Square Enix vill att vi ska dela med oss av följande: "This is a special version made for media to experience, and contents may differ from the final version."
Inne i mörkret såg jag ljuset. När jag kände på Final Fantasy XVI förra gången fann jag en spelglädje, men i allt det mörka – bokstavligt talat! – var det knepigt att hitta dit. När jag återvänder till sagovärlden Valisthea en sista gång innan release skingras ytterligare tvivel.
Det är visserligen en saga med PEGI 18-skit under naglarna, men en som också rymmer solsken. Den här gången börjar vi från början och även om det är lore- och dialogtungt, snarare än actionpackat, finns det något värdefullt i att uppleva Final Fantasy XVI med samma premisser som vem som helst. Jag får en känsla för världen. Jag tycker om den.
"Jag får en känsla för världen. Jag tycker om den"
Ett spektakel är det förstås. I öppningsscenen sveper kameran över ett slagfält i soluppgången. Yxorna som far genom luften och blodet som sprutar låter som vilket fantasykrig som helst, men att soldaterna rider på chocobos skvallrar om att detta är Final Fantasy. Vad som skriker Final Fantasy är en magisk duo. Dels Shiva som svävar högt, högt i skyn och låter ismissiler regna över fienden. Dels Titan, reslig som en skyskrapa. Eller två.
Spektaklet skiftar till ett rum fyllt med excentriska stofiler och maktgiriga ungtuppar. Hoppet om att detta är ett slags Game of Thrones i en Final Fantasy-kostym lever alltjämt. Dialogen känns visserligen inte alls lika rik på nyanser men för Square Enix-serien är det fräscht.
Mitt i allt detta träffar vi snart 30-åriga Clive Rosfield. Lastgammal i seriens mått mätt vars protagonister sällan når över 20-strecket. Det är den här delen av hans liv lejonparten av del sexton ska kretsa kring. När Clive är en utstött soldat, fjärran från det liv som var hans för tretton somrar sedan. Vi börjar in medias res men nu ska vi tillbaka till Clives ungdom.
En på ytan ganska sorglös tid men där de mörka molnen börjat samla sig. Det är lugnet före stormen. Låt oss inte dröja oss kvar alltför länge vid berättelsen, men här finns alltså Clive. Vid hans sida en sjuklig lillebror med en stor gåva. Föräldrarna utgörs av en kylig mor och så fadern, ärkehertigen med ett varmare hjärta men med djupa bekymmersrynkor.
Inte minst får du själv snart ta del av detta på egen hand då spelets första timmar blir en demo som släpps innan releasen den 22 juni. Framstegen kan du sedan ta med dig in i fulla spelet.
"Fantasyn må vara tillbaka, men det är en svart sådan"
"I gryningen rider vi", säger någon. Och så blir det. I rollen som Clive tar jag dock en omväg genom ett träsk och en by i ruiner. Ett slags tutorial-uppdrag om man så vill, där motståndet utgörs av utmärglade troll. Fantasyn må vara tillbaka, men det är en svart sådan. Vägen till träsket går via en världskarta. Final Fantasy XVI är ingen öppen värld, även om det har en del öppnare områden. De två senaste God of War-titlarna är en bra måttstock för detta.
Jag doppar tårna i ett sådant här område. Det är svårt att dra några slutsatser kring hur intressanta de blir. I denna dalgång fanns en del fiender, en del skatter och mycket frihet. Jag dras snarare till storyns huvudfåra, och det är ju så det ska vara i ett Final Fantasy.
Det klassiska Active Time Battle-systemet är inte en del av moderna spel i serien, däremot har vi numer "Active Time Lore". När som helst kan du trycka på Dualsensens touch-platta för att få upp storybitar om platsen där vi just nu är och om det vi precis har hört. Finurligt.
Striderna skiner i all sin realtidsprakt. Det är enkelt att kedja samman svärdkombinationer med eldmagi och väja undan i sista sekund, för en tillfredsställande kontring med än eldigare magi: Rising Flames. Du som läst min förra förhandstitt vet att specialarna byggs på undan för undan med vind, jord och is. I begynnelsen är det eld som gäller, och den gör jobbet bra mot både goblins och bossen, en malboro som kräker giftiga kaskader över Clive.
"Magkänslan bubblar av en pirrig förväntan"
Spelets första timmar är rika på drama. Svek, blodbad och en ensam pojke som tassar genom ett slott i brand. Allt mynnar ut i en strid mellan vad som tycks bli en av grundpelarna i Final Fantasy XVI: Eikons. En slags magiska vidunder kopplade till en människa. I inledningens sista skälvande minuter väntar en strid mellan dessa. Om den jag spelade förra gången kändes som en mellansekvens med avbrott för knapptryck har den här lite mer liv i sig. Filmisk, javisst, men i spektaklet ryms en intensiv shoot 'em up-holmgång mellan två eldiga vidunder. Berättelsen som tagit oss hit gör att de känslomässiga insatserna är höga.
Om det inte framgått är mina förhoppningar höga. Naoki "Yoshi-P" Yoshidas intåg känns välkommet i en serie som blivit mycket glansig yta och kanske inte mycket djup därunder.
Clive är visserligen stoisk men känns inte lika träig som flera andra Final Fantasy-hjältar. Tretton år efter att hans ungdom abrupt tar slut flyter han runt i en värld som stormar av blodiga krig. En livboj blir mötet med en barndomsvän och så Cid, som tar Clive till ett gömställe där andra utstötta samlas. Ett grottsystem med sovsalar, en smedja och en bar med stärkande dryck och varm mat. Kanske är det här motståndets första gnista tänds?
Så som den gjorde i exempelvis Final Fantasy VI för snart trettio år sedan.
Kristaller, drakar och den lilla människan mot det onda imperiet är Final Fantasy av den gamla skolan. Även om det inte skulle nå hela vägen kan del sexton i den bästa av världar bli en magisk mashup av gammalt och nytt. Min magkänsla bubblar av en pirrig förväntan precis en månad innan release. Här finns fröet till något speciellt och jag hoppas det får chansen att blomma ut.
Fotnot: Final Fantasy XVI släpps 22 juni exklusivt till Playstation 5.
