Min bil flyger okontrollerat genom luften, och jag tar mig lite tid att reflektera över hur min taktiska list slog fel. Allt började med att jag tajmade min raketboost galet. Nu roterar min blåa van, pimpad med gula flammor, en vikingahjälm och en svensk flagga, långsamt över kaoset som pågår nedanför mig. Runt, runt, runt. Bilen spinner och jag ser motståndarmålet; den spinner vidare och jag ser mitt egna.
Plötsligt exploderar arenan i ett lyckorus. Jag hyllas som målgörare, det blåa lagets hjälte, som avgjorde matchen med 13 sekunder kvar. En kollision av med- och motspelare under mig hade sänt bollen spikrakt upp i luften, och i luften var jag kung. Jag avgjorde matchen, som länge stått oavgjord, genom att daska till bollen så hårt med bakdelen av min bil att den for i mål. Precis som Zlatans makalösa 4-2 mål mot England för några år sedan, om han missbedömt bicykletan och dunkat in den med sin röv i stället.
Välkommen till #Rocket League.
Att sätta snygga mål är en härlig känsla.
Jag måste erkänna att jag inledningsvis var tveksam. Konceptet att spela fotboll med bilar är ungefär lika briljant som underligt, och jag visste inte hur det skulle fungera i praktiken. Ett dussin eller så timmar senare inser jag att spelet är ett fullständigt och tämligen underbart kaos. Hela tiden. Det är ett simpelt koncept, med ett simpelt utförande. Det har inga regler utöver att laget med flest mål efter fem minuter vinner, och det enda sättet man kan variera det grundläggande spelläget på är genom att bestämma hur många spelare som ska tillåtas på vardera sida. Jag föredrar personligen den härliga förvirringen när åtta personer jagar efter bollen, eftersom lagen då inte är lika känsliga för en svag länk som vid exempelvis 2v2.
Jag brukar nämligen vara just denna svaga länk.
Ju fler bilförare det är på planen desto mindre känner jag att min individuella insats påverkar matchen. Det gäller naturligtvis åt andra hållet också: bra spelares insatser blir tydligare i mindre lag. För bättre spelare kan jag tänka mig att de tätare duellerna kan erbjuda en mer tillfredsställande utmaning än de stora slagen, eftersom det känns som att de mindre matcherna oftare avgörs av rå talang än den rena tur som många gånger avgör de större.
Detta är på sätt och vis lite synd, eftersom dessa skillnader uppstår på grund av den fullkomliga bristen på lagspel. Det är säkert fullt möjligt att spela taktiskt om man koordinerar med en grupp vänner, men när en grupp främlingar ställs mot varandra urartar matcherna alltid i ett ständigt alla mot alla (om än mot två olika mål).
"Alla på bollen" är en taktik som präglar tillvaron både online och mot ai.
Det påminner mig lite om min ungdoms äventyr i knattefotbollen, där till och med målvakterna ville springa med och avgöra matcherna. Alla vill göra mål, till den grad att spelare kan storma fram för att stjäla en lagkamrats otagbara skott oberoende av huruvida de faktiskt har ett bättre läge själva. Jag vet inte hur många gånger jag har haft helt öppet mål bara för att missa för att en rabiat lagkamrat dundrat in i min sida i en illa bedömd försök att sätta bollen själv. Jag svär tyst för mig själv, och råkar sedan göra precis samma sak när en av mina lagkamrater har ett öppet läge.
Lite av problemet kan nog härledas till att vare sig träningssektionen eller solosäsongen i spelet lär ut någon form av samarbete med de AI-bottar man ställs emot. Dessa är tvärtom lika målgalna som mänskliga spelare. Det finns inte heller några andra spel från vilka man kan ta med sig några användbara kunskaper eller känsla för lagspel in i Rocket League (förutom föregångaren med det tungvrickande namnet #Supersonic Acrobatic Rocket-Powered Battle-Cars) . Spelet är, på gott och ont, väldigt speciellt. Det är möjligt att en ökad lagkänsla växer fram i takt med att spelare lär sig att faktiskt spela spelet bättre, och det vore väldigt välkommet. Jag gillar spelets hektiska vansinne, men önskar att det fanns lite mer än det.
Det finns många möjligheter att pimpa sitt vrålåk i garaget.
Samarbetet blixtrar till ibland, som när jag missar mitt skott på mål och i stället råkar sätta en klockren pass till en av mina medspelare. På reprisen ser det ut som att jag offrade en bra möjlighet för en lagkamrats bättre, och jag önskar att det är så alla tolkar min miss – även om jag vet att de förmodligen är fullt medvetna om att jag egentligen verkligen hade velat träffa mål med mitt skott.
Så jag står med lite blandade känslor inför Rocket League. Jag gillar det som finns. Jag älskar det bara inte.
