Vad avgör hur mycket ett spel får kosta? Frågan slog rot i skallen när prislappen för Prince of Persia: The Lost Crown dryftades. Ett spel som kostar strax över 500 kronor.

"Priset är för högt för ett sådant spel" skrev någon och spontant vill jag utbrista: "Absolut inte. Det är ju ett 20-30 timmar långt lysande metroidvania!" Samtidigt vill jag direkt säga emot mig själv, för inte ska väl spel prissättas för antalet timmar de ger oss? Det låter skevt. En taxameter känns som fel väg. För även om ett spel kan skryta med tusen timmar kan det samtidigt vara tusen mediokra timmar. Det är inte valuta för pengarna, snarare ett straff.

Men om inte prissättningen vilar på spelets storlek – vad ska den då baseras på?

"Priset sätts aldrig utifrån vad spelet kostar att göra, utan från vad vi är beredda att betala"

Ska utvecklingskostnader spela in? Ja, det är ju logiskt ur spelmakarnas perspektiv, men som konsument skulle det kännas konstigt om spel A kostar 300 kronor mer än spel B, trots att de liknar varandra. Men. Priset sätts aldrig utifrån vad spelet kostar att göra, utan från vad vi är beredda att betala. I en perfekt värld skulle jag vilja att spelets kvaliteter speglades i prislappen. Säg att Gollum kostade 50-lappen (som mest!) medan Baldur's Gate 3 som sig bör är fullprisspel.

Samtidigt kan inte maxpris sättas efter ditt och mitt tyckande. Ungefär lika orimligt blir det att börja prissätta efter tekniskt utförande. "En krona per polygon!" Nej, där backar vi direkt.

Det finns egentligen ingen rimlig måttstock att gå efter, och den krassa sanningen är att detta är något vi gamers slipper fundera på. Priserna sätts över våra huvuden och det är vår berömda magkänsla och erfarenhet som får avgöra hur mycket ett spel faktiskt får kosta.

För egen del tycker jag att drygt 500-lappen är rimligt att betala för Prince of Persia: The Lost Crown. Det baserar jag på en mix av spelets storlek men framför allt för det (oväntat!) höga snittet. Samtidigt lade jag det direkt på min önskelista med vetskapen om att det någon gång i år lär reas ut för, säg, halva priset. Jag erkänner: det är ännu mer rimligt för plånboken. Sedan kan man förstås pröjsa för en månads Ubisoft+ och då komma undan med knappt 200 kronor.

Det är vi själva som avgör vad som är en lämplig prislapp.

För så är det också. I detta tidevarv när spelpriserna överlag höjts har tjänster som Xbox Game Pass blivit än mer attraktiva. Det är mindre prisskillnad på ett helt års Game Pass och ett sprillans nytt Spider-Man 2 på PS Store än vad som rimligen borde vara möjligt.

"Botemedlet mot osunda prislappar är ganska enkelt: sunda strategier"

För att återknyta till min fråga – vad avgör hur mycket ett spel får kosta? – landar jag i att det är upp till var och en, och för egen del: från fall till fall. Vissa spel kommer jag alltid att köpa på releasedagen, kanske till och med dyrgripar till samlarutgåvor som är mycket krafs och plast. Det gör ju mig glad. Samtidigt har jag gjort det till en slags sport att fylla mina önskelistor och försöka tajma de bästa reorna. Att göra kap skänker mig alltid ett härligt pirr.

Om sanningen ska fram köper jag också fler spel än jag lyckas konsumera. Det släpps oerhört mycket och mycket av det som släpps är också bra. Jag borde kanske lära mig av detta, men har märkt att jag utöver mitt spelintresse också har ett köpa spel-intresse.

Nåväl. Oavsett om det handlar om att köpa färre spel eller fler på rea får vi alla hitta strategier för våra investeringar. Jag köper absolut inte färre spel nu, men jag köper smartare. Om en prislapp skaver väntar jag. Spelet blir inte sämre för det. Snarare tvärtom.

I slutändan är botemedlet mot osunda prislappar ganska enkelt: sunda strategier.