Hoppet står därför till flerspelarläget som svenska #Dice står bakom. Farhågorna (eller kanske önskemålet för några) att det ska smaka #Battlefield grusas redan första minuten online. De vidsträckta slagfälten, fordonen och de många klasserna står inte att finna, istället ligger fokus på intima infanteristrider. Tempot är därför betydligt högre och inspirationen från multiplayersuccén Modern Warfare är svår att missa.

Vid nivå elva ska du lära dig att missa marken

De tre klasserna har vardera tio nivåer att låsa upp och vid varje uppgång får du ett nytt tillbehör eller vapen, såsom rödpunktssikte eller extra magasin. Samtidigt som det hela tiden ger dig något att kämpa för är det inte särskilt nybörjarvänligt. När du som färsk rekryt hoppar in med din rostiga gamla Kalashnikov och möter en hel armé med pimpade bössor är livet tufft. Och kortvarigt.

Till skillnad från Call of Duty, som får sägas vara Medal of Honors naturliga nemesis, kan du dock få tillgång till fnissframkallande leksaker på andra sätt än rena mord. Istället för serier av frags belönas du här med saker som artellerield och raketbeskjutningar av de flesta saker du uträttar. Plantera bomber, skydda objekt och såklart skallskott, som exempel. Allt räknas till poängkedjan och ju högre den är desto kraftigare blir smällen du får förfogande över. Det är svårt att inte le som en tok när himlen öppnar sig, granaterna faller och mitt namn är anledningen till en oväntad högsäsong för gravstenar.

Döden kommer från alla håll

Fast det tar såklart ett par timmar innan jag hittar rytmen, speciellt efter all speltid i Bad Company 2 de senaste månaderna. I början kommer döden från alla håll och ofta hjälper jag den på traven genom att springa rakt in kulregnet, lika eftertänksam som en ettåring som fått sikte på en vattenpöl. Efterhand upptäcker jag banornas flaskhalsar, jag lär känna matchernas rytm och hur vapnen fungerar. Det är också först då jag kan uppskatta den vackert orkestrerade action som bara kan uppstå när vilt främmande har ihjäl varandra.

När du glömt långkalsongerna kan mynningsflammorna hålla dig varm

De olika spelsätten borde erbjuda något för alla. Combat Mission är som Assault i gamla #Unreal Tournament, det anfallande laget arbetar sig igenom en serie mål medan försvararna (såklart) försöker att hindra dem. Objective Raid är #Counter-Strike år 2010 med två bombplatser på en väldigt liten yta. Snabbt och intensivt. Sector Control är som Battlefields klassiska kamp om flaggkontroll fast det tar bara några sekunder att pissa in reviret så matcherna böljar fram och tillbaka i ett hiskeligt tempo. Förutom klassisk lagkamp finns det även ett så kallat hardcore-läge där gränssnittet är lika avskalat som i singleplayer fast du kan inte ens välja att ta fram information om magasin och annat. Du kan också glömma minikartan såvida ditt lag inte skickar upp ett obemannat spaningsflygplan.

Att kampanjen och flerspelarläget drivs av två olika spelmotorer är inget som är direkt uppenbart. Frostbites förstörbara miljöer hålls till ett minimum och eftersom de delar modeller och texturer är det svårt att märka några spelmässiga skillnader. Däremot har utvecklarna valt att bara låta dig ligga på marken och titta ut från hörn i solospelandet. Kontrollerna skiljer sig därför något men de passiva manövrerna är inget som saknas i multiplayer. Är du still för länge på samma ställe kan du räkna med en kniv i ryggen.

Soluppgång, jag hatar dig

Det sägs att detaljerna gör mannen och det stämmer även för spel, särskilt Medal of Honor visar det sig (de ogroomade männen till trots). Samtidigt som kampanjen aldrig lyfter till Omaha Beach-nivåer är den aldrig direkt tråkig; det hinner du helt enkelt inte ha när det finns saker att skjuta i princip hela tiden. Den idag nästan obligatoriska smygsekvensen är till exempel över innan vapenmynningen hunnit svalna från den föregående striden. Multiplayer känns dock mer polerat och där kan jag bli glad av att gevären är täckta av ett tunt lager frost när ett snötäckt bergspass agerar fond till striderna. Detaljerna, som sagt. Utbudet av spelsätt lär hålla mig sysselsatt i många timmar och att hela din insats, inte bara morden, premieras gillar jag starkt. Det är tur för Medal of Honor att onlinepangandet är så pass underhållande, annars hade betyget blivit ett helt annat.