Vad sägs om en portion löskokta gangsterklichéer serverade med extra attityd? Volitions meny är kortfattad, men Saints Row 2 är likväl en välkomponerad anrättning som överraskar.

Vapen, svek och brödraskap under dödshot - livet på fel sida om lagen i den fiktiva storstaden Stillwater är hårt och oförlåtande. När amerikanska #Volition för andra gången i ordningen porträtterar det maffialiknande brottssyndikatet Saint's Row slår man an samma strängar som man gjorde i den två år gamla och Xbox 360-exklusiva [[TPS]]-titel #Saints Row. Den i dagarna butiksaktuella #uppföljaren tar i likhet med seriens första del ett ogenerat avstamp i den stereotypa och romantiserade hiphopkulturen. Således är begrepp som respekt, modifierade bilar, bling, stöldgods och, såklart, guldinfattade pistoler självskrivna honnörsord.

Klichéfylld gangsterkultur

- Guldkedjor, tatueringar och pimpade kärror

Saints Row 2 tar vid fem år efter händelserna i sin föregångare. Föregångarens namnlöse huvudperson har överlevt den våldsamma slutscenen och vaknar ur djup koma i Stillwaters fängelse. Med hjälp av en medintagen, en färd över fängelsetaket och en stulen båt är flykten undan rättvisan ett faktum. Då Saints Rows övriga medlemmar sedan länge är begravda eller själva skakar galler är den fortsatta händelseutvecklingen lika förutsägbar som självklar. Gänget skall till varje pris byggas upp för att på nytt erbjuda Stillwaters missbrukare, affärsidkare och vilsna ungdomar sina juridiskt tveksamma tjänster.

Rekryteringen sker, precis som spelet i övrigt, i en öppen värld. För att föra handlingen framåt låser spelet upp nya uppdrag i takt med att fyller upp en respektmätare. Respekt förtjänas i sin tur genom bland annat eldstrider, trafikfarliga fordonsstunts och nya kläder. Klichéfyllt, visst – men så drar Volition också skamlös nytta av gangsterkulturens mest utmärkande kännetecken. Därför torde det inte förvåna någon att Stillwater erbjuder spelaren möjlighet att tatuera sig, att köpa träningsoverallsbyxor och guldkedjor och – givetvis – att specialanpassa och modifiera en fordonsflotta som växer i takt med att man "lånar" nya bilar till gänghögkvarterets garage.

Föga förvånande har vapen givits en central betydelse. Stridssystemet är enkelt men funktionellt – såväl obeväpnad kamp som eldgivning avhandlas med handkontrollens respektive avtryckarknappar. Kameran kan fås att zooma in mot spelaren i de fall du behöver extra precision. I normalfallet är knäckfrågan dock tillgång på ammunition. Det senare är sällan ett problem. Från att endast vara hänvisad till knytnävarna i fängelsets sjukavdelning är vägen till vakternas automatvapen kort. Den krutdoftande verktygslådan kompletteras en bit in i spelet med en rad tillhyggen och skjutvapen helt nya för serien - därbland katanasvärd, släggor, defibrilatorer, eldkastare och fjärrstyrda sprängladdningar.

(ovan från vänster) - Tuffa hälsningar och fängelseoveraller; allt en gangster behöver
(nedan) - Eldstrid mot västklädda motorcykelbusar i Stillwaters asfaltsdjungel

Det är med andra ord mycket yta, men glädjande nog på ett övertygande sätt. Stadsmiljöerna har fått en grafisk översyn och är genomgående mer detaljerade än vad genren föreskriver. I kombination med nya vädereffekter, en ny dygnscykel och ett [[AI]]-system som simulerar stadsbor som interagerar med en rad pikanta detaljer känns Stillwater levande (senaste gången jag såg folk fälla upp paraplyer i spelsammanhang var i #Rollercoaster Tycoon). Att Voilitons egenutvecklade grafikmotor dessutom hanterar helt sömlösa övergångar mellan inomhus- och utomhusmiljöer imponerar – när spelet väl är inladdat förekommer knappt ytterligare laddningstider.

Vid sidan av huvudstoryn har Saints Row 2 begåvats med en handfull småspel som lockar med pengar och, så klart, respekt. Åtta stycken – därbland skrotbilsderbyt och lönnmördaruppdrag en – är lånade från föregångaren. De resterande sex är däremot helt nya. Bland höjdpunkterna märks "Septic Avenger" (sänk omgivningens fastighetsvärde genom att måla husfasader och polisbilar med kloakavfall från en lastbil med septiktank), "Crowd Control" (freda en av Stillwaters kändisar från fysiskt påstridiga fans) och "Trail Blazing" (gaturace på en fyrhjulig motorcykel där en brinnande och flamsäker dräkt tänder eld på förbipasserande bilar). Bisarrt, ja – men så är Saints Row 2 också ett spel som framhåller moraliskt inkorrekt humor framför gravallvar.

Svårt att ta på allvar

- Men likväl riktigt god underhållning

Faktum är att Saints Row 2 är en tämligen lättsam upplevelse. Som underdog till #Rockstars genredefinierande titlar i Grand Theft Auto-serien överraskar dock Volition. Spelet må förvisso sakna #GTA 4:s grafiska ambitioner, dess manus och dess karaktärer – men så tar å andra sidan Volition ett delvis annorlunda grepp om gangstergenren. Om GTA 4 vanvördigt får liknas vid Francis Ford Coppolas The Godfather är Saints Row 2 snarast Lock, Stock and Two Smoking Barrels; bitskt och nästan infantilt i sitt sätt att helt ogenerat framföra sensmoralen "går det inte med våld, så går det antagligen med mer våld".

På ett sätt har jag svårt att ta Saints Row 2 på allvar. När jag sitter i en helikopter över Stillwater och i minispelet ”Heli Assault” låter mina värmesökande missiler förvandla fiendegängens egna flygfarkoster till småskrot har jag lika svårt att se hur Volition själva skulle kunna förhålla sig seriöst till sin skapelse. Trots – eller kanske tack vare – det går det på intet sätt att förringa underhållningsvärdet, och det förtjänar definitivt att tas på fullaste allvar. Därför är de fyra FZ-logotyperna välförtjänta. Saints Row 2 må vara plumpt och må ta billiga poäng på ohämmat våld, men Volition gör det på ett sådant ambitiöst och genomarbetat sätt att det är svårt att inte komma på sig själv med att le framför tv:n – speciellt när Stillwaters uppställningsplats för husvagnar stinker av septikvatten.

Skicka en rättelse