Alien: Isolation

Vad sägs om lite nostalgi? För 8 år sedan släpptes vad jag fortfarande kallar ''ett modernt skräckmästerverk''. Men trots sin ålder så håller Isolation fortfarande än tack vare sin tunga atmosfär och becksvarta antagonist.

Alien-franchisen har alltid varit lite av en mixed-bag vad det gäller tv-spel. Vi har gamla Nintendo-klassiker och så har vi Colonial Marines-fiaskot allra lägst i helvetes djupa avgrund där den hör hemma. Men mitt i smeten så ligger en undangömd pärla. Ett mardrömsscenario som fick liv år 2014. Ett skräckspel som står på lika samma standard som moderna skräckfilmer, vilket är bland annat The Shining och Blair Witch Project.

Jag har alltid fruktat det som jag inte kan se eller höra. Mest tack vare detta spel. Än idag så färgas mina byxor av bruna bromsspår varje gång jag vandrar omkring i rymdstationen Sevastopols sotsvarta korridorer. Min enda vän är rörelse-sensorn som med sitt frenetiska pipande ger mig en ungefär pinpoint om var min långe sotsvarta rymdkompis befinner sig. Jag känner praktiskt taget hur döden själv andas i nacken på mig. Jag vänder mig. Det finns ingen där. Bara liket av människan som varelsen bestämde sig för att ge en stor blöt kyss till med sin utskjutande huggtandsförsedda mun.

Jag fortsätter mig framåt. Otroligt sakta. Jag rekar mig fram med hjälp av kartan jag har över stationen. Jag vet vart alla save-stations finns och vart alla klädskåp jag kan gömma mig i om rädslan vill mig det. Plötsligt hör jag ett väsande. Jag ser dregel på golvet. Varelsen är precis ovanför mig. Och där dog jag på ett ögonblick. Jag stängde av datorn i ren panik. Detta är vad sann skräck och otäck terror känns.

Rörelse-sensorn. Du kommer både älska den och hata den.

Man inser snabbt hur speltonen är bara vid starten. Den gamla Fox-loggan och dess 80-talsslinga ljuder och man når huvudmenyn. Inledningen sätts med ett starkt retrofilter som ger mig sjukt mycket gåshud. Introt är som att titta på en sliten VHS-kassett. Creative Assembly har lyckats i alla lägen här. Och speciellt med spelets retrofuturistiska utseende som kommer få varje nytt Alien-fan att falla på knäna. Nu kanske jag låter som en katt-affisch med hoppfullt motiv men det känns på allvar som att få kliva in direkt i Ridley Scotts skräckklassiker.

Storyn känner de flesta till. Du axlar rollen som Amanda Ripley, 15 år efter hennes mor försvann plus skeppet Nostromo. Amanda är anställd hos rövhåls-företaget Weyland Yutani där hon får reda på att man har hittat Nostromos svarta låda och att den finns ombord på stationen Sevastopol. Med viss tvivel i hjärtat, så hänger hon med en besättning dit för att hämta den. Men redan där så börjar saker gå käpprätt åt helsike och Amanda splittras från sin grupp och blir därav helt ensam kvar på stationen. Hon inser snabbt att något har gått fel. Fruktansvärt fel. Detta är bara början på en oändlig, otäck, sotsvart mardröm.

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att redan back at 2014 så var Isolation en av de mest svettdrypande, intensiva och fasansfullaste spelstunder jag någonsin haft. Något jag står fast vid idag. Ibland då och då tittar jag tillbaka på spelet och tänker för mig själv: Vågar jag fan köra om det igen? När man väl kommer in på stationen så står det solsklart om vad som hänt och kommer hända. Atmosfären är så tung och dryper bokstavligt talat av blod, syra och mjölk-aktig substans som androiderna spyr ut sig när jag matar slag på dom med min gigantiska skiftnyckel. Musiken är väldigt subtilt så den märks sällan av. Det mesta du kommer höra är blippande datorer, din rörelsesensor plus höra våran huvudstjärna krafsa omkring i ventilationstrummorna.

Men oroa dig inte du som är ny med detta spel. Spelet tar god tid på sig med inledningen för att få dig in i rätt sinnesställning innan helvetet verkligen brakar loss. Det kan dröja någon timme innan du ens få se din första skymt av monstret som du kommer utveckla något av en hatkärlek för. Men förutom varelsen så finns det mer att oroa sig för här. Stationen kryllar av illasinnade androider som vill ommöblera ditt ansikte med sina nävar. Dessa är stenhårda jävlar och otroligt svåra att besegra. Det finns också livrädda människor på stationen som har redan fått bekanta sig med skräcken Amanda ännu inte fått fund om. Dessa individer är främlingsfientliga och farligt störda så det är som bäst för dig att röra dig långsamt men ändå snabbt för att inte få onödig uppmärksamhet.

''You're becoming hysterical'' sa den vänlige androiden lugnt medans han krossar min skalle mot väggen.

Det finns alltid något du måste göra i spelet för att få storyn att driva sig. Du har alltid ett mål. En slags destination så du har aldrig tråkigt. Det är just dessa uppdrag som verkligen tar bokstavligt talat död på mina nerver. För Isolation håller dig verkligen inte i handen som dagens skräcktitlar. Du får snällt leta upp stationens väl-placerade save-stations om rädslan får grepp om dig. Se bara till att omgivningen är säker då chansen är stor att du slutar som en hög av köttfärs av monstret eller av androiderna under de stunder du är ouppmärksam. För att överleva det mesta så får du samla på dig komponenter av olika slag för att kunna tillverka Molotov-cocktails, EMP'S, granater, etc. Inte helt olikt om hur det funkar i Last of Us Part 1 och 2. Men var alltid på din vakt och reka alltid efter kartan då det alltid finns illasinnade fiender överallt. Du måste vara smart och planera din rutt för att ta dig förbi vakter och androider etc. Men att komma undan monstret eller att ens försöka undvika det kan du fetglömma. Den följer ingen planerad rutt som en Metal-Gear-soldat. Den finns där för att spåra upp dig och döda dig. Alla save-stations ligger på alla möjliga platser så det kan ta ett tag att hitta en. Mycket kan gå otroligt fel för dig, men det är just sånt som gör upplevelsen samt alla konfrontationer ännu mer spännande.

Nu vill jag dock prata mer om våran main attraction, Xenomorphen. Den utgör den största faran för dig. Med tack vare av intelligent AI så agerar den mycket som ett rovdjur på jakt efter sitt nästa offer. Varelsen visar sig inte de första timmarna, men man känner dess närvaro konstant. Jag hör den bullra omkring i ventilationerna hela tiden. Jakten kändes som om den pågick redan från början, även om den inte försökte konstant döda mig. Tack vare dess AI så finns det i stort sett ingen möjlighet alls att kunna förutspå hur den kommer bete sig eller vart den ska gå härnäst. Men med hjälp av min fega natur och gammal stealth-vana så lyckades jag undkomma döden ett antal gånger. Men dessa är väldigt få.

Du kan inte skada varelsen på något sätt så vill du fly med livet i behåll så gör du bäst i att hålla dig utanför dess synfält och försöka vara så tyst som möjligt. Ibland händer det många gånger att Xenomorphen försvinner och man tror man är säker. Men vips, så kan den stå där väntandes på dig att runda ett hörn eller gå förbi under en ventilationstrumma. Det finns en del där man måste hämta medicin åt en skadad besättningsmedlem från en övergiven sjukhusavdelning. Jag var på väg upp för en trappa en gång och med en stort smäll så föll en ventilationslucka mitt framför mig och jag såg den långa dolkförsedda svansen komma ner från ventilationen. Jag hann turligt nog gömma mig under en säng innan besten hann få syn på mig. Musiken nådde sitt crescendo och under den stunden jag fick se H.R Gigers slemmiga filmmonster i sin fulla glans så var jag livrädd bortom allt förstånd. Jag hade tur och överlevde.

Att vara snabbare än den andra snubben har aldrig känts så rätt som här.

Det finns skjutvapen i spelet, men bara eldkastaren har effekt på Xenomorphen. Dess flamma kan skrämma iväg besten vilket ger dig ett par sekunder att antingen fly till nästa destination eller för att helt enkelt gömma dig i något av klädskåpen. Nackdelen är dock att den bekräftar din närvaro samtidigt som du gör den redigt förbannad på samma gång. Så det gäller att kläcka fram en plan att distrahera varelsen tillräckligt länge för att du ska kunna ta dig bort från honom. När monstret inte vet var du är så kommer den på jakt, oftast med upprätt rygg, svansen släpandes i marken, och gå med riktigt tunga fotsteg. Ser den dig så ryggar den likt en katt, väser hotfullt och sprintar sedan i full fart mot dig med ett öronbedövande vrål. Har du inte eldkastaren med dig så är du körd.

Sitter du för länge i ett skåp och trycker så kommer monstret tänka efter och fatta: Vänta lite...? Då kommer den leta under bord och genom skåp. Då är du stekt. Det blir dock ännu otäckare när Xenomorphen tröttnar på att leka hide-and-seek och låstas som att den har försvunnit. Då väntar den på dig någonstans runt området. Vare sig det är runt ett hörn i en korridor eller en ventilationstrumma. Så håll alltid koll efter saliv som droppar ner från taket. Men det är inte bara monstrets AI som briljerar i detta 8-år gamla spel. Animationerna är otroligt välgjorda, dock att animationerna i alla cutscenes kunde ha varit något bättre. Även rök och eldeffekterna håller hög klass.

Spelkontrollen känns fortfarande än idag väldigt tung och klumpig, vilket passar Amandas karaktär som inte är förberedd att kunna hantera denna sortens trauma. Jag älskar hur så små uppgifter som att låsa upp en dörr kräver spelarens medhjälp. Alla pussel och låsmekanismer blir sällan alltför svåra, men under tidspressade eller livshotande situationer så kan det bli lite av en skrämselfaktor för dom som inte har nerver av stål.

Alien Isolation är långt ifrån utdaterat. Det är än idag ett av de snyggare skräckspelen jag sett.

Men det finns alltid ett minuskonto. Storyn bidrar inget särskilt nytt och slutet känns helt absurt. Jag känner också att det var lite väl synd att alla invånare på Sevastopol öppnade eld mot mig trots att jag inte utgjorde något slags hot. Sen kan det kännas för otroligt många att spelets längd som klockar på 18 timmar kan vara något utmattande. Men jag som är öppen för en dynamisk och fasanfull katt-och-råtta lek stör mig inte mycket på det.

Alien: Isolation är ett vackert spel. Läskigt på starka nivåer med ett intelligent hot som konstant finns omkring dig. Jag väntar ännu idag på att någon (snälla, Creative Assembly) ska axla på sig rollen att göra en uppföljare till detta mästerverk. Vill du ha något läskigt som har en stort chans att ge dig men för livet? Då har du hittat rätt.