Assassin's Creed: Freedom Cry (Windows)
Plattformar: PlayStation 3/4, Nintendo Switch, Windows (testversion), Xbox 360/One
Release: 2013
Att låta Adéwalé fronta i Saint-Dominigue efter ett skeppsbrott år 1735 är sig kanske inte så underligt med hänsyn till det DLC Freedom Cry agerade till Black Flag. Desto mer intressant är det faktum hur det fokuserar på slavhandel i den Franska kolonin och dess tillhörande mörka, snudd på ogreppbara, människosyn.
I mångt och mycket ett oerhört avskalat Black Flag finns det inte speciellt mycket att göra i Freedom Cry och de timmar man spenderar med spelet dedikeras Adéwalés allt starkare vilja att bidra till en framtid med frihet för slavarna.
Med utgångspunkt i Port-au-Prince och ett samarbete med stadens trådhållerska på lokala horhuset, Bastienne Josèphe, vävs band med Marooner som inom kort slåss sida vid sida med Adéwalé likt de lönnmördare han egentligen för sig med.
Och de blir fler och fler, i takt med att Adéwalé frigör slavar. Jagade slavar, skadade slavar, slavar till salu, fängslade slavar på land och till havs, slavar mitt i bestraffning, och slavar på plantager.
Med endast ett lite större område i Port-au-Prince börjar dock dessa aktiviteter snabbt gå på rundgång, exakt samma sekvenser drar igång om och om igen. Vad som först upplevdes som något som buggat ur blev snabbt till trista medvetet designade repriser av redan avverkat material, men då antalet frigjorda slavar direkt påverkar tillgången på bland annat uppgraderingar är det bara till att gilla läget.
Att åka runt ute på stora öppna havet med ett enormt skepp är ett återkommande inslag, dock med få platser att besöka (ett par plantager, några små öar samt platser lämpliga för fiske) och rätt repetetiva bataljer som aldrig blir mer storslagna än vad de få skeppsuppgraderingarna tillåter.
En och annan fridykning kan Adéwalé också hinna med.
Det är inte det att Freedom Cry egentligen gör något nämnvärt dåligt, eller att det inte skulle gå att spendera en sisådär tio timmar med dess innehåll även om antalet uppdrag kampanjen består av inte är fler än nio, men när berättelsen nått dess slut finns där inte mycket att återvända till.
Närmast i känsla skulle väl vara Bloodlines till PSP som känns som det lirar i ungefär samma omfattningsmässiga liga, även om Freedom Cry rent innehålls- och variationsmässigt springer i cirklar runt den bärbara upplevelsen.
Ingenting hinner dock riktigt blomma ut.
Där finns inga platser där man verkligen kan dra nytta av den parkour serien gjort sig känd för. De storslagna miljöerna är få till antalet även om grafiken rent allmänt absolut lever upp till arvet från Black Flag. Stridandet är kompetent (muskedundret som kan skjuta flera fiender på en gång är en favorit), som väntat, men utöver ett par plantageräder och något enstaka uppdrag aningen mer våldsamt än övriga får man mer eller mindre leta upp slagsmål om det är vad man är på jakt efter.
Och när allt är över, ja, då är känslan av att det hela tedde sig lite avsnoppat svår att skaka av sig.
Som fristående spel lever Freedom Cry inte upp till förväntningarna. Det känns ofullständigt, knappt färdigt. Men om det är mer av Black Flag man vill ha, i light-version, så... absolut.
Om så bara för det tema som avhandlas.