Battlefield: Bad Company

Pansarchock och körglädje

Lägg till en imponerande uppställning av fordon: humvees, pansarbilar, tanks, patrullbilar, båtar, helikoptrar och till och med en liten golfbil. Samtliga är ytterst välkonstruerade och är precis lagom lätta att hantera utan att det blir för simpelt. En, för mig, ytterst trevlig överraskning är att man i samtliga fordon kan välja kameravy och växla mellan den traditionella där du ser fordonet snett bakifrån och en mer inlevelsefull ”cockpit”-vy. Känslan av att köra en Bradley genom ett vackert grönskande fält i högsta fart, fara igenom staket och växtlighet utan att väja och flygande studsa ner för en kulle, allt med rotig gammal folkmusik i (pansar)bilradion, är sublim. För min del slår det GTA IV i körglädje. Men det är nog bara jag.

Fantastiska Frostbite

Att den så hypade Frostbite-motorn skulle hålla måttet var inte helt säkert. I alla fall jag var inte helt såld efter en tidig demonstration. Men håller gör den definitivt. Bad Company är snyggt, riktigt snyggt. Allt ifrån molnen på himlen till de gröna landskapen till de vackra skogarna andas kvalité. Jag kanske är ute och cyklar här men jag får faktiskt känslan av att landskapet är inspirerat av svensk natur.

Hur det nu är med den saken är det befriande att få köra en stridsvagn genom en friskt mulldoftade granskog i stället för den vanliga bruna sörja som utvecklare i vanliga fall är så förtjusta i. Dock ska jag varna för det korniga brus som Dice lagt på grafiken, det är en smaksak men jag vet att många irriterar sig på det. Själv tycker jag bara det förhöjer den cinematiska känslan och accepterar det som en kompromiss till följd av HD-skärmarnas tokupplösning.

Spelets kanske mest omtalade del har varit den förstörbara miljö som Dice nästan snackat sönder. På den tidiga pressvisningen muttrades det lite bland cyniska speljournalister om att det var långt ifrån allt som gick att förstöra. Och det är sant. Men det spelar faktiskt ingen roll. För det är faktiskt något av en revolution inom genren att kunna demolera väggar, tak och skydd till småbitar. Det låter kanske som en klyscha men det förändrar verkligen sättet att spela på. Inget skydd är längre säkert och du måste hela tiden vara beredd att flytta på dig innan en fientlig stridsvagn blåser bort huset som du står i.

Explosiva serenader

Men Frostbite i all ära, det finns en del av Bad Company som överglänser allt annat och det är ljudet. Jag kan helt ärligt säga att ljudet är det bästa jag någonsin hört i ett spel. High Dynamic Range kallas det tydligen för och det är extremt kompetent. Skottsalvor låter realistiska ute i det öppna men hoppa in i ett hus och de låter helt annorlunda. Explosioner dränker allt annat ljud och har du oturen att stå nära en desintegrerande vägg kommer dina öron att ringa ordentligt medan du vacklar i skydd.

Även musiken håller hög klass. Från den hollywoodska signaturmelodin som inte skulle kännas fel i en Jerry Bruckenheimerfilm till den ironiska surfrocken och den avslappnade jazzen. Även fordonen har fått sin beskärda del av kakan med radiostationer a la GTA-serien fyllda med country, rotig folk och mustig blues.

Även solen har fläckar

Nu kanske det låter som att Bad Company är felfritt och det är det naturligtvis inte. Det finns framförallt en stor brist i singleplayerläget och potentiellt en annan, kanske ännu större, i multiplayer.

AI:n är nämligen inte särskilt imponerande och fiendesoldaterna verkar ha missat den mest grundläggande lektionen i modern stridsföring: skydd är viktigt. Det är irriterande men är långt ifrån någon spelförstörare. Spelet känns aldrig lätt och eldstriderna blir intensiva och dödliga om inte tack vare fiendens intelligens så i alla fall dess antal. Då är det en större miss att Dice valt att inte begåva spelet med ett co-op-läge. För det här är en shooter som är som klippt och skuren för att spela igenom med en kompis.

Balansen i multiplayer är överlag bra men det finns några frågetecken som börjat uppstå efter några veckors nötande. Demolition-klassen är på gränsen för svag och blir delvis överspelad tack vare den enormt effektiva förmågan att kalla in flygattacker mot pansar som Sniper-klassen kan göra. Det är för tidigt att göra några definitiva uttalanden om det här men det är något att hålla koll på.

Dice hittar hem

Till syvende och sist är Bad Company något av en trimuf för Dice. Det här är spelet som bevisar att det klassiska lagshooter-konceptet går alldeles utmärkt att föra över till konsoler, bara det görs ordentligt. Det märks på så många områden att det här är en storsatsning och inte en enkel konvertering. Spelets största styrka är att det glänser på så många områden utan att något sackar efter.

Högsta betyget ligger faktiskt inte särskilt långt borta, men med tanke på en del viktiga missar, som bristen på co-op och AI:n går det inte riktigt att motivera. Men sista ordet är inte sagt än. Dice har lovat att införa ett efterlängtat Conquest-läge på fansens begäran och om de är kloka fixar de även till balansen mellan klasserna om det skulle behövas. Men som det är nu är Bad Company den roligaste shootern på marknaden och ger ruskigt bra valuta för pengarna.