Drakan: Order of the Flame - Vill du rida en drake?

Jag kommer aldrig glömma det. Dimman låg tät över de snöklädda bergstopparna jag flög förbi med min illröda drake. Vi befann oss så högt upp i skyn att det inte ens gick att se marken nedan. Den episka musiken och drakens dånande vingslag under mig lullade in mig i en slags fantasifull ro, när det ur dimman, trädde fram ett par andra vingar- svarta, spindellika, som en sjuk fågel - och gröna eldklot började slungas vårt håll. Det här var inte längre endast en drakfärd - det var en luftbatalj mellan bevingade skräcködlor.
Vissa spel har ögonblick som följer en resten av livet. Drakan har flera.

Drakan: Order of the Flame är ett actionäventyr utvecklat av Surreal Software och publicerat av Psygnosis som släpptes till Windows 1999. I spelet följer vi krigaren Rynn, i hennes jakt på sin kidnappade bror Delon genom tidiga, grovhackade polygona landskap. Spelet skiftar mellan att låta dig slåss som Rynn i en hack-and-slash-packat grottkrälande och flyga runt med henne på draken Arokh i vidsträckta panoraman karaktäriserade av eldsprutande strider med andra drakar i en disig himmel.

Spelet kom ut tre år efter en annan hjältinna gjorde sin debut i spelvärlden och med den skakade om dess grundvallar. Men till skillnad från den kantiga hjältinnan blev den någorlunda mer detaljerat renderade Rynns närvaro i spelvärlden kortlivad, vilket är synd, för både konceptet och det faktiska spelet hon figurerar i är något av det häftigaste 90-talet lämnat efter sig, som aldrig heller riktigt efterföljts. Skyrim må ha drakar, men du får aldrig kontrollera någon av dem till den grad du får göra det här.

Jag spelade Drakan först som en demo - jag tror det var från någon CD-Gamer - och var mäkta imponerad redan då. Faktumet att man ohindrat kunde skifta mellan att springa runt och slåss som Rynn eller istället rida runt med Arokh på för tiden häpnadsväckande höjder gav verkligen ett ljust sken av spelens framtid. Det var en frihetskänsla som för mig var smått oslagbar och jag inte skulle uppleva igen förrän i något av de senare GTA-spelen. Inte för att Drakan är ett helt öppet spel. Både storyn och många av nivåerna är rätt så linjära, både i mål och delmål, men särskilt de banor du får välja att springa runt som Rynn eller istället göra samma samma resa flygandes på Arokh låter dig verkligen sträcka på dina vingar som spelare - bokstavligen.

Det var först mycket senare jag spelade spelet i sin helhet och då till min stora förvåning upptäckte att drakflygandet inte dyker upp alls i spelets första nivå. Istället spelar du som Rynn alena i spåren av en attack på hennes hemby och i jakt på hennes kidnappade lillebror. Till skillnad från Arokh är Rynn tämligen klen och du behöver verkligen vara snabb på fötterna för att inte överrumplas av alla orcher, wartoks (vildsvinsliknande jättemän), spindlar och långarmade, mardrömsliknande scavengers som står i din väg.

Du börjar spelet med ett kort, fjuttigt svärd, men inom kort kommer du utöka din arsenal med nya vapen som alla har sina för- och nackdelar. Alla vapnen i spelet har en viss hållbarhet innan de går sönder förutom svärdet du börjar med. De är också olika i hur mycket skada de orsakar, hur snabbt de kan svingas och hur långt de når med varje svep. Du kan utföra olika specialattacker med en kombination av knapptryckningar på musen och tangentbordet, men för det mesta är den bästa taktiken att backa ifrån dina fiender medan de attackerar eller försöka springa runt dem i en cirkel medan du svingar så snabbt du kan. Du kan blocka inkommande attacker, men då behöver du stå stilla och du tar fortfarande 25% av skadan du skulle tagit annars. För situationer du blir överrumplad av fiender från alla håll har du magiska kristaller som kan föröda allt i din omgivning, och för fiender du vill hålla gott om avstånd ifrån kan du använda din båge - dito för fiender som försöker hålla avstånd från dig.

Det tog mig ett bra tag att överge min tendens av försöka spara alla värdefulla föremål och vapen tills när jag verkligen behövde dem, men spelet ger bra incitament att hålla de i rullning då striderna är rätt så knepiga utan dina bästa vapen tillhanda, samt att du hela tiden hittar ny utrustning och din ryggsäck samtidigt är så förtvivlat liten. Till slut slängde jag till och med bort mitt startsvärd, som trots att det var oförstörbart inte kändes värt de två "inventory slots" det ockuperade, inte när jag istället kunde plocka på mig hälsodrycker och magiska pilar.

Striderna till fots är rätt så styltiga, men det vägs upp av hur invecklade och brutala de är. I dina bataljer mot allehanda troll och monster händer det titt som tätt att en eller annan kroppsdel flyger av från fienden i stridens hetta, med blod utpulsande i takt med odjurets döende hjärtslag, tills det kollapsar av sin blodbrist. Det kan vara händer, trynen eller hela torsos separerade från sina ben som förvirrat står kvar någon sekund innan de faller. Samtidigt finns det fiender med rustning och sköld som inte bara är en visuell "touch" utan faktiskt blockerar eller skyddar mot dina attacker, om du inte attackerar mot bestens svärdsarm och använder något av dina pansarbrytande vapen. Liksom du kan ducka undan fiendens svep mot din huvud kan och gör fienden detsamma. Alla fienderna är också fysiskt där i världen, inte bara en hitbox som registrerar om de blir träffade eller ej, vilket jag blev smärtsamt påmind om när jag en god bit in i spelet lyckades jag dräpa en jätte, som kollapsade på mig, med resultatet att Rynn mosades.

Det var många spel vid tiden där våldet var väldigt uppskruvat, men att se det idag känns mest charmigt. De stora polygonerna och det tidstypiska röstskådespeleriet får övervåldet att framstå som nästan komiskt, men jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det bidrar till att få världen att kännas levande, interaktiv och karismatiskt rå på ett sätt döda polygoner eller pixlar inte kan.
Efter några blodfyllda äventyr som Rynn hittar vi Arokh slumrande i en bortglömd kammare och det är först nu vi får spelets egentliga story presenterad för oss, i form av en gummas röst ojande över stiliga illustrationer på gamla magiker, troll och drakar. Arokh är till en början föga imponerad av Rynn som är där för att binda sin stjäl till hans, för att tillsammans bli drakkrigare, som delar sitt liv och sin död, liksom i forna dagar, och på så sätt sätta stopp på monsterinvasionerna och finna hennes lillebror. Men några stöddiga ord och manöver från Rynn senare och Arohk börjar nästan lyda Rynn som en dresserad hund. Man kan till och med vissla på honom att komma och gå fot.

Och när ni till slut ger er ut i den snötäckta Wartoks Canyon är det en enorm skillnad som väntar. Arokh kan flyga vart du än vill, upp i skyn och ner i de djupaste avgrunderna, slunga eldbollar eller fräta ner sina motståndare med en eldkastarliknande stadig eld. När du dyker ner från höjder glider Arokh fram likt ett flygplan och kan till och med spinna runt som självaste röda baronen. Fiender som du som Rynn behövt hantera med försiktiga manöver är för Arokh endast piñatas som exploderar i köttiga stycken när han fläker ur sig sin farliga andedräkt. Om du väl springer runt på marken som Rynn kommer Arokh följa dig i luften och bränna fiender runt om dig. Om du skulle stå i vägen ropar han på dig att flytta på dig så han kan attackera och om du ger dig in i en grotta han inte kan klämma sig in i meddelar han att han väntar utanför.

Det finns fortfarande meningsfullt motstånd för Arokh, men skillnaden är påtaglig. Förutom de i ingressen nämnda drakarna skjuter fiende pilar, spjut och brinnande ballistprojektiler mot dig i skyn. I senare kapitell stöter du på jättar som slungar explosiva tunnor mot dig och när de tar slut greppar de istället tag i "allierade" monster som får fungera som ammo. Det är väldigt komiskt att se hur en orch kommer flygandes med ett skrik och gibbas mot en vägg, enda tills jätten får tag på dig och gör detsamma med Rynn.

Spelet är inte alltför långt, cirka 10-20 timmar beroende på hur du spelar, men det är fyllt med magiska stunder. Så som när du lämnar de snöiga bergen efter dig och istället ger dig ut i en vidöppen tropisk skärgård fylld med drakar och, ödlefolk och succubi. Ödlefolket är utrustade med kanoner och armborst och det händer då och då att de råkar träffa varandra i korselden och då helt ignorerar dig för att istället börja ett intensivt inbördeskrig med sina skjutvapen. Det roliga med alla fiender är att de verkar dela röst med draken, och deras djupa, puckade läten när de upptäcker mig får mig alltid att tänka att jag pratar med en nyvaken Arokh. Långt in i spelet hittar du ett enormt svärd (sorgespridaren) som gör alla andra vapen obsoleta, då det likt ditt första är oförstörbart och samtidigt stjäl fiendens hälsa med varje attack. Alla "fängslade själar" jämrar sig i takt med varje svärdshugg och jag börjar smått ifrågasätta just hur mycket av en hjältinna Rynn är.

Det finns också saker som kunde ha förbättrats. Spelets pusselinslag kommer rätt plötsligt utan någon hint att det ens är något man ska förvänta sig, då spelet dessförinnan, i åtskilliga timmar enbart bestått av slagsmål, lätt plattformande och drakflygande. Det är inte att pusslen är särskilt svåra, det är mest att man fastnar i ett rum för att det finns mekanik i spelet man inte ens varit medveten om att den finns där - fysik som dessförinnan lyst med sin frånvaro.

Det är också lite väl många nivåer du spelar som Rynn utan Drake, även i senare bitar av spelet, och eftersom du blivit van att flyga runt som en drake blir Rynns oförmåga att springa fort märkbar, istället joggar hon fram i sansad takt. När du väl styr Arokh förblir hans eldkastare spelets bästa vapen, även om han får nya andetag att spreja fienderna med i senare nivåer, såsom frost, åska, gift och magma, för de kan inte mäta sig med eldkastaren som får allt att gibbas inom en sekund och således var det den attacken jag använde nästan uteslutande, men o andra sidan är den hemskt rolig att använda, särskilt med tanke på de blodiga effekterna.

Slutsats

Det finns något väldigt charmigt med Drakan. Om det nu är det sena 90-tals-övervåldet renderat i härligt stora kantiga polygoner, eller det tidstypiska knaggliga röstskådespeleriet, den oförlåtande svårighetsgraden eller faktumet att du i stora delar av spelet rider runt på en röd drake och tampas i luftstrider med andra vidunder.

Det är få spel som låter dig göra detsamma och det är synd.
För vem vill inte rida en drake?

Spelet fick en också en uppföljare till PS2 2002, jag har god lust att pröva den nu, men var har jag lagt min PS2?