Blue Prince - Det perfekta pusselspelet?

För att ge lite bakgrund till mitt resonemang och betyg av Blue Prince vill jag börja att ge er en kort bakgrund om min spelhistorik. Bara hoppa över de första tre styckena om det känns ointressant men det har stort inflytande på hur jag ser på Blue Prince.

Jag började med PC-spel 1986. Det var Dig Dug och Paratrooper i CGA innan det rullade vidare på 90-talet med en stor era av äventyrsspel (allt från Sierra & LucarsArt) och FPS:ser. Äventyrsspelen förr var ofta ologiska och med begränsad kunskap i det engelska språket var det med brute force man lyckas lösa pusslen.

Frustrationen över den begränsade framdriften existerade knappt då man var 10 år och “fick sitta framför datorn” även om jag också vill hävda att spelen var svårare förr. Quake, Civilization, Dota 2 & Witcher 3 ligger mig varmt kring hjärtat men det var på julafton 1993 som ett annat spel gjorde entré i mitt liv. Mitt första renodlade pusselspel, mitt första cd-rom spel. Jag hade fått Myst i julklapp av min mor. Myst var fantastiskt på sitt sätt med logiska pussel men det är rätt speciellt och jag förstår att det inte gillas av alla.

Nu såhär nästan 30 år senare är jag fortfarande en gamer men har väldigt svårt att fastna för nya spel. Jag är inne på FZ oftare än jag byter kalsonger men jag “fönstershoppar” mest spel numera. Har koll på allt som släpps men tröskeln att lära sig något nytt är för hög. Orken och tiden när man är småbarnsförälder existerar inte och jag hamnar oftast i att jag spelar “gamla beprövade guldkorn" trots att man för en gångs skull i livet har råd med fläskig gamingdator.

Det är här Blue Prince kommer in i bilden. Jag vill hävda att Blue Prince, även om det är ett pusselspel, bör tilltala en mycket bredare publik. Och tröskeln för att börja spela, den existerar inte. Du förstår spelidén och dess grundläggande mekanik direkt och sen börjar resan. Du spelar som pojken Simon P. Jones som precis har ärvt ett enormt mansion, Mt Holly estate, av din mors morbror. Arvet är dock villkorat. Du, Simon P. Jones, måste hitta det gömda rummet, “nr 46”, i det mansion som endast verkar bestå av 45 rum.

Du spelar i ett förstapersonsperspektiv och spelmekaniken går ut på att du skapar en Blue Print, en ritning över huset, där du “drar” 3 rum varje gång du öppnar en ny dörr. Varje rum du kan välja har unika egenskaper som antalet dörrar, specifika pussel osv. För att göra det mer komplicerat får du inte övernatta i huset och när varje ny dag påbörjas har rummen och dess ordning försvunnit och du börjar om på nytt. Du är också begränsad till ett fast antal steg varje dag och när dessa är slut så avslutas dagen.

Det kan låta relativt trivialt men spelskaparna har lyckats med något unikt och du känner att du allt som oftast gör framsteg mot ditt slutgiltiga mål. I vissa rum finns pussel som ger dig verktyg att komma vidare eller påverkar nästa dag. Pusslen känns generellt sett “lagom” svåra. Rummen har även många detaljer som ger dig ledtrådar till historien och hur du skall komma vidare. Säger din magkänsla att något är betydelsefullt så stämmer det troligtvis. De har även lyckats skapa så att du som spelare kan använda dig av olika strategier för olika planritningar vilket gör att varje ny runda, dag, känns fräsch då du jagar olika mål.

Det är också ett spel jag tänkte mycket på när jag inte spelade det. Precis som när man fastnar i hur man ska lösa ett programmeringsproblem så kommer lösningen när man minst anar det. I duschen, vid middagsbordet eller när man söver barnen.

Sällan har uttrycket “dolt under ytan” beskrivit ett spel så väl som i fallet med Blue Prince. Under genomspelningen blir jag flertalet gånger “blown away” av vad spelskaparna har lyckats åstadkomma och det är mycket kärlek investerat i skapandet där inget lämnas till slumpen. Spelet har också en speciell estetik som jag själv tycker är mycket vacker och tillsammans med musiken skapar det en mysig stämning.

Är spelet felfritt? Nej, det finns ett par pussel som jag “typ” förstår hur jag ska lösa men inte riktigt orkar med, de är dock få. Spelet känns helt buggfritt men av någon konstig anledning stöds inte Ultra Wide upplösning då jag gärna hade spelat det i 3440*1440.

Min största kritik är dock några val som spelskaparna gjort när det kommer till “vad behöver jag genomföra för att klara spelet”. När eftertexterna rullat färdig sökte jag svar på internet på ett par pussel som jag inte hade löst. Det visade sig då att det fanns så mycket mera som jag missat i min första genomspelning. Väldigt mycket relaterat till berättelsen men även annat. Jag önskar att jag hade “tvingats” att lösa ett par pussel till för att bli exponerad av de ledtrådarna som leder upp till slutfinalen.

Det blev lite av ett antiklimax, “här sitter jag och känner mig smart och stolt för att jag för en gångs skulle orkat ta mig igenom ett helt pusselspel” och istället får jag “du har inte fattat ett skit lilla vän”. Jag sökte en liknande förklaring efter att ha slutfört Bioshock Infinite men blev då överraskad av alla detaljerna i den komplexa historien. Det kändes bara upplyftande men i Blue Prince, som är ett pusselspel, fick det motsatt effekt.

Påverkar detta mitt slutomdöme av spelet? Nu när en månad har passerat och min sårade självkänsla för en utebliven egotripp lagt sig är svaret “nej”. Blue Prince är magiskt bra! Jag spelade färdigt spelet samma helg som det var Battlefield 6-beta. Fattar att det är helt olika spel genres men jag slogs ändå av tanken när jag spelade Battlefield att “jag gjort det här förut, detta är lite snyggare osv”. Blue Prince är något helt unikt som jag kommer att minnas en lång, lång tid framöver.

Tack, håller med om att det är GOTY.

Tack, sällan känns tiden så väl investerad. Ge det ett par in-game dagar till så kommer du att vara hooked

Om du lyckas ta dig tid och spela det så hade en kommentar här i tråden uppskattats. Vore intressant att höra en professionell recensents tankar kring spelet

Har missat folks "tolkningar" av "loren" i spelet Var inte så investerad i själva historien, mer av lösa pusslen.