även här blir det svårare för campare att vistas då det gäller att ständigt vara i rörelse. Självklart är det svårt att få bort campare helt och hållet, men det är ett steg i rätt riktning åtminstone. Både Patrol och Champion Hill är riktigt underhållande lägen som jag inte har stött på i några Call of Duty-spel tidigare, och jag gillar som sagt verkligen dynamiken de bjuder på.

Sen har vi ju såklart Zombies-läget som har hängt med ett bra tag. Det går som vanligt ut på att du och tre andra ska försöka överleva så länge ni kan mot vågor av zombier som anfaller. Du rör dig omkring på en liten begränsad yta och forslas ibland mellan andra mindre kartor med hjälp av portaler. På dessa andra ställen utför du mindre former av uppdrag och skickas sedan tillbaka till själva hubben när dessa är genomförda. Man kan köpa nya vapen, uppgradera sina förmågor och utrustning med de poäng man tjänar ihop när man dräper zombier. Personligen anser jag inte att det finns så hemskt mycket som lockar i just detta läge. Visst är det kul, men samtidigt har man stött på detta flera gånger tidigare. Det är inte lika spännande som det en gång var tyvärr.

Zombies börjar kännas bekant vid det här laget.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att jag är oväntat nöjd med Vanguard. Jag hade inga större förväntningar på årets upplaga av Call of Duty, men det lyckas imponera med en riktigt underhållande och explosiv kampanj fylld av cinematiska mellansekvenser och ett dynamiskt och varierat multiplayer. Nyheten med förstörbara miljöer är välkommen och ger en skön twist på det klassiska Call of Duty-konceptet. Mitt största klagomål på Vanguard är att det inte riktigt bryter sig loss från tidigare delar. Man vet vad man får och man är nöjd med det, men man blir inte överraskad. Jag hoppas att utvecklarna vågar ta ut svängarna till nästa del och ger oss något som tar hela serien in i nästa generation och verkligen överraskar på alla fronter.

PS5-versionen testad. CoD: Vanguard finns även till PS4, Xbox Series, Xbox One och pc.

Call of Duty: Vanguard
3
Bra
+
Mäktig kampanj
+
Patrol och Champion Hill
+
Förstörbar omgivning
+
Snygg grafik
-
Mer av samma
-
Zombies-läget är lite tunt
-
Svängarna kan tas ut mer
Det här betyder betygen på FZ