Be en gamer att lista de tio mustigaste spelögonblicken och landstigningen vid Omaha Beach i #Medal of Honor: Allied Assault lär vara ett av dem. På min egen lista hamnar det väldigt högt upp. Jag kan fortfarande minnas den skräckblandade förtjusning jag kände när porten slår i vattnet och helvetet brakar loss. Sen hände något. En stor portion av utvecklaren #2015 lämnade företaget för att istället starta #Infinity Ward, och efter det återhämtade sig serien aldrig ordentligt. Istället blev Call of Duty mallen för hur intensiva, hårt scriptade actionspel skulle byggas.
Joaquin Phoenix gör research till sin nästa film
Det har nu gått åtta år sedan sanden på de franska stränderna fläckades av unga mäns digitala blod och mycket har hänt. De två frontmännen på Infinity Ward sparkades för lång och trogen tjänst och b-laget #Treyarch är nu senionerna på miljonvarumärket Call of Duty. Timingen för en nystart av #Medal of Honor kunde inte ha varit bättre. #Electronic Arts har också valt att ta efter konkurrenten och flytta striderna från i mitten av förra århundradet till dagens moderna slagfält. De valde även att låta multiplayerexpeterna på #Dice ta hand om det uppkopplade kriget. Med #Black Ops på ingång bara några veckor efter premiären är det för bäddat för batalj.
Männen med skägg
Kriget i Afghanistan ligger som bekant till grund för händelserna i spelet och vi kliver, eller snarare ramlar, in i handlingen som en av de högutbildade Tier 1-soldater som utför precisionsuppdrag bakom fiendernas linjer. Vi kan kalla dem för männen med skägg. Du kommer att få lära känna två av dessa rakbladsvägrande stridsgrupper, Neptune och Wolfpack. De senare har troligtvis fått sitt namn för att de förflyttar sig med hjälp av fyrhjulingar men det är nog mest kuriosa. Fast "lära känna" känns fel att skriva. Visst är det mycket snack men det rör sig mestadels om kommandon och diverse stridsrop. När spelet är över har ingen av de tre karaktärerna du gestaltar gjort något bestående avtryck. Egentligen skulle det kunna vara en och samma person.
Vad helikoptern aldrig anade var att Transformers produktplacerats i sista sekund
Jag stör mig på smådetaljer. Som när jag och min vapenbroder rensar ett nedsläckt hus med hjälp av ljusförstärkare, fast han inte har något på sig utan bara en turban. Eller när han några minuter senare teleporteras till min sida så att den stundande regisserade manövern inte blir märklig. Skarvarna i de scriptade scenerna är ibland lite väl tydliga, vilket kopplar bort mig från inlevelsen som ett strömavbrott, och ibland tas kontrollen ifrån mig utan någon bra motivering. Däremot är övergångarna mellan de olika grupperna riktigt snyggt gjorda, inte alls lika spretigt splittrade som i #Modern Warfare 2 utan stafettpinnen lämnas över snyggt och prydligt. Jag gillar också hur minimalistiskt gränssnittet är. Det mesta i sifferväg är dolt men går också att locka fram med ett tryck på styrkorset.
Via dejtsajtens automatchning hittade de ett gemensam intresse
När jag tidigare skrev tre karaktärer menade jag egentligen tre personer och en åtta ton tung mordmaskin med rotorblad. Ett actionspel av den här kalibern är inte komplett utan lite fordonsstrider och i Medal of Honor är det en Apache-helikopter som står på menyn. Gräv däremot ner alla tankar på att själv få styra något annat än vapensystemet, det rör sig om en rälsad upplevelse. Dock med några egna kvalitéer, mycket tack vare smart användande av stämningshöjande musik.
Som du kanske förstår är jag inte helt nöjd med den upplevelse kampanjen erbjuder. Att den är relativt kort med sina sex till sju timmars speltid är en sak men det mest skavande problemet är att jag aldrig blir ordentligt upprymd. Knappt någon av striderna får blodet att pulsera i takt med skottsalvorna. Jag krigar mig igenom de tio uppdragen i tron om att snart smäller det till ordentligt. Istället rullar eftertexterna.
