Deep Space Nine: The Fallen

Jag har sannerligen recenserat ett antal Star Trek-spel under årens lopp, och det fanns en tid då jag var ganska road av den värld som målades upp i serien. Till skillnad från andra Science Fiction-serier, hade Star Trek en obetvinglig framtidstro och en djupt rotad övertygelse om allas lika värde; oavsett hur slemmiga aliens det handlade om?

Konflikter försökte man allitd lösa på fredlig väg, och det var alltid med sorg i hjärtat som kapten Kirk gav order om att protontorpeder skulle skickas iväg mot den lede fi.

Gene roterar, men vem bryr sig...

Det är emellertid ett antal år sedan Gene Roddenberry, Star Treks urfader, lämnade jordelivet. Om han hade levat idag, hade det förmodligen inte varit lika lätt att ta Star Trek-konceptet vidare med serier som The Next Genaration och Deep Space Nine. För att inte tala om alla datorspel, där den ursprungliga Star Trek-andan helt och hållet lyser med sin frånvaro (förutom de allerstädes närvarande trikåerna).

Deep Space Nine: The Fallen är just en sådan titel som skulle få gamle Gene att rotera runt sin axel nere i graven. För här handlar det näppeligen om att lösa konflikter i samförstånd - tvärtom, det gäller att skjuta först, ha störst vapen och ständigt laddade sköldar för att klara sig helskinnad.

Därmed inte sagt att The Fallen skulle vara ett dåligt spel. Tvärtom - Deep Space Nine har faktiskt aldrig varit så här bra förut. TV-serien tyckte jag var ganska långsam och ointressant (inte för jag satt klistrad när den gick). Men med hjälp av en upphottad variant av Unreal-motorn, lysande karaktärsporträtt och animationer samt röstpålägg från originalskådisarna, har Simon & Schuster Interactive lyckats att sparka liv i den annars ganska trista rymdstationen. Spelet håller ett högt och jämnt tempo, med dramatiska vändningar och ett stort antal intressanta miljöer. Upppdragen utspelar sig i allt från övergivna rymdskepp till gigantiska planeter - de absolut vackraste omgivningarna hittar man just på den planet där DS9-teamet kraschlandar med USS Defiant en bit in i spelet.

Stringtrosan firar nya triumfer...

Grafiken i DS9: The Fallen bärs alltså fram av en modifierad Unreal-motor, och alla trekkers kommer att jubla över hur noga utvecklarna varit med att återskapa nära nog varenda nit i skrovet på stationen. Alltifrån den välkända promenaden med sin bar till kommandobryggan med de minutiöst återgivna huvudrollsinnehavarna; varenda rynka i Worfs ofagra uppsyn finns representerad, och major Kiras trikåer är mer genomskinliga än någonsin (jag återkommer till detta, var lugn...).

När spelet börjar har man möjligheten att välja att kontrollera antigen Kira, Worf eller Sisko. Vilken man väljer har betydelse både för var man startar äventyret någonstans och hur man löser problemen. Kira och Sisko är bägge mer analytiskt och/eller gymnastiskt lagda, och är utrsutade med vapen som främst fungerar på avstånd, medan krigaren Worf använder sitt energisvärd för att slå sig fram i närstrid. Av de tre är Worf sannolikt den svåraste karaktären att spela - även om svårighetsgraden jämnar ut sig mellan de tre ju längre in i spelet man kommer.

Ska jag gissa kommer sannolikt de flesta att välja Kira, åtminstone den manliga publiken. För det kan ju knappast vara en tillfällighet att utvecklarna valt att sätta på henne ett par relativt minimala underkläder à la string och en genomskinlig trikå ovanpå detta...

Fjärde kvadranten är under attack

Hur som helst, själva storyn börjar med att DS9 nås av ett nödanrop från ett bajoranskt skepp, som attackeras av en hittills okänd ras - kallad The Pah-wraiths. Dessa fientligt sinnade varelser har i vanligt ordning ambitionen att ta över universum, och för att kunna släppa lös sina krafter på allvar måste de lägga beslag på tre antika röda kristallklot, som finns på just på Bajor. Det blir alltså en kamp om vem som ska hinna först - Pah-wraiths eller federationen; här representerad av kapten Sisko, löjtnant Worf eller major Kira.

DS9: The Fallen är en ganska välavvägd blandning av action och äventyr, och till skillnad från t ex Star Trek Voyager: Elite Force (som byggde på Q3A-motorn) så handlar det inte bara om att skjuta sig fram - även om problemlösningen i mångt och mycket inskränker sig till att hitta nycklar, klättra och krypa eller lösa något pussel. Men det finns såpass mycket atmosfär i spelet, att man egentligen inte mörker något av dessa tillkortakommadnen. Man har hela tiden de övriga besättningsmedlemmarna att kommunicera med, och hela tiden nås man om information om vad som händer runt omkring. Talet och miljöljuden är i en otroligt hög kvalitet, och skådespelarinsatserna gör att man verkligen får känslan av att det ÄR DS9. Den pålitliga gamla Tricorden kommer också till flitig användning, den visar både fiender och olika föremål som ligger framför en. Dessutom är den nödvändig för att analysera föremål och kroppar som man stöter på.

Vapen och lasrar i massor

Till detta kommer den stora arsenal av vapen som man har tillgång till - och på känt Unreal-manér har de alla alternativfunktioner. Det går således att ställa in phasern (standardvapnet, som aldrig tar slut) på alltifrån stun (bedövning) till disintegrate (upplösning i atomer). Här finns dock även projektilvapen och granatkastare, för den som tröttnar att fjösa omkring med phasern.

Figuren som man styr syns ur tredjepersons-perspektiv, med rörlig kamera - ungefär som Tomb Raider. Jag är inte själv någon stor vän av detta spelperpektiv, ,men jag får erkänna att DS9: The Fallen lyckas hitta en utmärkt sätt att lösa de vanligaste problemen - till exempel genom ett ganska lyckat auto-sikte. Det funkar utmärkt i nio fall av tio; men avigsidan är att det inte går att stänga av. Ett exempel på detta är om man vill skjuta sönder en behållare med explosivt innehåll, som står i samma rum som ett par fiender. Detta är omöjligt, i alla fall på håll, eftersom siktet hela tiden envisas med att limma på motståndarna.

Det finns också en del designmissar när det gäller sättet att hantera de olika prylarna som huvudpersonen bär på sig. Det är onödigt komplicerat att byta från vapen till Tricorder, och för att kommunicera med besättningsmedlemmarna krävs det både tangent- och muskommandon. Det gör att man ofta hamnar i situationer där något monster är i full färd med att käka upp en, medan man fipplar febrilt för att få fram vapnet.

Snabb och tät handling

Detta till trots, tycker jag The Fallen bjuder på en övertygande mix av action och äventyr. Det blir aldrig för svårt för att man ska komma vidare, och historien bärs framåt av snabba "cutscenes", även mitt i uppdragen. Detta, och den mästerliga musiken som ackompanjerar spelet, gör att man verkligen blir involverad i handlingen. Ljud och musik ändras kontinuerligt beroende på vad som händer i spelet, och det märks direkt på pulsen om man stänger av ljudet. Det är inte alltför ofta man sitter med musiken på i ett datorspel, men The Fallen är ett lysande undantag.

Något som utvecklarna av The Fallen jobbat länge med är de olika karaktärernas rörelsemönster. Dessa är bland de bästa jag sett, och det är ofta omöjligt att skilja animationerna från filmade skådespelare. Snart sagt varje upptänkligt rörelse finns animerad, oavsett det gäller att rygga tillbaka från ett skott, krypa genom en tunnel, klättra eller kasta sig i skydd.

Deep Space Nine: The Fallen är utan tvekan det bästa Star Trek-baserade spel jag träffat på hittills - och som jag skrev i början av den här recensionen: det är faktiskt betydligt bättre än TV-serien. Att det står Star Trek på kartongen är ju både en välsignelse och förbannelse - fördelarna är ju uppenbara, medan nackdelen är att det kanske inte upptäcks av en bredare publik just för att det sorteras in under "trekker-hyllan".

Det vore i så fall synd, för DS9: The Fallen är ett av årets absolut snyggaste och mest välgjorda spel.