Om du inte har spelat något spel i Fear-serien så är det en sak du bör känna till. Alma är en liten flicka, som oftast går klädd i röd klänning och har långt svart hår. Hennes hobbies är att, med sina psykiska krafter, slita soldater i blodiga små slamsor samt att stå i mörka hörn och skrämma skiten ut intet ont anande spelarkaraktärer. Hon råkar dessutom vara båda huvudpersonernas mor, även om en av dem numera är död (vilket inte hindrar honom från att vara med) och nu är hon med barn igen. Det är nästan så att Lars Norén kunde ha skrivit manuset.
Vardag på FZ-redaktionen: Det är matdags för Calle
Är du förvirrad? Bra, då är vi på samma nivå. #Fear 3 tar vid där det andra spelet slutar men du spelar än en gång som det första spelets huvudperson, den namn- och röstlöse Pointman. Efter att ha räddat världen från Alma, och på vägen fått reda på att hon är din mor, sitter du i ett förhörsrum medan den bror (Paxton Fettel) du precis dödat ligger och svalnar utanför. Men Fettel är inte riktigt död. Hans ande eller spöke (eller vad du vill kalla det) och befriar dig genom att besätta en av poliserna. Därefter vidtar en halsbrytande flykt genom fiendespäckade fängelsekorridorer.
Klara utmaningar för att få xp och levla upp – en rolig bisak
Spelets första halvtimme funkar enligt alla gängse genrenormer som en spellektion där du lär dig gå, huka, hoppa och ta skydd. Vilket funkar ovanligt bra med mus och tangentbord i Fear 3. Förstapersonsperspektivet gör det lite mer utmanande att se vad som försiggår, eftersom du måste titta upp för att se fienden. Men jag tycker bara att det gör striderna lite mer utmanande och spännande, så det är närmast en bonus efter att vi i så många år varit bortskämda med tredjepersonspersktiv när vi sitter i skydd.
