Arkane Studios är något av en personlig favorit. Ända sedan Arx Fatalis släpptes 2002 har jag varit smått förtrollad av studion och dess stora fokus på immersive sims. Dark Messiah är fantastiskt, Dishonored-spelen väldigt roande och Prey en succé. Deathloop nådde kanske inte riktigt samma höjder för mig, men hajpen fanns likväl där när Arkane utannonserade vampyrjägaren Redfall.
"Gud så fel
jag hade."
Nog för att det såg lite daterat ut i sina trailers, och att tonen tycktes märklig samt att handlingen förklarades dåligt – men inget av detta har ju varit ovanligt när Arkane ska marknadsföra sina spel. "Ingen fara på taket", tänkte jag.
Gud så fel jag hade.
Ett döende spel i famnen på sina utgivare..?
Redfall är nämligen en enda stor röra. Det första intrycket är rent av miserabelt. Jag väljer en av fyra karaktärer att spela som, var och en med tre olika speciella förmågor som den primära skillnaden, men där dessa inte egentligen förändrar upplevelsen särskilt mycket. Det handlar om att skjuta vampyrer och dess följare i ansiktet, helt enkelt, oavsett vilken karaktär man väljer.
Hur som haver kastas jag sedan rakt in i hetluften, in media res som det kallas, och jag fattar knappt vad som pågår när spelet börjar. Detta är uppenbarligen något Redfall inte alls har något emot, utan även fortsättningsvis består berättandet i första hand av en satans massa brev spridda överallt, ljudfiler och mellansekvenser av varierad kvalitet. Det är ett konstigt upplägg som ter sig ännu märkligare när jag ränner runt i den öppna världen.
"Slumpmässiga grupper av fiender som spawnar om i rasande takt"
Världen i sig – bestående av staden Redfall – är förvisso pittoresk, men den står oerhört tom. Det enda som går att finna i staden är utspridda gäng av mänskliga följeslagare till vampyrer, samt vampyrerna själva – slumpmässiga grupper av fiender som spawnar om i rasande takt. Det hela känns väldigt opersonligt och oengagerande, som en trött sandlåda där fiender placerats ut för att malas ner. Mer likt Destiny 2 eller The Division än något från Arkane.
Det hade inte behövt vara ett så stort problem om spelmekaniken varit lika bra som i nämnda exempel, men så är sannerligen inte fallet. De diverse vapnen är dåligt differentierade och saknar känsla. Skjutandet är arkadigt och framför allt oerhört enkelt, även på högre svårighetsgrader. Anledningen stavas i huvudsak AI. Fienderna påminner nämligen mer om odöda än vampyrer då de är till synes komplett hjärndöda. Människorna är hopplösa; ibland tar de åtminstone skydd bakom något (även om de sedan aldrig förflyttar sig) och skjuter därifrån. Oftast ränner de emellertid runt förvirrat, så pass att jag börjat undra om inte den röda dimman som drar runt i staden Redfall egentligen är någon form av avancerad haschdimma.
Under strider springer fiendesoldaterna rakt förbi mig eller står med ryggen till och dreglar. Gud förbjude om något objekt står i vägen för stackarna; rätt vad det är står de där och vrider sig på sin plats, oförmögna att bestämma sig om man ska gå till vänster eller höger om soptunnan. Eller så skjuter de faktiskt på mig – helt stillastående på öppen gata. Det är en sorglig syn i nivå med gamla MMO:n.
Fula är de också. Karaktärerna, alltså. Det framstår för mig som smått obegripligt hur ett AAA-spel år 2023 som kostar 700 riksdaler och utspelar sig i förstaperson kan ha så bedrövligt föråldrad karaktärsdesign. Spelet är i allmänhet ingen skönhet, men karaktärerna sticker ut extra. Totalt livlösa är de därtill. De karaktärer som inte är vandrande grönsaker i form av fiender är istället i regel permanent stillastående civila, som knappt har några animationer, i diverse säkra hubbar spridda runt kartan. Det är så otroligt livlöst och påminner än en gång om gamla MMO:n.
Skjutarspel blir roligare om det finns nåt att skjuta på. Gärna något med hjärna.
Musik, röstskådespel och animationer är i bästa fall lättglömda och i värsta fall provocerande. Presentationen i allmänhet är riktigt, riktigt svag och den enda ljuspunkten är staden Redfall i sig som i ett bättre spel säkerligen hade varit riktigt gemytlig att utforska. Nivådesignen är i allmänhet fin, och även om man ofta känner igen sig (både interiörer och exteriörer återanvänds flitigt) så är det som finns här välgjort. Inte minst vampyrnästerna man utforskar som ser ut som någon form av vriden feberdröm av staden i sig.
"Vad i hela friden är detta?"
Sen har vi då ett av mina största problem med spelet – nej, jag är inte klar än – i form av den tekniska prestandan. Vad i hela friden är detta? Redfall är som sagt inte ett särdeles stimulerande spel visuellt, men likväl drivs det som Crysis gjorde 2007. Bildfrekvensen är milt uttryckt ojämn och uppenbarligen är inte hela kartan inladdad samtidigt, utan spelet börjar plötsligt hacka när man färdas fram för snabbt då det försöker ladda in assets. Jisses. Ett orimligt antal buggar frodas också, förstås. Tomas färska krönika om yrkesheder drar sig ånyo till minnes, och den hemska PC-lanseringen av Jedi: Survivor framstår som rätt lyckad kontra denna pärs. Det ska dock sägas att Redfall aldrig kraschade under mina timmar med spelet.
Tyvärr.
Fotnot: Redfall släpptes den 2/5 till pc och Xbox Series. Pc-versionen testad med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 16 GB RAM.
