[TD] Måndagskrönikan: Flyktbeteende

Helgen är förbi. Det bjöds på varma dagar, timmar för reflektion och vila, vågsvalp och vackra moln som flöt förbi majestätiskt på himlen som gamla segelskepp på väg mot den avlägsna horisonten. När morgonen anlände steg verkligheten oinbjuden in i alla sinnen. . .

Jag sitter vid matbordet med badrocken tätt omkring kroppen medan tallrikarna i köket splittras i tusen bitar. Marken skakar och husen utanför faller ihop i stora högar av rökmoln och skarpa skärvor av en nedbruten civilisation. Människor ligger döende eller är köttklumpar som torkar i solen. Kulorna viner, granater sprängs och luften luktar död. Det är precis som vanligt – för någon annan. Inte för mig. Jag är fast i en dålig dagdröm och inser inte att jag per automatik – som den nyvakna gestalt jag ska föreställa blinkar bort hemskheterna jag nyss läst eller sett små klipp av, som om det vore det mest naturliga i världen, och det är det.

Jag går till kylskåpet och sätter in allt prydligt igen. Dörren glider igen med en svag suck. Sedan sätter jag mobilen på laddning och letar upp dagens kläder. I badrummet är fukten kvar på spegeln efter duschen. Usch så jobbigt det är, tänker jag och blir rasande på mig själv omedelbart. Jobbigt? Det vore jobbigt om det inte fanns ett badrum överhuvudtaget eller vatten att skvätta på kroppen. I vilken verklighet lever jag egentligen? Vad är jag egentligen medveten om, och vad väljer jag bort för att ta mig genom dagen? När blev motstridiga känslor en del av våra liv?

Plötsligt blev morgonen väldigt besvärlig.

Världen verkar stå på gränsen till att explodera. Galenskaperna är legio. Vi balanserar på en knivegg och vet inte vad vi ska göra för att ta oss vidare. Varje steg mot fred möter motstånd. För en sekund byter humanismen ansikte och mitt Sverige bär totalitarismens skeva leende. Man kastar inte sten i glashus, rättare sagt man kastar blod i vinden och hoppas den blåser åt andra hållet.

Tidningsrubrikerna ropar ut krig, miljökatastrofer, politiska cirkusar och ännu en ny kris som vi förväntas bära på våra ömma axlar. Ofta blir det humoristiskt: “Don’t you own a suit?” – är uppstarten till tondöva frågor från människor i maktens centrum, eller rättare sagt humanismens vakuum. Sociala medier fyller resten av tomrummen med konflikter och klagomål, skandaler och åsikter i överflöd som vi aldrig bett om eller ens förstår oss på. Det går inte att blunda – allt kräver uppmärksamhet, allt på samma gång. Nu, nu, nu!

I detta kaos uppstår ett märkligt tabu: att vilja fly – från verklighetens krig till de fiktiva, från de verkliga döda barnen till de datorgenererade soldaterna som försöker erövra flaggor eller ta kommando över gula områden på påhittade kartor. Vi blir ett med dessa spel, för en stund – att inte orka ta in varje skrikande pushnotis har blivit en gemensam norm. Vi accepterar det. Det har blivit det nya svarta, men ändå känns det för vissa av oss som ett svek mot världen, de döda som aldrig kommer få leva här sida vid sida med oss.

Min soldat stupar. Fem sekunder senare är han tillbaka, återställd och vital, och hans familj kommer aldrig att sörja hans bortgång. Jag hinner tänka på något annat men är snart tillbaka i spelet – tillbaka där jag, i mitt undermedvetna, gör världen till en bättre plats att leva i. På något sätt är jag stolt. Min egen organism är fantastiskt vital och känner ingen skam. Det där med verklighetsflykt är ju bra, allra mest för mig själv.

Flykt är inte feghet. Flykt är syre. Spelen, konsten, föreställningarna – alla de där sakerna som ibland avfärdas som ”bara underhållning” – är i själva verket det som gör att vi kan stå ut. När jag vandrar ensam i konsolkulisserna, när jag försvinner in i en berättelse utan tid och rum, tystnar bruset och skriken för en stund. Jag får chansen att samla ihop mig, hitta styrka och känna något annat än den malande oron som världen matar oss med. ”Rädsla är bra för ekonomin”, sa någon klok gubbe en gång i ett land där han sov tryggt om nätterna.

Jag svär, skammen vill ta över ibland, men flyktbeteendet betyder inte att vi stänger av för alltid. Det betyder bara att vi laddar om. Kroppen behöver sömn, och hjärnan behöver dagdrömmeri där fiktion inte är en exakt spegelbild av världen, snarare en idealiserad sådan där ond, bråd död inte är lika vanligt som molekyler i luften.

Det är OK att vara lycklig i en värld som brinner. Tror jag.

Kanske är det just därför kulturen överlever och frodas, trots krig och kollapser, trots mörker mitt på ljusa dagen. Människor behöver berättelser för att minnas varför det är värt att fortsätta leva, och ska vi sluta leva för att alla inte kan det? Vi är levande paradoxer. Vi borde studera oss själva med lupp.

Jag kastar ut en livboj. Vi är mer än vår oro.

När skorna är på är det dags att gå ut med soporna. De ihopskrynklade pappersbitarna och matresterna är facit i hand. Från det ljusa till det mörka är vi besjälade med entropi.

#walter_iego
#blogg

Ni har så rätt båda två. Det som förvånar mig med andra och mig själv, är hur snabbt vi förändrades, och det går inte att komma undan känslan att vi inte kan göra något. Hur och på vilket sätt kan vi stoppa ett krig i ett annat land? Genom att ständigt ta del av alla nyheter? Det går ju inte heller, och vi måste göra det vi behöver för att må bra. Att ständigt matas av negativitet gör inte livet bättre.

Det får mig ofta att undra hur människor mådde under alla andra segdragna konflikter, som första och andra världskriget.